Finns det något vi diskuterat så mycket i Sverige de senaste åren som vad vi får diskutera? Har vi talat om något annat än konformism och social åsiktskontroll? Sanningen är den att svensk pk-kultur är en öppen bok för alla som vill studera hur människors påstått fria tänkande kan styras av sociala processer. Svenska sociologer borde hjälpa oss att förstå detta bättre, men verkar inte ha den distans som krävs.

Vill man ge en helhetsbild över de problem vi har att hantera idag i Sverige är det svårt att komma förbi ämnet social anpassning. Människor vågar inte sticka ut. De är rädda för konsekvenserna av att ha fel åsikter. Etablerade debattörer rättar sina ståndpunkter efter vad man ”får säga”. Allt detta vet vi redan och det behöver egentligen inte diskuteras så mycket mer. Vad som verkligen är fascinerande är emellertid att de som skulle kunna beskriva konformismen, anpassningen och konsensustänkandet med teoretiska begrepp inte verkar intresserade av att göra det och att de därmed gör sig själva till en del av problemet.

Jag är inte sociolog. Men jag tror att sociologin bättre än någon annan humanvetenskap skulle kunna skänka ett förklarande ljus över hur anpassning och självcensur fungerar i Sverige. Förutsatt att sociologerna själva vill förstås.

Vad är sociologi? Det är 2019 så vi kan googla. Första träffen kommer från Göteborgs universitet där Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap skriver:

Sociologi är studiet av sociala relationer och sociala processer i samhället. Sociologin handlar om människors möten i vardagen, deras livshistoria och identiteter. Sociologer intresserar sig för frågor om makt- och könsrelationer, arbetsliv och ledarskap, social ojämlikhet, etniska relationer och konflikter, ungdomskulturer, utbildning, massmedier, sociala rörelser, familj, barns utveckling, brottslighet, boende, välfärdsstaten, vård och omsorg med mera.

Inte mycket att orda om. Det låter rimligt även om vissa ämnesområden saknas. Vi återkommer strax till det. Efter denna allmänna beskrivning kommer dock en ny rubrik: Sociologisk forskning bidrar ofta till förändring. ”Förändring”? Ska något förändras? Finns här alltså ett engagemang? Mot orättvisor kanske? Eller mot ojämlikhet eller utanförskap? Misstanken stärks när vi läser några av exemplen på frågeställningar kopplade till förändringsarbetet: ”Förhållandet mellan individer och strukturer vad gäller kön, sexualitet och makt.” ”Hur kan främlingskap och olika typer av utanförskap beskrivas?”

Vad jag vill komma åt är att en slumpvis vald beskrivning över vad sociologin sysslar med ger oss en väl talande bild av vad ett ämne som sociologi skulle kunna syssla med. För vad svenska sociologer, och intellektuella i allmänhet, behöver analysera idag är inte hur främlingskap eller utanförskap fungerar utan varför vi inte gör något annat än analyserar hur främlingskap och utanförskap fungerar. Jag sa det redan för 25 år sedan till en student som ville skriva en uppsats om rasism: det är inte rasismen du ska studera utan den funktion rasismen fyller för dem som hela tiden påtalar dess existens.

Den sociologi jag känner via min bekantskap med franskt tänkande ägnar sig åt att studera fenomen som konformism, social och ideologisk reproduktion, omedvetna strategier för framgång och erkännande och inte minst hur människor instrumentaliserar olika ”värden” för att själva vinna något på det (inget av detta nämns i ovanstående presentationstext). Det vill säga, helt enkelt: hur människor medvetet och ofta omedvetet anpassar sig till dominerande värderingar för att därigenom vinna sociala fördelar. Låter det bekant?

Hela det moderna pk-Sverige är ingenting annat än en formidabel guldgruva för sociologiska analyser av påbjuden konformism och aningslöst anammande av de värderingssystem som för tillfället renderar högst socialt värde. Pierre Bourdieu var det sena 1900-talets mest inflytelserike sociolog. Han utarbetade ett slags ”sunt förnuft-teori” kring vissa samhälleliga fenomen vi alla är bekanta med men oftast inte kan beskriva i allmängiltiga termer.

Det sociala livet, menade han, regleras av de värden, eller det ”kapital” vi människor tror oss kunna lägga vantarna på genom att på olika sätt positionera oss i förhållande till varandra. Allt vi väljer att vara, äga och göra markerar social tillhörighet och ger oss ett värde på sociala ”marknader”. Det är detta fenomen vi refererar till när vi säger att det är ”fint” att vara pk och när vi tänker att människor till och med väljer att vara pk just för att de vill åt det sociala värde pk-markerandet ger.

Vi talar ofta här på Det Goda Samhället om ett pk-etablissemang som lever på skattebetalarnas pengar och som fortsätter anamma sina radikala åsikter om feminism och immigration så länge detta ger dem arbete och försörjning. Den dimensionen är viktig. Bourdieu skriver vid flera tillfällen att människor vanligtvis försvarar de värderingssystem de själva lever på. Och det behöver inte fungera på ett medvetet plan. Omedvetet kan man anamma åsikter som går i linje med den egna vägen till inkomst och karriär. Men sociologin intresserar sig alltså även för ett symboliskt värdesystem där en mer abstrakt men ändå för många så viktig samhällelig status blir den belöning man får för att hysa vissa åsikter snarare än andra.

Så det många tror bara gäller livsstilsfenomen som inredning, resor och mat gäller alltså även tankar och idéer: det finns en åsiktsmarknad som påverkar vilka åsikter människor väljer att hysa. Det finns också en marknad för hur åsikterna framförs: ”god ton”, ”anständighet” markerar högre socialt värde än autenticitet och konfrontation. För många är detta självklarheter. Jag vet. Poängen är att det finns utarbetade intellektuella verktyg för att underställa dessa självklarheter en precis analys.

Sociologin förklarar inte allting, men den skulle kunna ge en vetenskaplig legitimitet åt människors kritik mot det politiskt korrekta. Så vitt jag kan se verkar svenska sociologer tyvärr inte särskilt intresserade.

Man undrar ändå om de gissningsvis vänsterdrivna forskarna på Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap i Göteborg inte förstår att det är deras forskningsämnen, deras frågeställningar, deras värderingar som idag renderar ett ekonomiskt och symboliskt värde och som därför bör underställas deras egen analys? I vilken mån väljer de att anamma åsikter som de sociala processer de själva borde studera har valt ut dem åt anamma? Ser de inte att deras egna ämnen återspeglar den sittande maktens syn på samhället? Och mer allmänt: ser inte den intellektuella vänstern att de verktyg den använder sig av och som en gång utarbetades för att analysera makt och omedvetna strategier för anpassning och underkastelse nu används för att befästa den just nu sittande maktens dominans över tanke och handling? Jag kanske är för onyanserad. Det finns kanske undantag. Förändringar är kanske på gång. Jag välkomnar det i så fall.

De sociala mekanismer som styr vår konformism och vår åsiktsmarknad förlamar både debatt och politik. Debattörer och politiker sitter fast i den fina anständighetens och präktighetens tvångströjor. Forskare och pedagoger sitter fast i sociala belöningssystem som styr deras kunskapsproduktion. Sociologins uppgift borde vara att bidra till befrielse och självständighet.