På grund av ett antal olyckliga omständigheter blev den stenrike Pierre Besuchov, huvudpersonen i Tolstojs Krig och Fred, fånge hos Napoleons trupper efter det ryskfranska slaget vid Borodino år 1812. Erfarenheten förändrade honom i grunden. Tidigare hade han betraktat allt som ”begränsat, smått, vardagligt, meningslöst.” Men hans lidanden som krigsfånge hade lärt honom ”att se det stora, eviga och oändliga i allt, och han gladde sig åt livet i dess rika och evigt skiftande mångfald”.

Han hade accepterat tillvaron sådan som den är och brydde sig inte längre om att störa sig på människor. Han slutade förmana sina medmänniskor utan betraktade dem bara milt, kanske med ett ironiskt leende, medan de pladdrade. Det slutade med att människorna älskade honom för hans stora vidsynthet. Han vann deras sympati för att han ”erkände varje människas rätt att tänka, känna och betrakta tingen på sitt sätt och insåg omöjligheten att med ord ta en människa ur hennes villfarelse. Denna legitima egenhet hos varje människa, som förut hade upprört och retat Pierre, utgjorde nu grunden för det deltagande och intresse som han ägnade människorna”.

Fundera över formuleringen att Pierre ”insåg omöjligheten att med ord ta en människa ur hennes villfarelse”. Tanken är oerhörd. Den bryter mot en av vårt samhälles grundläggande föreställningar, nämligen att predikningar, propaganda och pedagogik är effektiva metoder att påverka folks tänkande. Vi utgår från att ord fungerar även på de mest hårdnackade och inkrökta sinnen. Så kommer Tolstoj och säger att alla sådana ambitioner är förgäves. Det är en hård nöt inte bara för politiker och reklamfolk, utan också för alla så kallade opinionsbildare som tror sig om att ha effekt på människornas världsbild vare sig de är ledarskribenter, debattboksförfattare, bloggare eller influencers.

Själv är jag inte så kategorisk som Tolstoj. Han har i grunden rätt i att det i allmänhet inte går att påverka folks idéer. Det beror emellertid inte på att folk är faktaresistenta eller dumma i huvudet eller på att påverkaren är en inkompetent påverkare. Det beror oftast, efter min erfarenhet, på att folk inte vill bli påverkade. De betraktar opinionsbildare som det slags mer eller mindre påstridiga försäljare som ringer klockan sju på kvällen och vill sälja ett nytt telefonabonnemang eller bjuda på ett möte hos en fondkommissionär. ”Tack för erbjudandet”, säger folk till opinionsbildaren, ”men jag är nöjd med de idéer jag har, de funkar bra för mig. Jag har hört och begripit vad du säger så du behöver inte säga det igen. Ha en bra dag.”

Men det händer faktiskt att folk öppnar öronen även för opinionsbildares budskap. Det beror på att de av någon anledning är på humör att shoppa nya idéer, uppfattningar eller till och med ideologier. De är villiga att bli frälsta eller förförda (eller förledda, skulle några säga).

Det är med idéer som med bilar och bostäder och fruar. Den som är nöjd med vad han har är inte i marknaden. Men den som tycker att det är dags för en förnyelse surfar in på bilmärkenas och fastighetsmäklarnas hemsidor eller börjar undersöka hur nätdejting går till.

Så vad ska en opinionsbildare med en jättefin idé ta sig för? Många tror att det handlar om att mejsla ut budskapet så att det blir oemotsägligt och sedan ösa på med helsidesannonser eller påkostade TV-shower på YouTube. Visst, det kan kanske göra någon nytta. Men jag tror mer att opinionsbildaren bör predika för de redan frälsta som en del förståsigpåare så föraktfullt uttrycker det. När man ska ut i krig är det bättre att träna sina egna trupper än att försöka förklara för fienden hur fel han har i alla avseenden.

God opinionsbildning går till på så vis att opinionsbildaren förser sina meningsfränder med synsätt och argument. Opinionsbildaren ger i lyckligaste fall rätt ord till den som letar efter rätt ord. Sedan kan meningsfränderna kan gå ut och prata med sin nästa. Ett framgångsrikt sådant personligt möte är värt hundra opinionsartiklar.

Naturligtvis har ingen begripit detta bättre än alla tiders främste opinionsbildare, Jesus. Jesus gav ord och bilder åt människor som behövde sådana verktyg och vapen. Läs liknelsen om såningsmannen. Såningsmannen sår sin säd. En del faller på hälleberget och torkar bort. Men en del faller i god jord och bär hundrafaldig frukt.