Vill man ge en helhetsbild över de problem vi har att hantera i vårt samtida Sverige är det ofrånkomligt att diskutera de märkliga inslag som finns av en sträng religiositet. Värdegrundskulturen med sin tro på den fulländade godheten, sin besatthet av rättfärdighet och skambeläggning, framstår som vår tids principfasta kristendom. Problemet ska inte underskattas. Ingen sätter sig upp mot Guds allsmäktiga godhet.

Jag minns när jag första gången hörde någon säga att värdegrundshysterin är vår moderna religion. Jag hade själv inte tänkt på det, men det framstod som rimligt. ”Var kommer dårskapen ifrån? Varför all denna verklighetsförnekande idealism?” Så undrade jag antagligen, det brukar jag göra. Och en klok person påpekade att värdegrunden är vår tids religion.

Vi gör en tydlig skillnad i vårt västerländska tänkande mellan känsla och förnuft, mellan irrationalitet och rationalitet. Sverige stoltserar med att ha övervunnit det irrationella. Förnuftet styr vårt land, vi är moderna. Primitiva fenomen som fanatism, syndabockstänkande, neurotisk självförnekelse och domedagsteorier om syndastraff och undergång har inte längre någon plats i vårt samhälle.

Trodde vi. För nu dyker det upp igen. Och anmärkningsvärt nog är det de moderna, traditionsförnekarna som själva står för det omoderna. Det är framstegets förespråkare som ger oss den nya religionen. Det är värdegrundsprofeterna som iklär sig rollen av bokstavstrogna moralister som ropar på synd och skam när avfällingarna överträder gränserna för det tillåtna.

Ta till exempel den kompromisslösa kulten av godheten. Precis som i kristendomen representerar godheten i vår moderna värdegrundskultur ett absolut värde som inte får ifrågasättas. Jesus säger i Bergspredikan att vi ska vända andra kinden till när våra fiender gör oss illa. En kristen slår inte tillbaka; han är ödmjuk och givmild. Men i praktiken är detta radikala budskap naturligtvis omöjligt att efterleva. Vi kan sträva mot det goda, vi kan försöka göra det rätta, men verkligheten kräver kompromisser. Kristna har under seklens gång fått lära sig att vara kreativa när det gäller Evangeliets mest radikala formuleringar. Vi kan säga att de har fått acceptera sin egen ofullkomlighet, att de fått tänka att de bara är fattiga syndare och att ingen till fullo kan förverkliga Guds vilja.

Men nu, när ingen läser Evangeliet längre, ser man återigen tendenser till tro på den fulländade godheten. ”Snällismen”, ”godhetsknarkarna” talar vi lite nedlåtande om när vi refererar till de människor som verkar tänka att det skulle vara möjligt eller ens önskvärt att försöka förverkliga Kristi budskap om total eftergivenhet och förlåtelse. Låt oss ta exemplet ”lågaffektivt bemötande”. Det är en teori om hur man ska hantera utagerande ungdomar i skolor och på institutioner. Grundtanken är att alla människor vid varje tillfälle gör så gott de kan. En stor och stark 17-åring som slår sönder en kafeteria i skolan gör det för att han inte har fått de verktyg han behöver för att förstå att han inte ska slå sönder en kafeteria i skolan. Illvilja eller ondska finns inte som begrepp i det här tänkandet. Människor kan inte drivas av illvilja, bara av brist på förståelse. Därför ska de bara bemötas med godhet. Jesus förlåter dem som korsfäster honom med motiveringen att ”de inte vet vad de gör”. På samma sätt ska lärare i skolor och personal på institutioner förlåta dem som hotar och gör dem illa eftersom de bara gör det av brist på förmåga att inte göra det.

Den rena godheten verkar idag alltså uppfattas som både möjlig och önskvärd. I och med det blir det också möjligt att avfärda de som kritiserar denna syn på godheten som onda och förtappade. De som tycker att pratet om allas lika värde är irrelevant trams som hör hemma i söndagsskolan eller i en litterär utopi saknar värderingar och försöker dra ned vår debatt, vårt samhällsklimat i hatets och orättfärdighetens avgrund. Rättfärdig är den som tror på det goda och bekänner sig till det rena och anständiga. De orena ska inte ens beröras. De ska hållas utanför gemenskapen. Kristdemokrater som äter lunch med sverigedemokrater är ”antikristdemokrater” som någon vänstermänniska skrev på Twitter.

Men det finns fler delar i det här än tro på godhet och stoltserande med rättfärdighet. Hela den tankefigur vi känner från kristendomen om människans självförnekelse som villkor för förlåtelse och frälsning är också tillbaka. Och det med råge. Svensken ska inte förhäva sig. Han ska inte ha det bättre än någon annan. Han ska inte tro att han är bättre än någon annan. Han äger inte ens rätten till sin egen identitet. Och med självförnekelsen kommer också försakelsen. ”Vi som har det så bra” i Sverige kan väl dela med oss till andra. ”Humanismen kräver faktiskt att man får göra avkall på sin välfärd” förklarade advokatsamfundets ordförande Anne Ramberg.

Och så har vi dessutom fått vår egen snart stundande apokalyps. Att klimathotet är vår tids hotande Ragnarök har väl inte undergått någon. Läser man DN och SvD skulle man verkligen kunna tro att vi lever i den yttersta tiden och att vi endast genom skam och försakelse kan rädda oss från syndastraffet. Det här är så tydligt att det nästan är löjligt, vilket skapar en behaglig distans till de mest hysteriska tongångarna i ämnet.

Och till sist måste vi naturligtvis observera att den organisation, Svenska kyrkan, som ska bära upp det som tidigare var vår ”riktiga” religion i stora drag har anslutit sig till denna nya kult av de heliga värdena. Värdegrundstänkandet har inte anslutit sig till kyrkans dogmer utan kyrkan har anpassat sina dogmer till värdegrundens teser. Och när radikala präster med uppenbara vänstersympatier öppet involverar Guds vilja i den politiska kampen synes allt vara fullbordat. I en uppmärksammad opinionsartikel i Kyrkans tidning från 13 april i år skrev Anna Ardin, diakon, och Joakim Kroksson, miljödiplomerare i Svenska kyrkan, att klimataktivisten Greta Thunberg är en profet i vår tid. Artikeln inleds med formuleringen:

Vi påstår att Greta Thunberg bär ett budskap från Gud. Samma budskap som biskopar och påvar bär, med samma övertygelse, men utan att höras genom bruset på samma sätt.

Och längre ned i texten skriver de:

En profet är en person som kallats av Gud att förkunna Guds vilja. Jeremias brinnande eld i sitt inre när han försökte tiga, sjögräset som slingrar sig kring Jona och försöker kväva honom när han inte talar och Gretas svåra ångest innan hon började tala har djupa släktskap. Gud har inte övergett oss, trots förändrade politiska och religiösa omständigheter, budskapet är tydligt, nu är det upp till oss att lyssna.

Greta Thunberg förkunnar Guds vilja och vi har bara att lyssna och naturligtvis att lyda. Vem kan gå emot Guds vilja? Vem kan göra uppror mot Herren och ändå behålla sin rättfärdighet? När Greta Thunberg talar är det Gud själv som varnar oss för den annalkande syndafloden. Gören bättring! Slutet är nära!