Jag brukar säga att demokratin består av två komponenter: dels medborgarnas rätt att i val utse sin överhet, dels ett antal skarpa förbud för den valda överheten att kränka de fri- och rättigheter som medborgarna i grundlagen särskilt identifierat, till exempel yttrandefriheten, näringsfriheten och egendomsrätten.

Men vid närmare eftertanke inser jag att det inte räcker med dessa två rekvisit för att en samhällsordning ska kallas demokratisk. Det finns nämligen alltid en risk för att pacta turpia – skamliga överenskommelser – uppstår mellan statsmaktens olika grenar. Tänk dig till exempel att den verkställande makten, alltså den offentliga apparaten med myndigheter och kommuner med mera, etablerar en intressegemenskap med den lagstiftande makten, alltså de valda församlingarna, exempelvis riksdagen. Det skulle kunna inträffa om det etablerades en ordning där de folkvalda lagstiftarna, riksdagen och kommunfullmäktige, inte var oberoende av den verkställande makten, alltså regeringen och alla dess tjänstemän, utan tvärtom var deras nickedockor till exempel genom att det var de verkställande tjänstemännen som utarbetade och presenterade alla de lagförslag som de valda ombuden hade att ta ställning till.

Eller ännu värre: tänk om de verkställande tjänstemännen infiltrerade de lagstiftande organen och använde dem för att främja sina egna intressen, till exempel om de offentliganställda på något skickligt sätt lyckades bemanna riksdagen och se till att den fattade beslut som de offentliga apparaterna och deras anställda önskade.

Det var för att undvika den sortens maktkorruption som Montesquieu formulerade sin teori om maktdelning, nämligen en strikt åtskillnad mellan den lagstiftande (riksdagen), den verkställande (regeringen och dess apparater) samt den dömande (domstolarna) makten. Men vad sådan åtskillnad egentligen betyder och hur den ska åstadkommas har jag egentligen inte tänkt på förrän jag, oförhappandes, började läsa den amerikanska konstitutionen.

Låt mig börja med Sverige där sammanblandningen mellan maktens grenar ha gått oroväckande långt. När jag säger att makten i Sverige innehas av politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet så är det inte allmänt tyckande utan en beskrivning av hur politikerna, regeringen till exempel, i samarbete med de statligt och kommunalt anställda, framför allt inom välfärdssektorn, har erövrat och kontrollerar riksdagen och därmed inte bara förbereder alla ärenden om vilka riksdagen ska fatta beslut utan dessutom personligen trycker på de knappar som säkerställer de beslut de önskar sig.

För ett antal år sedan gjorde Eskil Engnér undersökningar av riksdagsledamöternas yrkesbakgrund. Av någon anledning, som man med ett mått av cynism kanske kan gissa sig till, har dessa undersökningar numera upphört. Den senaste avsåg året 2010/11. Så här såg det ut för riksdagen som helhet:

Riksdagen bestod alltså till över femtio procent av folk som härrör från politikerväldet självt och från den offentliga apparaten. Mönstret går igen hos alla partier. Det är lite mindre uttalat hos moderater och sverigedemokrater men särskilt starkt hos miljöpartiet. Här är socialdemokraterna:

 

Min uppfattning är att man får starka ledtrådar för förståelsen av exempelvis januariöverenskommelsen och liberalpartiets våndor och centerpartiets ställningstaganden om man studerar diagrammen i den angivna källan. Det är klart att de tycker som de tycker med tanke på vilka de är.

Jag vågar gå så långt som att anse att det svenska systemet är korrupt eftersom folk som har sin utkomst från de skattefinansierade partiapparaterna och från den lika skattefinansierade offentliga sektorn har ett oproportionerligt inflytande i riksdagen.

Baxnar du om jag säger att Montesquieu nog skulle tveka att ge dessa personer rösträtt? De amerikanska grundlagsfäderna, som var mycket influerade av denne franske tänkare, funderade på hur man i praktiken skulle upprätthålla maktdelningen. Enligt Artikel I, sektion 6 av konstitutionen får ingen statsanställd vara ledamot av kongressen. (Det kanske räcker med att statsanställda avgår innan de blir valda. Hur många av dagens svenska riksdagsledamöter har uppdrag inom stat och kommun?)

Valet av president i USA är indirekt i bemärkelsen att folket väljer elektorer som i sin tur utser presidenten. Enligt Artikel II, sektion 1, ”får ingen senator eller medlem av representanthuset eller person som upprätthåller avlönad eller icke avlönad tjänst inom Förenta Staternas förvaltning utses till elektor”. Det verkar som en effektiv metod att begränsa politikernas och ämbetsmännens inflytande.