Det kan vara dags att försöka skapa sig en helhetsbild över den samtida debatten. Vissa ämnen eller problem tycks återkomma hela tiden. Först kan det vara bra att identifiera några vanligt förekommande abstrakta problem. Det handlar bland annat om nödvändigheten av att upprätthålla en balans mellan ytterligheter, om skillnaden mellan praktisk realism och teoretisk idealism samt om hur kvantitet blir kvalitet när kvantiteten blir för stor.

Jag tänkte försöka skapa mig en helhetsbild över de problem vi diskuterar i dag i Sverige. Det finns några ämnen, eller några perspektiv, som hela tiden aktualiseras i debatten.

Först och främst handlar det om vad man kan kalla ett antal abstraktioner. Det är abstrakta problem som verkar finnas med i alla diskussioner, men som inte alltid omnämns eller förklaras. Jag har varit inne på dem i tidigare texter, men jag tar dem här igen. Jag får anledning att återkomma till mer konkreta perspektiv vid senare tillfällen. Först det abstrakta.

Balans mellan ytterligheter

Det handlar till att börja med om det samtida Sveriges oförmåga att se vikten av att uppnå en balans mellan ytterligheter. Vi tänker i termer av allt eller inget: öppenhet eller slutenhet, gott eller ont, jämlikhet eller ojämlikhet. Det är en välkänd princip att det goda i realiteten står att finna i medelvägen mellan två ytterhetspositioner. Detta innebär att exempelvis öppenhet måste kompletteras med slutenhet, eftergivenhet med krav, generositet med återhållsamhet. Här är vänstern hopplös i sin retorik när den låtsas tro (eller ännu värre: tror) att man kan driva principerna om det goda, det snälla, det jämlika, det icke auktoritära hur långt som helst. Och än värre blir det när den dessutom karaktäriserar alla försök att moderera de goda intentionerna som fascistiska, ondsinta och auktoritära. En människa som inser att man inte alltid kan vara snäll behöver inte nödvändigtvis vara ond. En som inte alltid är generös behöver inte vara snål.

Omsorg om det egna och omsorg om det andra

Det handlar också om skillnaden mellan omsorg om det egna och omsorg om det andra. Även här behövs en balans mellan ytterligheter. Inget samhälle kan i längden tillskriva en högre moralisk dignitet åt omsorgen om det andra, de andra, de andra kulturerna än åt omsorgen om det egna. Det är både rimligt och nödvändigt att först ta hand om sig själv och det egna för att sedan kunna bistå andra och hjälpa dem när så behövs. Det finns en allmän tendens i Västerlandet i dag att tro att vi är osårbara och att vi inte behöver ta hand om oss själva. Naturligtvis måste vi göra det. Och framför allt får vi göra det. Problemet med den bristande balansen mellan ytterligheter är här att många sätter likhetstecken mellan omsorgen om det egna och ett ”hat” eller en ”fientlighet” mot de andra. Oförmågan att se möjligheten av en god balans mellan omsorgen om oss själva och omsorgen om de andra är ett avgörande problem i dagens svenska samhällsdebatt.

Praktisk realism och teoretisk utopism

Den tredje principen som ständigt aktualiseras är den om skillnaden mellan praktisk realism och teoretisk utopism. Den praktiska realismen är skeptisk mot teorier och projekt. Allt behöver inte förändras. Allt är inte möjligt att förändra. Alla visioner kan inte förverkligas. Man tror heller inte på teorier utan vilar på praxis, på förnuft, på vanor och traditioner. Den teoretiska utopismen är den som alltid tror att en förändring till det bättre är möjlig bara vi försöker igen och skriver en ny handlingsplan. Man lever i en ständig frustration över liknöjdhet. Allt måste bli bättre, och man tror på framtiden, man tror på förändring. Man har en vision. Man tror gärna på ett jämlikt och jämställt samhälle och tänker att förändringsarbetet måste gå före allt annat.

Sverige har under lång tid levt under utopismens regim. Någon vilja till en hållbar balans mellan vision och realitet har knappast gått att skönja. Allt ska underställas visionen, teorin, föreställningen, målsättningen. Och varje universitet, varje kommun, varje stort företag måste ha en vision att utgå från. Det räcker inte att hålla sig till en grundläggande kärnverksamhet och sedan göra ungefär vad den kräver. Något mer måste till! Och gäller visionen något så stort och komplicerat som förhållandena mellan könen då kanske man utarbetar ett helt teorikomplex om ”genus” så man får den kunskap som krävs för att göra om verkligheten efter teorin. Visionen framför allt!

Blicka framåt eller bakåt?

Den fjärde abstraktionen hänger ihop med den förra, men måste ändå formuleras separat. Det är skillnaden mellan att bottna i det förflutna eller i det framtida. Ska vi blicka bakåt eller framåt när vi fattar beslut rörande vårt samhälle och vår kultur? I någon mening blickar vi alltid framåt, men detta går att göra med respekt för vad vi varit med om i det förflutna. Vår radikala samtid ägnar mycket kraft åt att förminska betydelsen av det förflutna. Vi ska blicka framåt (mot visionen alltså), vi ska förändra, vi ska befria oss ur det förflutnas bojor.

Den konservativa reaktion som nu växer fram mot liberalism och vänsterradikalism handlar på ett abstrakt plan om att återigen skriva in det förflutna i våra liv. Det spelar nämligen roll var vi kommer ifrån. Det spelar roll vilka våra föräldrar var. Det spelar roll för ett land vilken gemensam historia det genomlevt. Det kan vara välgörande för människor att känna solidaritet med sina förfäder och att vårda det som dessa har skapat för dem.

Den radikala vänstern avskyr detta. Den ser bara fördomar, förstelnade traditioner, tvång och föråldrade värderingar. Och ur vissa aspekter har den säkert rätt. Vi ska undvika att bli endimensionella. Balans mellan ytterligheter är bra. Men det viktiga är att vi som lever i Sverige 2019 befinner oss i en situation då det har blivit livsviktigt att återigen knyta an till vårt ursprung. Vi måste återigen låta våra rötter vara en del av vår identitet och vår verklighet. Livet blir större och vackrare om det förflutna får viska om sina bragder. Livet fylls av mening och innehåll om vi får leva i ett rum där även det förgångna är närvarande. Vi kan inte bara blicka framåt. VI kan inte bara leva i förhållande till en vision om något annat. Ingen kan göra det. Man bör alltid ta med sig något av det man kommer ifrån. Fråga vilken psykolog som helst.

Kvantitet och kvalitet

Och den femte och sista abstraktionen är den som handlar om kvantitet och kvalitet. Kvantitet är hur mycket vi har av något och kvalitet är helt enkelt vad det är. Här måste vi klara av att hantera att olika kvantiteter av vad som i grunden är samma sak (kvalitet) skapar totalt olika kvalitativa effekter. Är det bra att ha salt i köttfärsen om vi ska steka köttbullar? Ja det är väl bra. Är det bra att hälla i ett helt kilo salt om köttbullarna inte ska vara fler än att de räcker till tre personer? Knappast. Är det bra med skatter? Ja det är väl bra för att finansiera gemensam verksamhet i välorganiserat samhälle där man litar på att skatteintäkterna kommer medborgarna till godo. Är det lika uppmuntrande att betala upp till hälften av sin inkomst i skatt fast man känner att pengarna går till helt andra saker än vad de borde? Kanske inte.

Barnslig diskussion kan tyckas, men precis så barnslig är vanligtvis diskussionen om invandring och ”främlingsfientlighet”. Hur många gånger har man inte hört hyggliga och hedervärda svenskar säga att de egentligen inte har något emot att det kommer invandrare till Sverige men att det kanske har gått lite för långt och blivit lite för mycket? De är inte rasister, men… De har naturligtvis rätt! Det spelar roll hur många det är som kommer. Kvantitet blir kvalitet. Men denna enkla princip klarar inte den så kallat ”antirasistiska” vänstern av att hantera. Så fort någon säger ”för mycket” börjar de skrika om främlingsfientlighet och rasism. Men en rimlig omsorg om det egna är inte detsamma som ett hat riktat mot det andra. För att det egna ska kunna sägas existera krävs det ett visst kvantitativt mått av detta egna, annars blir det något annat. Kvantitet blir kvalitet.

Några abstraktioner alltså som vi kan resumera så här: I ett gott samhälle odlar man en balans mellan ytterligheter. Det betyder bland annat att man försöker upprätta en hållbar balans mellan omsorg om det egna och omsorg om det andra. Man försöker också ha en god balans mellan realism och idealism liksom en väl avvägd balans mellan den betydelse man ger åt det förflutna och den man ger åt framtiden. Och sist men inte minst måste balansen också gälla allt som kan hanteras i termer av proportioner. Kvantitet blir kvalitet. Och man behöver inte alls hata något för att tycka att det blivit för mycket av detta något. Om vi inte kan hantera kvantitetens påverkan på kvaliteten kan vi nästan inte diskutera någonting som man kan ha för mycket eller för lite av.