När hon försökte stoppa Nuonaffären – statens största och sämsta affär genom tiderna – blev hon känd som Sveriges bråkigaste kvinna. Nu ger hon sig in i klimatfrågan. Det Goda Samhället intervjuar Elsa Widding, som strävar efter en klimatdebatt baserad på saklighet och vetenskap istället för alarmism och känslor.

– Klimatfrågan har utvecklats till en mångmiljardindustri. De alarmistiska budskapen som framförs av media är kraftigt vilseledande mot både beslutsfattare och allmänhet. Det har gått så långt att frågan knappt tål att debatteras, skriver hon i förordet till sin nyutkomna bok Klimatkarusellen – vilka frågor kan besvaras?

Elsa Widding är civilingenjör från Chalmers i Göteborg och har arbetat i energibranschen under 25 år, bland annat för tre av de fyra största energibolagen i Norden. Då hon arbetade på Näringsdepartementet blev hon känd som Sveriges bråkigaste kvinna – hon försökte nämligen stoppa Nuon-affären, statens största och sämsta affär genom tiderna. Idag arbetar Elsa i sitt eget konsultbolag Elsa Widding AB.

Boken kom till för att hon helt enkelt bestämde sig för att ta reda på mer än det som kommer fram i den alarmism som tagit över klimatfrågan. Under ett drygt år har hon på heltid fördjupat sig i frågan och i boken delar hon med sig av sina egna reflektioner parallellt med de kunskaper hon tillgodogjort sig. Men syftet med boken är inte att påtvinga någon sin uppfattning, eller väcka aversion mot klimatlarmen, utan att utmana med sina egna frågor och i mesta möjliga mån mana fram en debatt där klimatfrågan nyanseras till något annat än den katastrof som målas upp idag.

– Det är klart vi har en global uppvärmning i någon mån, men det är faktiskt en öppen fråga hur omfattande den är och hur allvarliga konsekvenser den kan få. Den viktigaste och största frågan vi måste ställa oss är istället om denna förändring verkligen är utan motstycke ur ett historiskt perspektiv och om den drivs av oss människor eller inte? Påverkar vi människor klimatet mycket, lite eller helt obetydligt? Hur stor är egentligen klimatkänsligheten som ju styr hur bråttom det är att ställa om samhället? Och är det ens en nackdel för världen om det blir något varmare? Koldioxidhypotesen lades fram redan 1816 men är fortfarande inte mer än just en hypotes, förklarar hon.

Innan vi lägger enorma skatteresurser på klimatomställning måste vi också besvara frågan hur mycket temperaturen kan komma att förändras om vi når fossilfrihet i jämförelse med hur mycket högre temperaturen kommer att vara om vi fortsätter med samma utsläppsnivå alternativt ökar densamma. Först då får vi en känsla för vad klimatåtgärderna är värda. Det räcker inte med att man slänger sig med X antal ton koldioxid hit eller dit, förklarar Elsa Widding och fortsätter:

– Innan jag låter klimatmålen påverka min familjs vardag vill jag naturligtvis veta om alla dessa åtgärder för att ställa om samhället till en enormt hög kostnad faktiskt dämpar temperaturutvecklingen. Handlar det om en hundradels grad eller kanske en tusendels grad vid seklets slut? Varför ska vi annars sluta att äta kött och sluta flyga om det inte leder till någonting som ens går att mäta? Vad är det som ska bli så märkbart mycket bättre? Vi vill alla göra rätt och vara ansvarstagande individer men hur mycket ska egentligen symbolpolitiken få kosta och hur utbredd måste exempelvis energifattigdomen i Sverige få bli i framtiden innan någon lyfter få ögonbrynen? Har det inte redan gått alldeles för långt med de till synes helt verkningslösa klimatåtgärderna?

Visst finns det regionala värmerekord men också många rekord på den kalla sidan, fortsätter hon. Det är modellerna, s k General Circulation Models som i vissa scenarios larmar om en temperaturökning på några grader, inte verkligheten! Observationer genom satelliter visar snarare på en mycket stabil temperaturutveckling sedan 1998.

– Dessutom har vetenskapen sett allt fler bevis på en variation i det naturliga klimatet som modellerna inte kan reproducera. Den här naturliga variationen förklarar till en stor del den globala uppvärmningen som observerats sedan 1850. Växthuseffektens del av klimatförändringen som setts senaste seklet är därmed kraftigt överdriven och katastrofprognoserna är allt annat än realistiska, förklarar Elsa Widding.

För att klimatmodellerna ska vara trovärdiga måste de kunna tillämpas på data från tidigare tidsperioder. I verkligheten har dessa modeller varken kunnat förklara uppvärmningen under 30-talet, avkylningen 1940-1975 eller pausen i uppvärmning mellan åren 1997 och 2016.

– Klimatmodellerna ger oss inget svar och korrelationen mellan fossil koldioxid, temperatur och havsnivåhöjning är svag. Havsnivåhöjningen har i snitt ökat med 2-4 mm, linjärt under senaste 150 åren.

Detta är inte förvånande, menar hon, eftersom planetens temperatur bestäms av en multimatris där inverkan av de flesta parametrar är okända. Och simuleringsmodellerna av klimatet kan inte återskapa den naturliga variation av klimatet som observerats.

– Framför allt klarar de inte av att återskapa de varma perioderna under de senaste 10 000 åren. Dessa har återkommit ungefär vart 1000 år och inkluderar även den varma perioden under medeltiden, den varma romerska tiden, järnåldern och bronsåldern. Dessa föregående perioder har varit mycket varmare än idag, trots att CO2 var mycket lägre än idag, medan de korrelerar bra med de tusenåriga cyklerna av solens aktivitet. Dessa faktum är inte med i klimatmodellerna, berättar hon.

Utöver analys av iskärnor från Grönland och Antarktis kan man även gå tillbaka ganska lång tid bara med det som finns i historieböckerna och hitta material som beskriver hur klimatet har varierat.

– Den uppvärmande trenden (med vissa avbrott) börjar egentligen redan i slutet av 1600-talet eller början av 1700-talet, det vill säga mer än hundra år innan det som definieras som slutet på lilla istiden och långt innan ökad användning av fossila bränslen. Mycket av det som beskrivs som klimatkris idag ser ju inte det minsta konstigt ut. Oron för framtiden är en konsekvens av modellerna. Men visst! Det går alltid att hitta regionala värmerekord som journalister kan skriva om. Synd bara att man inte intresserar sig lika mycket för världens köldrekord som också duggar tätt och tycks bli alltmer frekventa.

Även om det är sant att CO2 är en växthusgas, är ökningen av dennas effekt på klimatet, extremt osäker. FN:s klimatpanel IPCC räknar med att en fördubbling av CO2 i atmosfären, från ca 300 ppm till 600 ppm, skulle kunna öka medeltemperaturen på jorden från ett minimum på 1,5 grad C till max 4,5 grader C.

Denna osäkerhet är enorm. Och hur som helst pekar många nya studier som baserats på experimentell data mot att CO2s påverkan på klimatet är märkbart mycket lägre än de estimat som IPCCs modeller utmätt. Det är alltså inte vetenskapligt realistiskt att lägga ansvaret för jordens uppvärmning sedan förra seklet på människan som står för under 10 procent av omsättningen av koldioxid i atmosfären.

För att få bättre svar på våra frågor om klimatet krävs såväl fler och bättre observationer och fortsatt utveckling av modeller över klimatsystemet, förklarar hon:

– Utan mätningar kan vi i slutändan inte säga någonting, men genom mätningar får vi möjlighet att testa våra teorier, som då kan antingen avfärdas eller fortsätta vara de bästa förklaringarna till det som händer. Med fortsatta och utvecklade temperaturmätningar och jämförelser med modeller kommer vi att få bättre kunskap om klimatet.

Vetenskap är alltså inte sanningen, utan snarare en metod för att få kunskap om saker och ting, förtydligar hon:

– Man gör observationer och man bygger teorier kring de observationer man gör. En teori blir sedan vetenskaplig om man kan ange ett sätt att testa den och teorin klarar testet. Har man kommit fram till något bör man också kunna visa hur andra ska göra för att få samma resultat.

Elsa Widding poängterar att vetenskapen är sökande och ständigt ifrågasättande. Det är ett sådant förhållningssätt som är det mest effektiva för att nå så bra kunskap om vår omvärld som möjligt. Vetenskapens ståndpunkt förändras över tid men diskussionen måste få finnas där hela tiden, säger hon. Men när det gäller just klimatfrågan tillåts idag ingen diskussion.

– Det finns ett mycket tydligt konsensusbegrepp som baserar sig på att underblåsa rädsla snarare än föra en fruktbar debatt. Vi uppmanas att vara rädda. Och det är mycket oroväckande, eftersom rädda människor har mycket svårare att ifrågasätta.

Konsensusbegreppet har blivit ett meddelande till allmänheten att det inte är nödvändigt att försöka förstå och sätta sig in i sakfrågan och förstå vetenskapen, menar hon, eftersom andra redan har förstått, tolkat och förmedlat sanningen till dem.

– Detta är en allvarlig utveckling, inte minst när alarmister på ytterkanten försöker att förmedla att jorden håller på att gå under om vi inte vidtar tillräckliga åtgärder här och nu, säger hon och poängterar att det är viktigt att förstå världen utifrån bästa möjliga empirisk forskning. En realitetsorientering är absolut nödvändig för att fatta förnuftiga beslut och göra rätt politiska prioriteringar.

De som ifrågasätter, eller invänder det allra minsta, mot larmrapporterna om klimatet blir kallad klimatförnekare. Och det spelar ingen roll om invändningarna kommer från en insatt forskare – när det gäller klimatet har både socionomer och så kallade klimatpsykologer tolkningsföreträde, trots att de har sämre kunskaper om ämnet.

– Klimatförnekare är ett ord som används främst av dem som inte är insatta i klimatproblematiken. Det riktas mot dem vars argument man inte kan bemöta då man helt saknar kunskap att samtala om klimatet och hur det förhåller sig. Istället dödar man varje diskussion med att slänga ur sig ordet klimatförnekare, så är man klar där och slipper diskutera sakfrågan vidare, säger Elsa Widding.

Ett mer relevant ord för att beskriva dem som ställer sig kritiska till larmen om en förestående klimatkris skulle i så fall kunna vara klimathotsskeptiker, dvs man är skeptisk till att ett hot föreligger, tycker hon och tillägger:

– Ordet förnekare bör inte användas i klimatsammanhang annat än möjligen för att beskriva dem som förnekar klimathistorien och hävdar att det aldrig har varit varmare än idag.

Jag frågar henne om Greta Thunberg, som just är den kanske största symbolen just för klimatet. Men Elsa Widding menar att Greta Thunberg är en symbol för något helt annat.

– Hon är vuxenvärldens förlängda arm, en lobbyist helt utan koppling till vetenskap. Dessutom är hon inte insatt i sakfrågan även om hon säkert har lärt sig några användbara fraser utantill. Jag ser det som omöjligt för en person som inte ens gått klart skolan att sätta sig in i de här komplexa frågorna. Hon agerar på vuxenvärldens oro, tar klimatkrisen som en given förutsättning och agerar utifrån det. Greta skulle kunna göra mycket gott om hon bara fick jobba med rätt fråga. Avfallsfrågan till exempel. Tänk om hon istället fick driva på stängningen av världens 50 största soptippar.

– Vi ska aldrig ladda våra barn med klimatångest! Även om det hade varit det nödläge som många tycks tro så ska vi vuxna låta bli att projicera vår rädsla på barnen. Det är vårt, de vuxnas, ansvar att ta tag i den här frågan. Om barn och unga inte har någon framtidstro, utan tror att det är kört, så hämmar det ansvarstagandet för framtiden. Hela välfärdssystemet kommer ju att kollapsa om vi får en generation som inte känner någon framtidsoptimism, säger hon med eftertryck.

Och hon tycker det är särskilt tydligt just i Sverige.

– När jag var i USA för en tid sedan upplevde jag att det fanns en optimism och en hunger på framtiden hos den unga generationen. Här bromsar vi oss själva. Klimatångest, ungar som slutat gå i skolan – det är ju inte klokt, har vi inte nog med riktiga problem?

Därför planerar Elsa Widding nu för att rikta sin nästa bok just till barn och ungdomar.

– Jag vill göra den enkel och lättfattlig, så att barn kan ta till sig. Det är ju de som ska lösa framtidsproblematiken, de ska lära sig, inte hålla på med nån pseudovetenskap. Och så måste de ju lära sina hysteriska vuxna att ta det här med klimatet på ett vettigare sätt, menar hon.

Politikernas hållning i klimatfrågan imponerar inte, och hon har inte särskilt stort förtroende för dem.

– Är man jätteorolig för klimatfrågan och tar de här larmen som en sanning, då har man inte satt sig in i frågan. Då finns det bara två alternativ. Antingen förstår politikerna att larmen är överdrivna, men vill samla röster och håller fast vid klimatalarmisternas bild för att de tror det går hem hos väljarna. Eller så är de helt enkelt korkade. Ingendera inger något större förtroende.

Kanske är klimatfrågan den ideala fråga som går att driva stenhårt politiskt utan att någonsin behöva stå till svars för den skada man genom sin okunskap om klimatet alternativ sina maktambitioner lyckas åstadkomma, avslutar Elsa Widding.

Elsa Widdings bok finns att köpa här