Det pratas mycket om den nya högerns kulturpolitik. Vänstern trodde sig ha monopol på uppror och olydnad. Man trodde dessutom att vi skulle klara oss utan rötter och traditioner. Nu står man handfallna inför det faktum att det nya och utmanande kommer från nykonservatismen. Debatten om Moberg är ett tecken i tiden.

Jag tittade på SVT:s sändning av Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Talet började – har det undgått någon? – med ett långt citat av Vilhelm Moberg där författaren talar om det svenska folkets gemensamma strävan genom seklerna.

När några inbjudna ledarskribenter i efterhand skulle kommentera Jimmie Åkessons tal kom man in på ämnet kulturpolitik. För Jenny Lindahl, från det vänsterorienterade Arena Opinion, var Jimmie Åkessons referens till Moberg bara ”toppen på ett slags kulturpolitiskt isberg”. Under ytan, menade hon, finns ett helt program för framtiden. Ungern nämndes och Lindahl talade om en avoghet mot ett helt etablissemang, mot institutioner, mot media och public service. Lindahl sa också att ”det är oroande att Sverigedemokraterna bryr sig väldigt, väldigt mycket om de här frågorna samtidigt som andra partier inte gör det”.

Efter detta kom det symptomatiskt nog en intervju med Matthias Karlsson, där han fick berätta om den konservativt sinnade tankesmedja han vill starta för att utmana vänsterns dominerande narrativ över samhällsdebatten. Plötsligt verkade alla tala om kultur och kulturpolitik. Ska kulturen bli det nya slagfältet mellan vänster och höger?

Vänstern har haft ett slags monopol på kultur och kulturdebatt. Den har fått oss att tro att kultur alltid ska handla om kamp, om kamp mot orättvisor, kamp mot patriarkat, mot traditioner, mot det förlegade, mot det dominerande. Kulturen ska ifrågasätta normer, den ska ifrågasätta identiteter, den ska ifrågasätta institutioner.

Vänstern har inte velat veta av (jag förenklar och generaliserar) att kultur också tjänar till att skapa sammanhållning i en grupp, att kultur hjälper oss att skapa beständighet över tid, att kulturens allra mest angelägna uppgift är att göra människan till något mer än ett simpelt djur, att få oss att glömma det brutala, det banala, det meningslösa, att skapa skönhet och att helt enkelt göra livsresan något rikare och mer märkvärdig. Det finns så mycket kultur som inte primärt är socialt engagerande. Det finns så mycket kultur som fokuserar mer på individens existentiella mödor än på den förtrycktes kamp mot överheten. Det finns också många författare som tvärt emot vad vänstern säger lär oss att odla tacksamhet, att finna glädje i det vi har, att hitta en balans mellan engagemang och vila, att hitta en balans mellan omsorg om det egna och omsorg om det andra, att lita på tradition och intuition, att värna det egna.

Att så mycket av framstående historisk kultur inte passar in i vänsterns berättelse om kampens och förändringens moraliska företräde bör oroa vänsterns tänkande kulturdebattörer. Eller också är jag för optimistisk. De kanske inte har kommit så långt. Kanske är de bara oroade över att kultur kan vara något nationellt och språkrelaterat och att kulturen ofta får oss att rikta uppmärksamheten mot ursprung och traditioner. Vi får se.

Men samtidigt måste vi vända lite på perspektivet. För det finns en intressant sak till här som jag tror omedvetet spelar roll i vänsterns obehag inför den nya högerns kulturvurmande.

Det är nämligen sant att en hel del kultur under historiens gång har producerats i opposition till makt och rådande ordning. Det har ofta (men långt ifrån alltid som sagt) funnits ett förändringspatos i litteratur, konst och teater. Ibland har det handlat om att utmana estetiska normer, ibland om att utmana en hel samhällsordning. Det ligger alltså en viss sanning i att kultur ofta har med kamp mot makten att göra. Och här har den svenska vänstern kunnat stoltsera bland annat med de autodidakter ur arbetarklassen som på 1930-talet lyckades etablera sig som erkända författare och som dessutom beskrev ett Sverige som tidigare inte fått plats i litteraturen.

Men det finns ett problem här. De idéer som på arbetarförfattarnas tid var nya och revolutionära tenderar idag snarare att försvaras av den rådande ordningen. Och vill man göra uppror mot makt och outtalade premisser om vad som är rätt och fel är det även idag 2019 mot den rådande ordningen man ska vända sig.

Jag tänkte på det när jag nu under sommaren läste Moa Martinsons roman ”Kvinnor och äppelträd.” Boken är delvis självbiografisk. Ett framträdande motiv i boken blir efter hand den styrka och självständighet som finns hos några av de kvinnor som porträtteras. Sally och Ellen tänker själva. De försörjer i princip sina familjer själva. De är också modiga och företagsamma. De utmanar alla normer som finns och definierar själva de värden de ska leva efter. De är inte rädda för vare sig prästen eller djävulen, men de finner styrka i fackföreningar och parti.

Dessa personer har alltid varit vänsterns hjältar. Och med rätta. De kom från ingenstans. Mot alla odds slog de sig fram i samhället och omdefinierade vad som var gott och rätt.

Men. Och här är kruxet. Har vänstern idag monopol på att opponera mot rådande ordning och moraliserande påbud? Är det inte snarare vänstern som står för det etablerade tänkande som kväver och förtrycker? Vad har vänstern att opponera mot idag? Är det inte så att motståndet mot den rådande ordningen, mot de moraliska påbuden, mot det vi alla förväntas ta för självklart och som ingen ostraffat gör uppror mot kommer från högern? Och hur är det med dagens svenska arbetarklass? Röstar den inte lika gärna på Sverigedemokraterna som på Socialdemokraterna?

Vänstern lever på sin historia. Den lever inte på att kanalisera de nya krafter som utmanar etablissemanget, pk-religionen och den nya censuren. Visst finns det en vänster som totalt har vänt ryggen åt det svenska samhället och den svenska historien, men jag tror inte att alla människor på vänstersidan är beredda att följa den ned i avgrunden. Och när man upptäcker att en författare som Vilhelm Moberg – som kanske inte var en arbetarförfattare som Moa Martinsson, men som ändå skrev om ett arbetande folk – lika gärna kan åberopas av den moderna högern som av den moderna vänstern blir det obehagligt. Vilka står egentligen för den svenska strävan idag? Och vilka är det som gör uppror mot makt och moral? Vilka tystas ned? Vilka står för det nya?