Snart finns inga ord som är starka nog att beskriva förblindelsen hos de personer som leder vårt land.

Inför Almedalsveckan sa Volvochefen Håkan Samuelsson att han inte lyckades anställa internationellt rörlig arbetskraft till Göteborg:

I en intervju med TT i samband med Almedalsveckan gick Håkan Samuelsson ut med frän kritik mot Göteborg som stad. Han vill samla internationell kompetens från länder som USA, Tyskland och Kina till Volvos ledning. Men det är svårt, konstaterar han. Orsaken är, enligt Samuelsson, brist på skolor, bostäder och känslan av otrygghet för all kriminalitet.

Om jag sa att blodet isade sig i mina ådror när jag läste detta så vore det naturligtvis en överdrift ty blod isar sig aldrig i några ådror annat än efter förfrysning och död. Men som metafor stämde det ganska bra med vad jag kände. Varenda människa som tänker någorlunda klart måste begripa att det måste vara svårt att rekrytera så kallade ”anywheres”, alltså folk som i kraft av sin kompetens kan välja bostadsort var som helst i världen, till Göteborg (för att inte säga Malmö, haha).

Men jag hade hoppats att amerikaner, tyskar och kineser inte riktigt begripit detta utan ändå kunde välja att jobba i Sverige. Korkat av mig. Kompetenta amerikaner, tyskar och kineser kompetenta människor av andra nationaliteter är inte så blåögda som mitt naivt patriotiska jag hade hoppats på. De bryr sig lika lite som jag om det statsfinansierade Svenska institutets kampanjer för att bygga ”relationer och förtroende för Sverige i världen”. De kollar tydligen lika iskallt som jag på vad Göteborg har att erbjuda och tackar nej. De skiter i den statsfinansierade svenska propagandan.

Då kommer nästa chock, nämligen de officiella svenska reaktionerna.

Göteborg är konkurrensutsatt och Göteborg ratas av dem som Göteborg vill locka till sig. Kunderna vill inte köpa. Kunderna är kräsna. Det är kunderna som bestämmer hur mycket Göteborg och Svenska institutet än ogillar detta.

Vad gör du om kunderna väljer att inte gå in i din butik? Vad jag efter flera års studier på Handelshögskolan i Stockholm inbillar mig att jag lärt mig är att en sådan brydsam situation är oerhört plågsam för de ansvariga just eftersom de är ansvariga. De kan välja mellan tre olika strategier: 1) att låtsas göra något utan att göra riktigt något enär de själva är problemet och de absolut inte vill avskaffa detta problem, 2) skälla ut dem som klagar och 3) ge upp alla sina uppenbarligen felaktiga idéer och börja lyssna på verkligheten.

Forskningen visar, kan jag tala om, att strategi 3 knappast existerar som frivilligt valt alternativ i den av oss kända tillvaron.

Statsminister Löfven kommenterade Samuelssons uttalande så här enligt TT:

Självklart har jag respekt för det, om Volvo upplever det, så är det så. Det är därför vi ska bygga fler bostäder, se till att utbildningen blir ännu bättre och kriminaliteten ska bekämpas, säger Stefan Löfven.

Vi satsar mer på högre utbildning. Vi utbildar dubbelt så många poliser som innan vi tillträdde, påpekar Löfven.

Om jag vore Samuelsson så skulle jag ta detta uttalande från statsministern som ett kvitto på att Sverige inte bryr sig ifall Volvo flyttar till Kina. Statsministern anser tydligen att han redan håller på att lösa Volvos problem. Men det är ju inte så. I själva verket fortsätter han den politik som skapar problemen.

Ett uttalande från kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, Axel Josefson (M), är ungefär lika trovärdigt:

Jag känner väl till kritiken. Och jag instämmer i detta. Göteborg är en stad i stark tillväxt och vi har en utmaning att bygga bostäder och bygga ut den offentliga servicen i den takt människor flyttar in.

Det är gängse politikerpladder.

Erik Nord, chef för polisområde Storgöteborg, går i stället rakt på strategi 2. Håkan Samuelsson har fått alltihop om bakfoten och får därför ”svar på tal”. ”Jämförelserna med andra städer är ofta orättvisa [och] det finns positiva signaler”. Förresten är ”kriminaliteten inte bara polisens ansvar”, så kom inte och skyll på Erik Nord.

Räknar den svenska polisen med att Volvochefen ska säga till de amerikanska, tyska och kinesiska kompetenserna att det visst är tryggt att sätta barnen i kommunala skolor i Göteborg, det har polischefen sagt, så det så?

För en statsminister som verkligen ville ta itu med Sveriges problem hade Samuelssons varning varit ett gyllene tillfälle. Om man som ledare vill få ordning på en krisande organisation, i det här fallet Göteborg och, i vid bemärkelse, Sverige, måste man skapa krismedvetande i organisationen. Klagande kunder måste utnyttjas till det yttersta. ”Se här”, kan ledaren säga till sin organisation, ”det är inte jag som gnäller, det är kunderna som hotar att lämna oss om vi inte skärper oss”.

Om jag vore statsminister skulle jag bjuda in Håkan Samuelsson och Leif ”Vad fan får jag för pengarna?” Östling, en annan klagande storföretagsledare, på ett allvarssamtal över lunch för att sedan avsluta med en stor presskonferens om behovet av en ny inriktning för svensk politik. Sedan skulle jag starta en ny politik och då och då stämma av med Samuelsson och Östling.