Det har förbryllat mig att PK-sympatisörer jag möter ser ut som intelligenta och i grunden rätt förnuftiga personer, som förstår logiska resonemang. Ändå är det som att dessa egenskaper ”kopplas ur” så fort det gäller svensk migrationspolitik.

Jag tror de flesta av oss inser att om vi erbjuder gratis bostäder, försörjning och välfärd åt alla som tar sig till Sverige och definierar sig som flyktingar, så kommer väldigt många att ta sig till Sverige och definiera sig som flyktingar. Det är inte konstigare än att unga män på 1800-talet vallfärdade till Kalifornien i förhoppningen att hitta guldklimpar på marken.

De flesta inser nog också att om vi inte kräver några ID-handlingar vid gränsen och automatiskt erbjuder nya identiteter, så kommer vi att bli ett attraktivt land för kriminella. Är dessutom villkoren för kriminalitet synnerligen goda och konsekvenserna närmast försumbara, kommer fler att välja den banan än om förhållandena varit de motsatta.

Det krävs heller inte så mycket skarpsinne för att se att Sverige varken har outsinliga oljekällor eller obegränsat med beskattningsbart kapital, och därför inte kan ta något långsiktigt ansvar för andra länders befolkning.

Reflexioner av det här slaget borde vara självklarheter (och är det också i de flesta länder) men uppfattas i Sverige som extremism. Den som tror att SD är ett demokratiskt parti (vilket det är) blir kallad för rasist eller nazist. Det här är beteenden som går tvärs emot vår nationalkaraktär, som brukar präglas av försiktighet och sparsamhet med känslouttryck. Så vad är det som händer med alla förnuftiga människor?

Enda förklaringen jag kan komma på är att den politik Sverige fört de senaste 20 åren, ser ut att få så vittgående konsekvenser att det överskrider det kapital av erfarenheter vårt förnuft har att arbeta efter. För att få en gnutta fast mark under fötterna (åtminstone tillfälligt) väljer vi att koppla bort förnuftet och lita på känslor. Det sista som överger människan är hoppet – och hoppet i det här fallet är att den avgrund vi rör oss mot i allt snabbare takt, ska vara ett påhitt av extremister. Hittar vi inga extremister som fyller kriterierna, så uppfinner vi dem.

De mest övertygade PK-isterna är nästan alltid svenskar (med svensk bakgrund) vilket är märkligt, med tanke på att det är en ideologi som missgynnar svenskar allra mest. Invandrare (tror jag) är PK-ister av mer rationella skäl; för att det gynnar dem ekonomiskt, eller för att det ger den egna kulturen högre status än den annars skulle ha. Tar man bort dessa fördelar skulle PK-ismen rasa i popularitet. Icke bidragsberoende invandrare kan tvärtom uppleva PK-ism som ett hot mot verklig integration, något som sänker snarare än höjer deras status. Dissidenter från det forna östblocket tillhör PK-ismens största belackare – kanske för att man äger just det erfarenhetskapital svenskar i gemen saknar. Är man uppväxt i en diktaturstat har man lättare för att se totalitära tendenser och vet hur de ska hanteras.

PK-ister uttrycker sig gärna i aktivism, symbolhandlingar och manifestationer, vilket talar till känslorna mer än förnuftet. När de deltar i debatter blir tonen lätt personfixerad och emotionell. Här försöker Luai Ahmed föra ett förnuftigt samtal med ”Inte Rasist Men” och man kan väl säga att det går ”sådär”. Debatten slutar med att grundaren till Sveriges ledande antirasist-site tappar humöret och säger åt honom att åka tillbaks till sitt land.

Klippet visar med generande tydlighet hur den invandrarvänlighet man stoltserar med, inte på något sätt är huggen i sten. PK-ism är en emotionell rörelse och emotioner kan byta fokus, ibland snabbare än vi anar. Idag kanske man hävdar att mörkhyade bör få fördelar framför vita, imorgon kan turordningen vara en annan. Idag spyr man galla över vita heterosexuella män, imorgon kan det vara jemenitiska bögar som står i skottlinjen. Idag tar man varje tillfälle att anklaga åsiktsmotståndare för nazism, i morgon är man de första att dra på sig SS-uniformen.

Enda sättet att undvika en katastrof – vare sig det gäller en klimatdiktatur, en demografisk bomb, ett fullskaligt raskrig eller bara en kriminell oligarki – är att lägga känslorna åt sidan och återinsätta ”förnuftet”. Jag vill gärna tro att det finns en kärna av förnuft begravt inom de flesta av oss, men att det av olika skäl försatts i ”Stand-by-läge”.