Jag funderar ofta på vad som är fel på svensk politik, och vad det är som gör att regering och riksdag framstår alltmer som en sandlåda. Och jag kommer alltid fram till samma sak, nämligen att svenska politiker inte förmår, eller vill, vara vuxna. De är som otåliga fjortisar, alltid med ett öra mot sociala medier och ständigt ute efter ”instant gratification” – omedelbar tillfredsställelse – och hakar på allt som kan tänkas ge dem uppmärksamhet.

Det finns otaliga exempel på demonstrativa, narcissistiska uppvisningar som inte alls hör hemma i politiken, men som blivit vardagsmat i vårt land. Ofta är de dessutom pinsamt ogenomtänkta. Vem kan till exempel glömma statsministerns, med flera politikers, uttalanden om det ”avskyvärda dådet” mot en moské i Eskilstuna för några år sedan? Ett ”dåd” som visade sig vara något helt annat än en attack utifrån, då undersökningen visade att branden startade inne i moskén. Att de snabba och ogenomtänkta reaktionerna inte ens följdes av några dementier bidrar inte precis till att öka politikernas förtroendekapital.

Knytblusaktionen, med anledning av stormen kring akademiens Sara Danius, är ett annat exempel. För det första kan man fundera över varför det var så viktigt att ta ställning just för Sara Danius och inte för hennes motståndare – särskilt med tanke på att Danius enligt vittnesmål brukade låta sitt alter ego Gittan styra och ställa med de aderton. För det andra måste varje tänkande människa ställa sig frågan varför man måste visa sin sympati genom ett klädesplagg, bara för att Danius själv brukade använda detta. Varför har åldersmässigt vuxna människor – i det här fallet med arbeten som kräver en viss integritet – ett sådan skriande behov av att visa hela världen hur ohämmat de tar ställning i frågor som faktiskt inte har ett dugg med deras politiska uppdrag att göra?

Det är lite som när tonårstjejer ritar idolens namn med bläckpenna på armen. Förutom att en tonårstjej är rätt rörande i sina poser. När en grånad, medelålders man som exempelvis Mikael Damberg tar på sig knytblus blir det bara ytterligt patetiskt.

Det jag inte riktigt förstår är hur vi hamnade här, i en tid där många av de högsta posterna i samhället innehas av människor som haft alla chanser att både utbilda och bilda sig men som i vuxen ålder står på samma intellektuella nivå som som högstadieelever. Jag behöver bara tänka tillbaka på mina egna föräldrar, och deras far- och morföräldrar, för att se människor av ett helt annat slag. Människor med integritet och ansvarskänsla – vuxna människor utan behov av att manifestera sina egna egon i parti och minut. Vart tog de vägen?

Min farfar föddes i en liten by i Västergötland 1872. Länge trodde både han och hans föräldrar att han skulle förbli ungkarl, men vid 35 års ålder mötte han sitt livs kärlek i den 20-åriga Hilda och de två förblev gifta tills döden skilde dem åt. Farfar dog 1938, 65 år gammal, utsliten av hårt arbete men trots att jag aldrig träffade honom känner jag honom ändå – genom min far och hans syskon och genom farfars brevväxling med sin far.

Brevväxlingen pågick mellan 1917, då farfar och hans växande familj lämnade den västgötska hembygden och startade ett nytt liv på ett hemman utanför Karlskoga, och 1924 då hans far – min farfarsfar – dog vid 82 års ålder. Och det är oerhört fängslande läsning. I breven avhandlas allt från första världskriget och ryska revolutionen till priset per skålpund griskött på marknaden i Borås hösten 1919. Och genom det blekta bläcket på de gulnade brevsidorna lyser kärleken och omsorgen igenom. Kärleken till familjen, släkten, hembygden och landet – omsorgen om människor, djur och natur.

Farfar och hans far behövde inga stora gester och utstuderade åthävor för att finna mening och syfte med livet. För dem räckte det så väl med att leva ett ansvarsfullt liv och göra sitt bästa för att bruka jorden och forma sina barn till lika strävsamma, ansvarsfulla människor. De var helt enkelt vuxna människor med integritet.

Någonstans har det gått fruktansvärt snett, med ett alltmer bortglömt kulturarv och allt färre band till dem som gick före oss. På kuppen har vi fått allt fler män och kvinnor som förblir barn med barnsliga tankar även då håret grånat. Och vi hittar dem inte sällan i den politiska världen, där de tycks ägna lika mycket tid – kanske mer – åt infantila aktioner och manifestationer som åt att fatta politiska beslut för det allmännas bästa.