Alice, 7, skulle bara gå ned till kiosken och köpa lite snask. Det kan inte vara farligt, sa pappa, kiosken ligger ju strax bredvid porten. När Alice nästan kommit fram till kiosken blev hon rånad på pengarna hon skulle köpa snasket för. Hon blev inte rädd utan bara arg. Så ska det inte gå till! tänkte Alice.

Äsch, det är inte så farligt, sa mannen i kiosken. Det gör inte så mycket att du blir rånad. Du bor ju i ett välbeställt medelklassområde. Din mamma och pappa har råd.

Men jag tycker i alla fall inte att folk ska stjäla, sa Alice envist och trumpet. Jag har fått lära mig att det är fult att ta från andra. Det har du i så fall missförstått, sa kioskmannen. Det är fult om just du, Alice, stjäl, men inte om pojkar från utsatta områden tar vad de borde ha fått redan från början om inte världen varit så ond. Se här, Alice, du får en påse snask av mig utan att betala. Gå hem nu och tänk inte mer på det.

På hemvägen blev Alice rånad på snasket. Hon blev så kränkt att hon började gråta av ilska och berättade hela historien för mamma och pappa. Mamma blev förskräckt. Men Alice, sa hon, kan det verkligen vara sant? Är det inte så att du ätit upp allt snasket och bara hittar på den där historien? Mamma vände sig bekymrat till pappa och frågade om han trodde att Alice blivit rasist. Häromdagen, sa mamma, hade skolfröken klagat på att Alice inte hade velat leka med en jättesöt skäggig skolkamrat som inte kunde svenska. Fröken hade sagt att hon nog måste göra en orosanmälan till socialen. Brukade Alices pappa hälsa på andra människor med rak, uppsträckt högerarm? hade fröken med inkännande empati frågat Alices mamma.

Nästa morgon följde pappa med Alice till skolan. När de passerade t-banestationen såg de två döda människor på marken i pölar av blod. En TV-journalist var redan på plats och ville intervjua Alices pappa. Hur känner du inför det här? frågade journalisten och zoomade in pappas ansikte. Det är för djävligt, sa pappa. Vadå för djävligt? sa journalisten med något fientligt i tonen. Du som bor i ett välbeställt medelklassområde ska väl inte klaga? Ni har väl inga problem. Brann granen i julas, kanske? Upp med en hand, alla ni som har flytt ifrån ett riktigt krig och blivit torterade!

Alices pappa muttrade något om att han inte var van vid skottdraman på morgonpromenaden och att han inte gillade det. En grupp t-baneresenärer hade samlats kring TV-intervjun. Va? sa en t-baneresenär till Alices pappa med tydligt förakt i rösten. Jaså, du tycker det var bättre förr? Kan tänka det! För sådana som du var det nog bättre förr. Det är inte mer än rätt att sådana som du får smaka på hur andra har det!

På skolan, bara två kvarter från t-banestationen, rådde stor beslutsamhet med anledning av den inträffade händelsen. En krisgrupp hade bildats. Gruppen väntade på att en tjänsteman med särskild krisgruppsutbildning från kommunens socialkontor skulle anlända för att ta kommandot.

Rektor hade samlat den övriga personalen för att diskutera åtgärder. Högröstade lärare krävde att kommunen skulle deklarera kristillstånd. Andra lärare frågade vad det var för mening med det men tystnade omedelbart när de fick reda på att enligt ett nytt avtal mellan Sveriges Kommuner och Landsting, kommunernas arbetsgivarorganisation och facket så skulle de anställdas ersättning i kris uppgå till 220 procent av normal ersättning. [Enligt ett nytt avtal; PEs anmärkning.] Om inte det här är en kris så undrar jag vad en kris är! skrek en exalterad mattelärare. Kollegerna mumlade instämmande.

Efter en stund anlände kyrkoherden i församlingen tillsammans med en imam. Gudsmännen försökte samla alla barnen till en ceremoni för att gemensamt göra handhjärtan i syfte att mota bort onda stämningar. Kyrkoherden höll ett anförande på temat att man inte skulle sätta någon tilltro till ryktena att de skjutna tillhörde rivaliserande kriminella ligor med bakgrund i olika klaner. Det kan vi inte veta något om, sa kyrkoherden, och om det är på det viset så är det bara ägnat att sprida hat att tala om det. Bara några dussin elever från de lägsta klasserna hade infunnit sig. De äldre eleverna föredrog att röka hasch på skolans toaletter.

Pappa, där är min fröken! sa Alice och pekade på en medelålders kvinna i Gay Pride-strumpor (59 kronor paret på shop.qx.se). Jaha, det här är alltså Alices pappa, sa fröken och såg misstänksam ut. Alice borde nog ha ett samtal med kristerapeuten, fortsatte hon.

Jag tror att vi klarar det här inom familjen, sa Alices pappa som blivit lite förolämpad. Gör vi inte det, Alice? sa han. Men det borde han inte sagt. Det blev gult kort ty regnbågsfröken hade läst på i FNs barnkonvention som inom kort ska bli svensk lag. Hade inte Alices pappa sagt att han inte gillade blödande lik på morgonpromenaden? Låg det inte i farans riktning att han kopplade klanbråk till invandring? Antydde han inte att det kunde finnas betydande och potentiellt besvärande kulturella skillnader mellan invandrare och vilken ångermanlänning som helst?

I så fall kunde Alices pappa åka dit på artikel fem i Barnkonventionen där det står att Alices föräldrar visserligen har ansvar och skyldigheter i förhållande till Alice och att ”på ett sätt som står i överensstämmelse med den fortlöpande utvecklingen av barnets förmåga ge lämplig ledning”. Men vad som är lämplig ledning bestäms, vilket är underförstått i texten, av Alices fröken och andra kommunalt anställda, de sociala myndigheterna kort sagt.

(Redan för snart tre år sedan varnade jag, som möjligen är paranoid, för Barnkonventionen, se här.)