Mohamed Omar: Grekiska mynt i Koranen

Mohamed Omar

I ett tidigare inlägg (25/7) skrev jag om varför jag inte tycker om koranbränning. Jag älskar böcker i största allmänhet, boken som symbol för kunskap och drömmar, och särskilt gamla böcker som har haft stor betydelse för den mänskliga civilisationen. Koranen är en sådan bok.

Nu kanske somliga invänder och säger att jo, visserligen har Koranen haft stor betydelse, men det är ett negativt inflytande. Nja, det är svårt att mäta, så därför hoppar jag över det. Jag kan bara konstatera att fantastisk arabisk litteratur har skapats på ett språk som inte hade existerat utan Koranen. I Nordisk familjebok (Ugglan) kan man läsa att en av de störste diktarna på arabiskt språk hette Mutanabbi och föddes 915 i Kufa vid Eufrat:

Sin ungdom tillbragte han dels i Syrien, dels bland beduinerna i öknen mellan Eufrat och Damaskus, där han förvärfvade sig rykte som krigare och skald. Af fåfänga och äregirighet ville han fördunkla Muhammed och försökte vid 30 års ålder att uppträda som profet (nébi), hvaraf han fick tillnamnet el-mutanabbi (”den som gör anspråk på att vara profet”).

Mutanabbi blev satt i fängelset för sitt kätterska tilltag. Man fasar vid tanken på vad som skulle hända den poet som i dagens Pakistan, Somalia eller Irak uppträdde som profet…

När jag tittar på islamvärlden idag, så blir jag övertygad om att den hade mått bättre utan islamisk fundamentalism. Men det är inte samma som sak som att vara utan Koranen. Sverige är ett sekulärt land, men Bibeln finns tillgänglig överallt.

Koranstudier är bara bra. Jag tror faktiskt att om muslimer studerade Koranen djupare, så skulle fler börja tvivla på dess gudomliga ursprung. Jag får ofta rådet av fromma och välmenande muslimer att läsa Koranen. Jag brukar då säga att det har jag gjort och att det delvis var mina koranstudier som gjorde att jag lämnade islam.

Den tidigast kända islamkritiken hittar man i Koranen. I flera verser citeras skeptiker som kallar Muhammed lögnare. De menar också att Muhammed inte har kommit med något nytt utan bara samlat ihop stoff från andra källor, ”de gamles historier”.

En gammal historia som Koranens författare infört är den om Josef. Ja, som man kan läsa i Nordisk familjebok: ”Äfven hos muhammedanerna är Josefs historia en älsklingshistoria”. Hur många muslimska gossar heter inte Josef? På arabiska uttalar man namnet Yusuf.

Den judiska berättelsen finns alltså med i Koranen, och inte bara det, ett helt kapitel, det tolfte, är uppkallat efter honom.

Josef är favoritsonen som säljs slängs ner i en brunn av sina avundsjuka bröder. Josef hittas och säljs som slav i Egypten. Där växer han upp, vinner aktning för sin förmåga att tolka drömmar, och upphöjs av farao till ”den andre mannen i riket”.

I det här inlägget vill jag uppmärksamma en vers i Josefs kapitel, denna:

Och de sålde honom för ett billigt pris, några lätt räknade silverpenningar; ty de hörde till dem, som ringaktade honom. (Zetterstéen 12:20)

Det som arabisten K. V. Zetterstéen översasatt till ”några lätt räknade silverpenningar” är på arabiska ”darahima madudatin”. Ordet ”darahim” är pluralformen av ”dirham” som är lånat från grekiskans ”drakhmé”. De grekiska mynten var välkända och välanvända i Främre Orienten.

Forskarna är inte överens om när Josef ska ha levt – om han överhuvudtaget har existerat. Det är vanligast att förlägga hans levnad till 1500-talet f.Kr. Men en sak är klar, under inga av de föreslagna tiderna så fanns det några grekiska drachmer. De hade inte präglats än.

Är Koranens omnämnande av drachmer därför en anakronism? Kanske, eller så används ordet i betydelsen betalningsmedel i allmänhet. Nja, det är möjligt. Men ett allvetande väsen borde, för att undvika misstankar, särskilt när detta väsen i samma bok deklarerar att detta är den slutgiltiga uppenbarelsen som ska undanröja alla tvivel, inte ha använt detta ord.