Först var det korna som bajsade och pruttade för mycket och förstörde klimatet. Sen var det de vita männen som åt för mycket kött och förstörde klimatet. Sen var det våra hundar som var klimatbovar eftersom de är köttätare. Och nu har turen kommit till halloumin. Ja, du hörde rätt – halloumin. Och det bådar inte gott för framtiden.

Halloumi är en (cypriotisk) ost som är lite seg och salt och som lämpar sig mycket bra för stekning och grillning eftersom den inte smälter utan bara blir härligt knaprig på ytan. Ett självklart vegoalternativ för trendkänsliga klimatsmartisar sen flera år tillbaka, gärna i kombination med en förebrående blick mot de förlegade vita män som lagt en köttbit på tallriken.

Men nu larmas det alltså om att den trendiga halloumin faktiskt kan vara en ännu större klimatbov än köttbiten. Dels för att den ju görs av komjölk och kossor är lika med metanutsläpp. Dels för att den görs av komjölk i ett land där kossorna är så fulla av penicillin att deras mjölk kan sprida multiresistenta bakterier.

Dubbelt djävulskt, med andra ord, och man kan ju bara ana sig till hur hårt den nyheten drabbat alla dem som redan lider svårt av klimatångest och flygskam. Nu måste de dessutom hänge sig åt halloumiruelse.

I praktiken innebär det att halva Södermalm kan komma att hamna i ett tillstånd av akut vanmakt. Tänk att sitta där på en av de rökfria uteserveringarna, och lyfte halloumiburgaren till läpparna – och inse att man kanske är en större klimatmarodör än den där klimatförnekaren som sitter och mumsar på en köttburgare vid bordet. Ytterst traumatiskt! Jag föreställer mig att psykoterapeuterna på Södermalm, och i andra hippa områden, får fullt upp den närmaste tiden.

Problemet med såna här larm är bara att de leder till avtrubbning. Redan nu ser jag i flödena på sociala medier att folk mest verkar skratta lite uppgivet åt den rådande alarmismen. ”Man ska ha dåligt samvete för allt”, säger en god vän. Och visst är det den trenden vi ser nu. Man kan vara hur medveten som helst om att miljötänket behöver en uppryckning, men alarmism är inte vägen – vare sig när det gäller klimatet i allmänhet eller halloumi i synnerhet.

Samtidigt är det klart att det finns en hel drös med driftiga människor som tjänar storkovan på både klimatångest och flygskam, precis som det fanns de som blev mångmiljonärer på att starta boenden för asylsökande när det begav sig 2015. I Facebookflödet strömmar det ständigt förbi annonser där självutnämnda klimatterapeuter och klimatpsykologer erbjuder sin hjälp till alla dem som inte själva kan hantera klimatkrisen. Men vilka är de? Och vad har de för meriter – egentligen? Hur kan vi veta att de inte är samma slags charlataner som de driftiga lurendrejare som för något sekel sedan sålde ”droppar” av olika slag som skulle hjälpa mot allt från liktornar till hysteri?

Än har jag inte sett till någon halloumiterapeut men det kanske kommer. Jag skulle kunna tänka mig att en halloumiklinik skulle dra in en hel del kosing i kvarteren kring Nytorget på Söder, till exempel, eller kanske i gallerian vid Hornstull. Endast fantasin sätter ju gränsen för hur mycket man kan sko sig på människors klimatångest, särskilt som medierna hjälper till att mana fram rädsla och skräck. För det gör de. Av någon anledning tycks det nämligen vara oerhört viktigt för både politiker och journalister att medborgarna är rädda – just när det gäller klimatet.

All annan form av rädsla – rädslan för våld och skjutningar, för religiös extremism, för kriminella gäng och så vidare – är dock förkastlig och gör att människor blir farliga, har vi fått lära oss.

Frågan är hur länge det dröjer innan klimatalarmisterna blir farliga. Redan idag avfärdas alla som invänder mot alarmismen och domedagsprofetiorna som ”klimatförnekare”. Hur långt är steget från verbal häxjakt till fysiskt våld? Inte så långt, har historien visat.