Troligen vilar alla samhällsskick på någon helig myt som inte får ifrågasättas. Med myt menar jag en grundläggande föreställning om att det som makten vill och gör är förankrat i tillvarons djupaste väsen. För några hundra år sedan ansågs kungen i många länder vara tillsatt av Gud.

Liksom Gud kunde han göra mirakel. Att förbryta sig mot kungen var att synda mot själva tillvaron. Därför fick Damiens, som försökt mörda kung Ludvig XV av Frankrike, det grymmaste straff, bland annat omfattande kroppens sönderslitande i fyra delar genom att hästar drog i brottslingens armar och ben, som samtiden kunde upptänka.

Under det svenska politikerväldets första fas, sådär från början av 1930-talet fram till 1970-talet, var den bärande myten att allt skulle bli bättre om bara politikerna fick mer att säga till om för då kunde de anlita skickligast tänkbara expertis i centrala myndigheter för att rätta till alla återstående fel i tillvaron. Tanken var inte så förflugen som man nu kanske föreställer sig ty den utgjorde en tillämpning i den politiska världen av den dåtida kapitalismens bärande framgångsformel, nämligen ”det vetenskapliga ledarskapet” eller ”fordismen”, som innebar att arbetarna skulle reduceras till själlösa bihang till det löpande bandet medan centralt placerade ingenjörer stod för tänkandet. Den doktrin som funkade i de modernaste företagen måste ju också funka i staten.

Jag har kanske romantiska föreställningar om välfärdsstaten, folkhemmet och den tidiga socialdemokratin, men jag tror faktiskt att politikerväldet under sin första fas gjorde många bra saker. Åtminstone verkar svenska väljare ha tyckt det. Socialdemokraterna ökade gradvis sin röstandel till femtio procent år 1968 (varefter den nästan halverats).

Politikerväldets bärande myt från den första fasen dög inte i den andra. Hur skulle det löpande bandets människosyn kunna överleva i politiken när den var stendöd i näringslivet? I näringslivet hade man upptäckt Människan och deklarerade stolt att ”medarbetarna (till och med kvinnorna i ökande grad) är vår främsta resurs”.

Nu gällande främsta samhällsmyt, inte bara i Sverige, utan även i det övriga västerlandet, har, tror jag, blivit de mänskliga rättigheterna.

Detta påstående måste dock omedelbart modifieras. De mänskliga rättigheter det i huvudsak handlar om är inte de ursprungliga från franska revolutionen, sådana som yttrandefriheten, näringsfriheten och äganderätten – det som ibland kallas negativa mänskliga rättigheter – utan de nya – positiva – mänskliga rättigheter som uppfanns lagom till FN-deklarationen i ärendet som presenterades 1948 och som, obetydligt förenklat, innebär att den som inte har några ekonomiska resurser genom politikernas ingrepp ska få ekonomiska resurser på bekostnad av dem som har ekonomiska resurser. Myten om dessa mänskliga rättigheter legitimerar politikervälden som har ambitioner att bli humanitära stormakter.

På framträdande plats i Lissabon såg jag en platta i trottoaren med en inskription i metall. ”Varhelst män och kvinnor är dömda att leva i extrem fattigdom”, stod det, ”så kränks de mänskliga rättigheterna. Att tillsammans verka för att dessa rättigheter respekteras är vår högtidliga plikt.”

Texten visade sig vara författad på 1980-talet av den katolske prästen Joseph Wresinski och finns även i en trottoar i Paris.

Jag vet att det är ungefär lika opportunt att invända mot Wresinskis synsätt som det var att försöka mörda Ludvig XV men jag gör det i alla fall. Kungen var i verkligheten inte tillsatt av Gud. Ej heller har Gud instiftat 1948 års mänskliga rättigheter. De har inte ens röstats fram i demokratisk ordning. De har kuppats igenom av politiker som behöver förankra sin maktutövning på ett upphöjt och stämningsfullt sätt i samarbete med det prästerskap som ska administrera den solenna överföringen av ekonomiska resurser från den nettoskattebetalande medelklassen till välfärdssystemets inhemska och utländska klienter.

Ledsen, Wresinski. Min mänskliga rättighet att bestämma över min egendom är äldre och starkare än din nyuppfunna rätt till min plånbok. Min eventuella givmildhet bestäms av mig, inte av dig.

Det konstiga är att Wresinskis tolkning av den här mänskliga rättigheten innebär motsatsen till min tolkning. Min äganderätt kan ju inte vara särskilt helig om någon annan har en lika upphöjd rätt att upphäva den. Hur kan ett avancerat samhälle tillåta sig sådana tankegrodor utan att ens göra sig besväret att påtala och diskutera dem?