Ofta kommer det rapporter om att det skulle gå dåligt för Macron. Påståendet brukar stödjas med siffror som återger andelen som anser att presidenten har skött sitt ämbete mycket bra. Denna andel har också sjunkit från ca 60 till numera ca 30 procent, för att en tid varit ännu lägre. Men som bilden nedan visar är stödet för honom i nivå med hans närmaste föregångares:

Diagrammet nedan sammanfattar fransmännens syn på sina presidenter (i oktober 2018):

Bilden ovan visar att ju senare i den femte republikens historia en president suttit vid makten, desto mindre uppskattning har han rönt. Mönstret är så tydligt att något annat än presidenternas personlighet måste vara förklaringen.

Macron avlöste den illa omtyckte och snarast föraktade Hollande, som ville vara ”vanlig” och som också uppträdde som sådan i olika avseenden. Det tilltalade inte fransmännen. Alla uppfattade Macrons anspråksfulla stil, hans närmast konungsliga uppträdande när han väl var president. Det uppskattades i början, även om han strax fick tillnamnet Jupiter.

(I denna rap gör sig Cristophe Barbier, journalist och politisk kommentator, lustig över Macrons attityder. Han säger att han är som Jupiter, som Oden, det vill säga har gudaanspråk. Längst ner finns ett försök till översättning. Barbier är en av mina favoriter. Han är välinformerad – men han är framförallt en verbal artist, som detta klipp visar. Det innehåller hans kommentarer till förslaget om en reform av det franska pensionssystemet. Fyrtiotvå olika lösningar skall bli till en, som har vissa likheter med vårt eget system. Man kan ju inte styra ett land med 42 pensionssystem och flera hundra ostsorter).

Snart kom konflikterna, först om järnvägsarbetarnas anställningsvillkor och därefter om en mer flexibel arbetsmarknadslagstiftning. Macron vann båda men förlorade i popularitet. Hans stil gentemot enskilda fransmän vid möten, som han ofta själv tog initiativ till i samband med företagsbesök och utställningar, var djärv och avväpnande – men också självgod och överlägsen. Berömt blev hans uppmaning till den unge, arbetslöse akademikern att dennes arbetslöshet var inget problem: ”Det finns arbete direkt på andra sidan gatan!” Där låg ett kafé.

Han kom att kallas de rikas president. De förändringar som genomfördes i skattelagstiftningen gynnade de välbeställda och missgynnade de mindre bemedlade. Och det ville sig inte riktigt. Avsikten var att få upp tillväxten för att förbättra fransmännens standard, som stagnerat eller gått bakåt under många år. Det dröjde.

Budgetunderskottet sjönk visserligen under 2017 som en följd av bland annat minskade bostadsbidrag – vilket förstås också minskade Macrons popularitet.

Länken här – BNP-tillväxt per capita – visar Frankrikes, även jämförd med Sveriges, mediokra utveckling. (Scrolla ned en bit för att komma till det diagram där man kan jämföra länder). Frankrike upptar plats 25 i rankingen efter BNP per capita, Sverige plats 15.

Denna ekonomiska stagnation är, tror jag, den väsentliga förklaringen till surheten i den franska politiken. Macrons försök till moderniseringar av ekonomin blev sedan det som utlöste de gula västarna långvariga revolt, även om den omedelbara anledningen var en trivial höjning av skatten på drivmedel till bilen – trivial förresten: en sådan skattehöjning slår hårt mot bilberoende, lågavlönande landsbygdsbor.

Macron tvingades backa – en aning. Minimilönerna höjdes. Det kostade 10 miljarder Euro.
Hur har det gått på senaste tiden? Macron fortsätter som tidigare. Han håller fast vid sina mål. Det nu aktuella är alltså pensionsreformen. Men han har blivit försiktigare. Han låter mer som en vänsterman – han kom ju också från Hollandes regering och har värvat många tidigare medlemmar i socialistpartiet. Men i praktiken fortsätter han sin högerpolitik. Och på sistone har också tillväxten så smått börjat ta sig.

Ändå tror jag han kommer att få det svårt att avancera och efter sin avgång få en bättre plats på ett diagram liknande det som inledde denna text.

Förklaringen är det förändrade politiska landskapet, framförallt massmedias ökade inflytande. Det går inte att uppträda som de Gaulle om man samtidigt, antingen man vill eller inte, tvingas vara ständigt tillgänglig för massmedia. Visserligen är titeln president, men Macron ägnar sig också åt det dagliga politiska hantverket. Han är på något sätt också sin förste premiärminister.

Det är nästan ofrånkomligt. Tillgången till media är så mycket värd att ingen vill hålla sig på avstånd, som de Gaulle kunde göra på sin tid. Och släpper man in massmedia måste man ha svar på alla deras frågor. Den snabbtänkte och snabbtungade Macron gillar det dessutom.

Men detta sätt att förvalta presidentämbetet strider mot uppfattningen att presidenten skall vara mäktig och upphöjd – som de Gaulle. Den som försöker vara en ny de Gaulle gör sig löjlig – som Macron i början. En vanlig politiker – som så blir behandlad av massmedia och betraktad av allmänheten – kan aldrig nå de Gaulles status. En vanlig politiker har därför en roll som inte passar ämbetet. Han harvar helt enkelt i en annan division.

Ett sätt att beskriva Macrons situation är att jämföra honom med politiker som Tony Blair och Matteo Renzi. De genomförde samma slags modernisering – högervridning – av politiken inom sina partier, som Macron senare gjort med sitt nya parti, LREM – Republiken på marsch, efter att ha lämnat socialistregeringen. (Senare har Labour, som vi vet, slagit in på en helt annan väg under Corbyn). Det är bara ett skal kvar av socialistpartiet i Frankrike. Många har gått till Macron och andra har gått till Mélenchons nya vänsterparti, Det okuvade Frankrike.

Det verkar som denna slags modernisering är ofrånkomlig. De ”gamla” partier som vill överleva måste tilltala den urbana, välutbildade, miljömedvetna och globaliseringsförespråkande medelklassen.

Det innebär också att dessa partier inte har något att erbjuda dem som kan karaktäriseras med motsatta adjektiv, de lågutbildade, de med arbetaryrken, ofta boende utanför storstäderna och misstrogna mot globaliseringen. Dessa människor söker sig till nyare partibildningar som sett de möjligheter deras missnöje erbjuder. I Frankrike är det Marine le Pen, i Sverige Jimmie Åkesson som leder dessa partier.

Macron har hittills balanserat tämligen skickligt, men de gula västarnas uppror visar att han inte har så stort manöverutrymme. Han vill modernisera Frankrike och göra det mer effektivt. De reformer som behövs är också de som gynnar den urbana medelklassen. Han måste, för att genomföra sitt program, missgynna ”folket”, de enkla människorna.

Han har också haft stor hjälp av Le Pen och hennes parti Nationell samling. Hon har kommit att stå för den maktpolitiska motpolen och skrämt väljare till Macron. De väljare som hon erövrat vänder han sig ändå inte till. Han kan framställa henne som trångsynt och gammalmodig, inkrökt i förlegade traditioner. Hans vurmande för EU kan tyckas egendomligt, romantiskt och nästan överspänt. Det är det inte. Det är ett sätt att få Le Pen att framstå som ännu mer gammalmodig och illa orienterad i det moderna samhället.

Vad ger detta för lärdomar för den svenska politiken? Det finns ingen osäkerhet om vilken roll det regerande partiets företrädare, främst statsministern, skall spela. Någon de Gaulle-förebild finns inte. I Sverige gäller det att vara vanlig.

De europeiska systerpartiernas utveckling visar, att de svenska socialdemokraterna löper stor risk att bli det tomma skal som deras franska systerparti redan blivit. Detta svenska, traditionella arbetarparti styrs utifrån den urbana medelklassens värderingar. Redan syns tecken på revolt främst från landsortens väljare. En viktig, omhuldad väljargrupp för S är invandrarna, främst de muslimska. (Den som vill se alla förbindelser mellan S och muslimska organisationer kan vända sig till Westerholms ledarsidorna.se). Detta låser socialdemokratins handlande, främst i invandringsfrågan, förstås, på ett sätt som gynnar SD. Socialdemokratin utsätts alltså från korstryck från sina gamla kärnväljare som nu går till SD, från sina väljare i storstaden som lika gärna kan tänka sig Mp, L eller C, och från invandrargrupper som ibland, när de väl fått en mer etablerad ställning i landet, känner sig lika hemma i SD som svenska arbetare. Uppgörelsen med Liberalerna och Centerpartiet understryker partiets vånda och brist på självförtroende. Mister partiet makten har det ingenting. Alla idéer är borta. Det vet partiledningen. Det är därför den har sålt sig så billigt. Partiet har sålt smöret och tappat slanten.

Så, hur skall det gå för Macron? Får han igång tillväxten bättre – vilket varit själva syftet med hans reformer – kan det gå bra, bättre än för de gamla partier som av sin historia tvingas vara mer försiktiga än Republiken på marsch. Men utgången beror på så mycket i omvärlden som han inte kan kontrollera.

Christophe Barbier raptext om Emmanuel Macron i svensk översättning: