Igår inledde jag ett blygsamt försök att skapa en helhetsbild över de problem vi diskuterar eller kanske omedvetet aktualiserar i vår samtida samhällsdebatt. Jag började med några frågor som kan beskrivas som abstrakta eller teoretiska. Naturligtvis dök det efteråt upp ännu ett problem i huvudet som måste nämnas. Finns det något vi talar så mycket om idag som kategorier och generaliseringar?

Vår moderna tid vill vara individualistisk. Vi har en etik som säger att ingen får bedömas utifrån grupptillhörighet (kön, klass, sexualitet, osv.). Att kategorisera människor är orättfärdigt. Allt ska hänföras till individen.

Det är en sympatisk tanke, men vi bör nog fundera på om inte det motsatta också äger ett korn av sanning. Ibland är det relevant att hänföra människor till kategorier. Vi gör det hela tiden.

Individer och kategorier

Det är en välkänd paradox inom den radikala feminismen att den som förnekar existensen av den gemensamma kategorin ”kvinnor” inte längre har några kvinnor att kämpa för. Får vi inte dela in människor i grupper har vi inga grupprelaterade orättvisor att bekämpa. Vänsterns läsning blir här att hävda att kategorierna är skapade och att det är egentligen är själva kategoritänkandet man strider mot. Vilket är logiskt. Är man konsekvent i föreställningen att de enda relevanta skillnader som finns mellan människor är de som kan registreras på individnivå blir det svårt att tala om några autentiska kategorier överhuvudtaget.

Men är det möjligt att vara så konsekvent? Handlar det inte snarare om en försvarsmekanism mot generaliseringar som används när det passar? Man säger att vita människor ”rasifierar” icke-vita och därmed konstruerar dem som en kategori. Men i så fall kan väl vi som är vita säga att de andra ”vitifierar” oss och att även de konstruerar oss som en kategori? Eller är det vi vita som vitifierar oss själva eftersom vi naturligtvis måste vara roten till att ont som finns här i världen? Men vilka är då vi vita som vitifierar oss? Varför skulle vissa människor vitifiera sig snarare än andra?

Självklart tänker även vänstern i termer av kategorier, alla gör det. Och egentligen är det inte kategorierna som är problemet utan den tendens som många har att alltid uppfatta kategoriseringar som absoluta.

Generaliseringar behöver inte vara absoluta

Hur ofta hör vi inte debattörer säga: ”man kan faktiskt inte generalisera på det sättet” när någon påpekar att individer från en viss grupp tenderar att göra på det ena eller det andra sättet? Vad man vill säga är att alla individer i gruppen inte gör det som gruppen i sin helhet påstås göra. Vilket säkert stämmer. Men man kan generalisera i alla fall.

En generalisering kan nämligen säga något om gruppen, om dess individer och om de val av beteenden dessa individer tenderar att göra mer än andra även om den inte är absolut och gäller alla. Kunskap har inte alltid med absoluta samband att göra. Det är människovetenskap vi talar om, inte naturvetenskap. Vi måste kunna hantera att tillhörigheten till en viss kategori inte är tvingande när det gäller livsval, men att den ändå kan innebära större benägenhet att göra det ena eller det andra valet. Samband (eller korrelationer) behöver inte vara absoluta och de behöver heller inte alltid säga något om orsak. Sambanden finns i alla fall.

Problem 1: lögnaktiga kategoriseringar

Ändå har så många så svårt för generaliseringar. Problemet är till viss del, det ska vi inte glömma bort, att de kan användas otillbörligt. Människor kan vilja dra slutsatsen att alla män slår kvinnor, att alla vita människor förtrycker icke-vita, att alla muslimer är radikala islamister, att alla invandrare är kriminella. Och till det kommer problemet att en generalisering kan vara direkt lögnaktig. Det problemet finns och har säkert varit omfattande under historiens gång då man varit mindre intresserad av tolerans mot avvikande beteenden än vad vi är idag. Men det faktum att det finns felaktiga generaliseringar bör inte stoppa oss från att göra de generaliseringar vi faktiskt behöver göra för att kunna hantera den verklighet vi lever i.

Problem 2: Kategoriseringar skapar hierarkier

Det som framför allt stör med kategoriseringar och generaliseringar verkar vara att de tenderar att dela in människor i hierarkier. Det finns i alla samhällen beteenden som har en högre status än andra. Och om vi har en grupp människor där det finns en på något sätt signifikativ avvikelse från ett idealt beteende kommer gruppen i dess helhet att kunna pekas ut som problematisk.

Naturligtvis kan det här missbrukas. Det vore dumt att förneka. Men det går också att missbruka människors misstro mot generaliseringar genom att förvägra samhället den kunskap det behöver för att ta itu med reella problem.

Problem 3: Kategoriseringar kan påtala ansvar

Men det handlar också om ansvar. Genom att en viss grupp i samhället inte konfronteras med att det inom just den gruppen finns ett problem som andra grupper kanske inte har kommer den heller inte behöva ta itu med sitt problem. Jag kommer själv från svensk arbetarklass och det finns mängder av problem inom den kategorin människor som jag inte har någon som helst avsikt att förneka. Jag tänker heller inte förneka de problem som idag förekommer inom kategorin svenska män. Jag är medveten om dem och jag har själv påtalat dem här på Det Goda Samhället. Jag gör vad jag kan för att bidra till en lösning. Och framför allt: ingen dör av lite självkritik.

Jag kan tycka att jag saknar just självkritik från en del invandrargrupper i Sverige. Jag vet att somliga individer gör vad de kan, men det blir ett problem när exempelvis islamism och hedersvåld beskrivs som specifika problem som inte har något med islam eller invandrarna själva att göra. Att inte vilja göra kopplingen muslimer – islamism är helt orimligt. Utan muslimer ingen islamism. Så enkelt är det för oss i Sverige trots att långt ifrån alla muslimer är islamister.

Det ligger i vårt intresse att ta fram så mycket kunskap som möjligt om samband mellan olika grupper av människor i Sverige och de problem vi har idag med hedersvåld, islamism, bidragsberoende och kriminalitet. (Och det gäller naturligtvis även samhällsproblem som inte är invandringsrelaterade, men det är oftast okontroversiellt.) Och det ligger rimligtvis i invandrarnas eget intresse att kunskap etableras här. Hur ska de annars kunna lösa sina problem? Eller är det tänkt att vi ska lösa problemen åt dem, trots att vi ska låtsas om att problemen inte finns…?

—

Alltså: Det är oundvikligt att ibland dela in människor i kategorier. Vi gör det hela tiden. Det är också rimligt att vi tillåter oss att se de generella mönster som går att urskilja i de olika kategorierna om det är saker som är problematiska och som vi behöver adressera.

Generaliseringar behöver inte vara absoluta. De kan vara relevanta ändå. Och vi ska se upp med den rädsla vi har för felaktiga eller lögnaktiga generaliseringar. Den kan nämligen hindra oss från att vilja ta fram verklig kunskap som vi faktiskt har nytta av. Och till sista kan vi också fundera över om vi inte alla har ett intresse i att konfronteras med de problem som kännetecknar just de grupper vi själva tillhör. Vem ska lösa våra problem om inte vi själva?