Anders Leion: Hur ska det gå för Macron?

Anders Leion

Ofta kommer det rapporter om att det skulle gå dåligt för Macron. Påståendet brukar stödjas med siffror som återger andelen som anser att presidenten har skött sitt ämbete mycket bra. Denna andel har också sjunkit från ca 60 till numera ca 30 procent, för att en tid varit ännu lägre. Men som bilden nedan visar är stödet för honom i nivå med hans närmaste föregångares:

Diagrammet nedan sammanfattar fransmännens syn på sina presidenter (i oktober 2018):

Bilden ovan visar att ju senare i den femte republikens historia en president suttit vid makten, desto mindre uppskattning har han rönt. Mönstret är så tydligt att något annat än presidenternas personlighet måste vara förklaringen.

Macron avlöste den illa omtyckte och snarast föraktade Hollande, som ville vara ”vanlig” och som också uppträdde som sådan i olika avseenden. Det tilltalade inte fransmännen. Alla uppfattade Macrons anspråksfulla stil, hans närmast konungsliga uppträdande när han väl var president. Det uppskattades i början, även om han strax fick tillnamnet Jupiter.

(I denna rap gör sig Cristophe Barbier, journalist och politisk kommentator, lustig över Macrons attityder. Han säger att han är som Jupiter, som Oden, det vill säga har gudaanspråk. Längst ner finns ett försök till översättning. Barbier är en av mina favoriter. Han är välinformerad – men han är framförallt en verbal artist, som detta klipp visar. Det innehåller hans kommentarer till förslaget om en reform av det franska pensionssystemet. Fyrtiotvå olika lösningar skall bli till en, som har vissa likheter med vårt eget system. Man kan ju inte styra ett land med 42 pensionssystem och flera hundra ostsorter).

Snart kom konflikterna, först om järnvägsarbetarnas anställningsvillkor och därefter om en mer flexibel arbetsmarknadslagstiftning. Macron vann båda men förlorade i popularitet. Hans stil gentemot enskilda fransmän vid möten, som han ofta själv tog initiativ till i samband med företagsbesök och utställningar, var djärv och avväpnande – men också självgod och överlägsen. Berömt blev hans uppmaning till den unge, arbetslöse akademikern att dennes arbetslöshet var inget problem: ”Det finns arbete direkt på andra sidan gatan!” Där låg ett kafé.

Han kom att kallas de rikas president. De förändringar som genomfördes i skattelagstiftningen gynnade de välbeställda och missgynnade de mindre bemedlade. Och det ville sig inte riktigt. Avsikten var att få upp tillväxten för att förbättra fransmännens standard, som stagnerat eller gått bakåt under många år. Det dröjde.

Budgetunderskottet sjönk visserligen under 2017 som en följd av bland annat minskade bostadsbidrag – vilket förstås också minskade Macrons popularitet.

Länken här – BNP-tillväxt per capita – visar Frankrikes, även jämförd med Sveriges, mediokra utveckling. (Scrolla ned en bit för att komma till det diagram där man kan jämföra länder). Frankrike upptar plats 25 i rankingen efter BNP per capita, Sverige plats 15.

Denna ekonomiska stagnation är, tror jag, den väsentliga förklaringen till surheten i den franska politiken. Macrons försök till moderniseringar av ekonomin blev sedan det som utlöste de gula västarna långvariga revolt, även om den omedelbara anledningen var en trivial höjning av skatten på drivmedel till bilen – trivial förresten: en sådan skattehöjning slår hårt mot bilberoende, lågavlönande landsbygdsbor.

Macron tvingades backa – en aning. Minimilönerna höjdes. Det kostade 10 miljarder Euro.
Hur har det gått på senaste tiden? Macron fortsätter som tidigare. Han håller fast vid sina mål. Det nu aktuella är alltså pensionsreformen. Men han har blivit försiktigare. Han låter mer som en vänsterman – han kom ju också från Hollandes regering och har värvat många tidigare medlemmar i socialistpartiet. Men i praktiken fortsätter han sin högerpolitik. Och på sistone har också tillväxten så smått börjat ta sig.

Ändå tror jag han kommer att få det svårt att avancera och efter sin avgång få en bättre plats på ett diagram liknande det som inledde denna text.

Förklaringen är det förändrade politiska landskapet, framförallt massmedias ökade inflytande. Det går inte att uppträda som de Gaulle om man samtidigt, antingen man vill eller inte, tvingas vara ständigt tillgänglig för massmedia. Visserligen är titeln president, men Macron ägnar sig också åt det dagliga politiska hantverket. Han är på något sätt också sin förste premiärminister.

Det är nästan ofrånkomligt. Tillgången till media är så mycket värd att ingen vill hålla sig på avstånd, som de Gaulle kunde göra på sin tid. Och släpper man in massmedia måste man ha svar på alla deras frågor. Den snabbtänkte och snabbtungade Macron gillar det dessutom.

Men detta sätt att förvalta presidentämbetet strider mot uppfattningen att presidenten skall vara mäktig och upphöjd – som de Gaulle. Den som försöker vara en ny de Gaulle gör sig löjlig – som Macron i början. En vanlig politiker – som så blir behandlad av massmedia och betraktad av allmänheten – kan aldrig nå de Gaulles status. En vanlig politiker har därför en roll som inte passar ämbetet. Han harvar helt enkelt i en annan division.

Ett sätt att beskriva Macrons situation är att jämföra honom med politiker som Tony Blair och Matteo Renzi. De genomförde samma slags modernisering – högervridning – av politiken inom sina partier, som Macron senare gjort med sitt nya parti, LREM – Republiken på marsch, efter att ha lämnat socialistregeringen. (Senare har Labour, som vi vet, slagit in på en helt annan väg under Corbyn). Det är bara ett skal kvar av socialistpartiet i Frankrike. Många har gått till Macron och andra har gått till Mélenchons nya vänsterparti, Det okuvade Frankrike.

Det verkar som denna slags modernisering är ofrånkomlig. De ”gamla” partier som vill överleva måste tilltala den urbana, välutbildade, miljömedvetna och globaliseringsförespråkande medelklassen.

Det innebär också att dessa partier inte har något att erbjuda dem som kan karaktäriseras med motsatta adjektiv, de lågutbildade, de med arbetaryrken, ofta boende utanför storstäderna och misstrogna mot globaliseringen. Dessa människor söker sig till nyare partibildningar som sett de möjligheter deras missnöje erbjuder. I Frankrike är det Marine le Pen, i Sverige Jimmie Åkesson som leder dessa partier.

Macron har hittills balanserat tämligen skickligt, men de gula västarnas uppror visar att han inte har så stort manöverutrymme. Han vill modernisera Frankrike och göra det mer effektivt. De reformer som behövs är också de som gynnar den urbana medelklassen. Han måste, för att genomföra sitt program, missgynna ”folket”, de enkla människorna.

Han har också haft stor hjälp av Le Pen och hennes parti Nationell samling. Hon har kommit att stå för den maktpolitiska motpolen och skrämt väljare till Macron. De väljare som hon erövrat vänder han sig ändå inte till. Han kan framställa henne som trångsynt och gammalmodig, inkrökt i förlegade traditioner. Hans vurmande för EU kan tyckas egendomligt, romantiskt och nästan överspänt. Det är det inte. Det är ett sätt att få Le Pen att framstå som ännu mer gammalmodig och illa orienterad i det moderna samhället.

Vad ger detta för lärdomar för den svenska politiken? Det finns ingen osäkerhet om vilken roll det regerande partiets företrädare, främst statsministern, skall spela. Någon de Gaulle-förebild finns inte. I Sverige gäller det att vara vanlig.

De europeiska systerpartiernas utveckling visar, att de svenska socialdemokraterna löper stor risk att bli det tomma skal som deras franska systerparti redan blivit. Detta svenska, traditionella arbetarparti styrs utifrån den urbana medelklassens värderingar. Redan syns tecken på revolt främst från landsortens väljare. En viktig, omhuldad väljargrupp för S är invandrarna, främst de muslimska. (Den som vill se alla förbindelser mellan S och muslimska organisationer kan vända sig till Westerholms ledarsidorna.se). Detta låser socialdemokratins handlande, främst i invandringsfrågan, förstås, på ett sätt som gynnar SD. Socialdemokratin utsätts alltså från korstryck från sina gamla kärnväljare som nu går till SD, från sina väljare i storstaden som lika gärna kan tänka sig Mp, L eller C, och från invandrargrupper som ibland, när de väl fått en mer etablerad ställning i landet, känner sig lika hemma i SD som svenska arbetare. Uppgörelsen med Liberalerna och Centerpartiet understryker partiets vånda och brist på självförtroende. Mister partiet makten har det ingenting. Alla idéer är borta. Det vet partiledningen. Det är därför den har sålt sig så billigt. Partiet har sålt smöret och tappat slanten.

Så, hur skall det gå för Macron? Får han igång tillväxten bättre – vilket varit själva syftet med hans reformer – kan det gå bra, bättre än för de gamla partier som av sin historia tvingas vara mer försiktiga än Republiken på marsch. Men utgången beror på så mycket i omvärlden som han inte kan kontrollera.

Christophe Barbier raptext om Emmanuel Macron i svensk översättning:

46 reaktioner på ”Anders Leion: Hur ska det gå för Macron?

  1. Observatör skriver:

    Jag tror att politiker överskattar metoden att kommunicera via journalister. Skulle den metoden vara effektiv skulle MP få 90 % av rösterna och SD 0%. Nuförtiden söker människor själva sin information och vill man nå framgång som politiker måste man i framtiden kommunicera direkt med allmänheten med hjälp av internet.

    Gillad av 1 person

  2. Fredrik Östman skriver:

    ”senare i den femte republikens historia en president suttit vid makten, desto mindre uppskattning har han rönt. Mönstret är så tydligt att något annat än presidenternas personlighet måste vara förklaringen.” — Ett ogrundat påstående. Urvalsmekanismen kan vara sådan att ständigt sämre personer väljs. Denna mekanism kan i sin tur bero på ökande skicklighet och vana hos det politiska skiktet att bedraga och på att allt fler demokratiska beslut fattas, som löser upp de sunda vanorna och institutionerna från det fördemokratiska samhället.

    Gillad av 5 personer

    • olle holmqvist skriver:

      Eller…de äldre generationerna har varit mer auktoritetsbundna. Det är Far som talar. Tyst i klassen.
      För statsledare finns ett spanskt uttryck. Caudillo – ledare. Politikern som – ”var”- landet, god eller icke, men stark: DeGaulle, Franco, Nasser, Mandela, Castro Mer nordeuropeisk variant : Landsfader,
      Erlander, Kekkonen, Helmudt Schmidt.Bruno Kreisky. Vissa har förnamn i folkmedvetandet.
      .
      Macron vill vara Caudillo utan att ha fattat att i den franska folksjälen finns ingen längtan, inget behov av en sådan längre. Förslag till nytt ord: Anamacronism

      Gillad av 4 personer

  3. Fredrik Östman skriver:

    Jupiter och Oden — vad fan har gallerna med Oden att göra!? — är polyteistiska gudar. Men Macrons postmoderna fascistliberalism har sitt ursprung i den extremaste formen av monoteism, i Kalvinismens extremaste former, där fullkomlig allsmäktighet förorsakar självutnämning, i vissa kretsar, låt oss kalla dem fariséer, till i förväg utvalda för frälsning. Detta sker genom den psykologiska mekanismen survivalship bias, som får framgångsrika människor att tro (a) att samhället skulle fungera om alla var lika framgångsrika samtidigt och (b) att de har skapat sin egen framgång genom personliga egenskaper eller attribut, som i grunden inte är annat än det gudomliga beviset för deras förutbestämda utvaldhet.

    Macron är ingen Jupiter. Han är il Duce II.

    Gillad av 7 personer

    • Jari Norvanto skriver:

      Asterix, hello?? Han var ju gallier och romarna svor ‘Vid Jupiter’. Och vid något tillfälle mötte han vikingarna och tamejtusan om det inte svors ‘Vid Odin’ där. Bara mina två sestertier… i upphällningen av se(me)sterti(d)er.

      Gillad av 2 personer

  4. Fredrik Östman skriver:

    När du säger att Macrons politik är ömsom vänster, ömsom höger, så är det förstås inom det åsiktskorridorens och den centrala konsensusens interna referenssystem, där hela den faktiska högern är utesluten som något slags nazistfascistrasistisk extremistposition för barnaslaktande och blodsdrickande monster. Därvidlag är det för oss som inte har förblindats av värdegrundstramset uppenbart att Le Pen och Åkerlund står till vänster om Gösta Bohman, Ronald Reagan och Franz-Josef Strauß.

    Gillad av 5 personer

  5. Rolf Wasén skriver:

    Frågan är snarare: Hur går det för Frankrike?

    Det lär bero på om man lyckas att undvika de riktigt stora misstagen. Det verkar inte som Macron är kapabel att lotsa den stora skutan rätt.

    Mer statsmannaskap och mindre PR-mässighet lär erfodras. Gäller detta också Sverige?

    Gilla

  6. Fredrik Östman skriver:

    Om vi slutligen analyserar en vidrig mans vidriga partinamn, Frankrike på marsch, så kan vi välja mellan en handfull militaristiska tolkningar. Det kan vara såväl en referens till Det kommunistiska manifestets arbetararméer som till fascismens avanti! (på svenska ”fjamåt!”). Skillnaden är förvisso akademisk. Macron är på inget sätt en gud eller halvgud och det är inte heller det han vill vara.

    Han är Generalissimo, överste befälhavare för republiken som armé.

    Gillad av 5 personer

    • Richard skriver:

      ”Om vi slutligen analyserar en vidrig mans vidriga partinamn, Frankrike på marsch, så kan vi välja mellan en handfull militaristiska tolkningar. Det kan vara såväl en referens till Det kommunistiska manifestets arbetararméer som till fascismens avanti! (på svenska ”fjamåt!”)”

      Precis!!!

      ‘på svenska ”fjamåt!”’ 😀

      Gilla

      • Fredrik Östman skriver:

        Huvudsaken är stöveltrampet. Det är inte en allför vågad gissning att Émmanuel Macron helst skulle vilja gå till jobbet i vida ridbyxor och av någon liten människa blankpolerade ridstövlar. Tramp! Tramp! Alla i takt nu! Hela! Republiiiken! Maourrrrrrrrrsch!

        Gillad av 3 personer

  7. A skriver:

    Ju mer begränsad denne ytterst obehaglige president är, desto bättre. Att välja någon för att undvika någon annan måste vara det isärklass mest olämpliga. Som gjort för att få en galning som är långt värre än det man försökte undvika.

    Mvh A

    Gillad av 3 personer

    • Palle9 skriver:

      A: Instämmer – och var det inte på hemmaplan just ett sådant val, som Annie Lööf och Jan Björklund gjorde när de gjorde allt för att undvika att SD skulle få någon form av inflytande? Med stolpskott som Löfven, Morgan Johansson, Strandhäll, Ygeman och de miljöpartistiska statsråden – allt med stöd av vänsterpartiet, har de hamnat ur askan i elden. Detta till priset av några till intet förpliktigande utredningar.

      Gillad av 4 personer

      • A skriver:

        Exakt P.9. Skulle det ens varit teoretiskt tänkbart med något sämre? Nej givetvis inte, sämre än sämst måste det ju bli..

        Mvh A

        Gillad av 1 person

  8. Magnus Rosensparr skriver:

    ”En viktig, omhuldad väljargrupp för S är invandrarna, främst de muslimska.”

    Ja, att det främst är de muslimska kan ju bero på att de utgör den stora majoriteten av alla migranter till Sverige. Att det är numerären som helt styr valet av favorit, kan ju styrkas av avståndet mellan kontrahenterna, Varför skulle sekulära socialister annars favorisera världens mest konservativa, dogmatiska och tjurnackade sociopolitiska religion? Visst känns det bestickande att det bara skulle handla om ren matematik, att det helt enkelt skulle vara ett rent valboskapstekniskt övervägande bakom favoriserandet. Ingen tvekan om att det skulle vara både logiskt och pragmatiskt, och kanske är det verkligen så enkelt. Men det finns något som skaver riktigt ordentligt, för om så inte är fallet är varje annan förklaring mer än utomordentligt oroande och troligen också mycket farlig.

    Gillad av 5 personer

    • p kohlin skriver:

      Behöver det vara krångligare än att S importerar en arbetarklass från främmande kulturer eftersom den traditionella minskar och röstar på andra? Den nya kommer som tack eller bidrag att rösta på sjuklövern med dragning åt den vänstra sidan. Några av dem kommer att rösta på SD, de som ser förfallet och den tomma politiken men troligen ganska få. Patriks statistik igår visade inte immigranternas utbildningsrelativitet i Sverige men exemplet Italien kan nog appliceras på Sverige d v s att sannolikheten för ovanstående påståenden är hög.

      Gilla

      • Benjamin Dhover skriver:

        Att vilja frysa världen i Mohammeds primitva tidevarv måste väl klassas som en avart av konservativism? Eller är det ”progressivt” att med ändan i vädret och pannan i marken bokstavligen försöka bevara allt som det var för 1400 år sedan?

        Gillad av 1 person

  9. Östrahult skriver:

    Nja jag delar inte helt denna bild av Frankrike och Macron. Mitt intryck är att mycket går åt fel håll i Frankrike. Vanligt folk som sköter sig får det svårare. Europas sämsta bostadsstandard. Väldigt många småföretagare har det knapert. Tilltagande islamisering, gatumiljön liknar mer och mer MENA. Europas värsta skattetryck. En otroligt gammaldags, dryg och byråkratiserad offentlig sektor. En iögonfallande skillnad mellan Paris och landet i övrigt. En gammaldags syn på ekonomi och näringsliv, där alla förändringar stoppas som kan påverka jobben på en viss arbetsplats. Denna brist på realism finns tyvärr även inom Nationell samling.
    Mitt i allt detta en liten Napoleon som gärna omger sig med horder av generaler, militärparader var helst han uppträder. Och som ägnar sin energi åt att bygga luftslott i form av hans och Frankrikes framtida roll inom EU, Frankrike ska leda en europeisk militärstyrka.

    Gillad av 3 personer

  10. Aha skriver:

    Beskrivningarna av SD-väljare som ”de lågutbildade, de med arbetaryrken, ofta boende utanför storstäderna och misstrogna mot globaliseringen.” är tröttsamma. De SD väljare som jag känner med denna bakgrund är handlingens män och kvinnor som reagerar mot orimligheter och inte mesar på som vänsterliberala väljare. Om det börjar blåsa är det smartare att hålla sig till en ”lågutbildad” SD:are än en dito vänsterliberal för att inte tala om de verkliga lismarna; ”den urbana, välutbildade, miljömedvetna och globaliseringsförespråkande medelklassen.”

    För övrigt har jag läst att numerären högutbildade väljare inom SD är större än de i C eller i FP.

    Gillad av 7 personer

  11. Rikard skriver:

    Hej.

    Han avgår eller avsätts och får ett bekvämt och lukrativt arbete vid en internationell bank, investerarbolag, eller liknande, samt generösa avgångsvederlag och div. styrelseposter som sinekurer.

    Eller vadå? Skulle en av den högsta kasten röna samma öde som en av folket?

    Det finns en lag, en stat och ett samhälle för dem däruppe, och ett annat för oss här nere. All politisk kamp de senaste etthundrafemtio åren, särskilt den som sker via div. banker och bolag, syftar väl den börjar väcka gehör hos majoriteten till att bevara denna ordning. Ibland byter man färg på flaggan, namn på gud, och kanske porträtt på chefen men annars är det kommers som vanligt. Ko-optering, helt enkelt. Om det kräver av kapitalet och dess politiker att man går till sängs med en Hitler så tja, pecunia non olet. Det är endast om ett lands ledning helt försöker beslagta de rikastes egendom och göra sig av med ägarfamiljerna som man tar till storsläggan; sanktioner, finansiering av uppror och terror, och slutligen invasion. Äganderätt, du vet. Den gäller som en helig regel, så länge ingen frågar hur det kommer sig att ägandet ser ut som det gör. Vems var oljan i Iran under sjuttiotalet, t ex?

    Aha, du menar politiskt och hur det går för Frankrike? Som med Sverige, förstås. Släpp in folk från Afrika eller MENA och du får ett land som ser ut som Afrika eller MENA. Inte konstigare än att hälla Renat i Pommac.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare
    PS Och eftersom någon säkert läser med det tredje ögat; nej, ovanstående är inge hyllning eller stöd för Sovjet och liknande system; det är kritik mot en alltmer ofri och korporativistisk politisk ordning. DS

    Gillad av 4 personer

  12. Stefan Sewall skriver:

    Chefen på elektronikfirman som installerade värmepump i mitt hus i Frankrike ondgjorde sig enormt över skatterna, som han tog sig tid att rita grafer och tabeller över, på rasten under installationsarbetet. Han klargjorde för mig att Hollande höjt skatterna ordentligt och att det nu var näst intill omöjligt att driva en firma och ha anställda. Det var arbetsgivaravgifter och marginalskatter som jag förstod var t.o.m. högre än Sveriges. Jag förstår halvbra franska och är inte helt säker på exakt vad han sade, men han åskådliggjorde med %-siffror och tabeller så jag förstod att det var väldigt höga skatter.
    Hollande höjde också marginalskatterna till 75% för riktiga höginkomsttagare.
    Med sådana skatter kan det aldrig bli någon tillväxt. Företag och deras högavlönade viktiga personer undviker Frankrike tror jag. Grannen är skriven i Spanien, som ligger 8 km bort, och skattar inkomsterna där.

    Gillad av 3 personer

    • Mv skriver:

      Återkommer till mitt förslag att DGS skulle kunna öppna en sektion med råd för utlandsflytt. Alla som stoltserar med namn och klagar på de som inte gör det bor antingen utomlands eller är pensionerade eller både och. Sen får man kritik för att folk tror man är arg. Tragikomiskt.

      Gilla

  13. Niklas R skriver:

    Tony Blair var en labourpolitiker som erkände att labour (vänstern) öppnade portarna för massinvandring för att reta tory (de konservativa) och få valboskap.

    Om HAN är den som är närmast likt Macron då vet vi redan vad Macron är ute efter och vilken politik han tänker föra – socialistisk politik som gynnar honom själv.

    Gillad av 2 personer

  14. Maria C skriver:

    Svenska media ”gullade stort” med Macron ett tag, men det verkar ha gått över i tysthet och till tystnad.
    Nu har jag fått en förklaring. Tack!

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.