Tre filosofer, tre svar: Platon, Aristoteles och Jesus plus lite eftersnack.

För Platon var kärlek detsamma som begär, inte nödvändigtvis det erotiska begäret utan också begäret efter den där Rolex-klockan som du varit så sugen på. Men när du fått vad du begär – säger Platon i dialogen Gästabudet – så avtar begäret efter just det objekt du åstundade och därför också kärleken. Men du kan vara lugn för du kommer snart att önska något annat och därmed uppstår kärleken igen.

Platons definition av kärleken kan verka lite billig som någonting som uppfanns för att ge konsumtionssamhället en filosofisk framtoning. Men man kan inte förneka att den här sortens kärlek faktiskt finns. Alla har upplevt den.

För Aristoteles är kärleken inte, som hos Platon, längtan efter något man inte har utan tvärtom tillgivenheten till det man har. Man har en hund, en fru, en gammal träbåt som man lärt känna och därför älskar för deras goda och tilltalande sidor. När träbåten efter decennier av tvivelaktig skötsel börjar läcka och man tvingas plasta den utvändigt så känns det som man hade kastrerat den. Det är ett kärlekslidande. (Jag har just gjort det, så jag vet vad jag pratar om.)

Jesus vände uppochner på Aristoteles. För Jesus handlade kärleken inte om att den älskande dyrkar den älskade eller det älskade objektet utan om att den älskande offrade sig och gjorde allt för den älskades skull. Kärlek var den djupa tillfredsställelsen att göra allt för någon annan. Det är innebörden av maningen att älska sin nästa som sig själv.

Vid denna punkt infinner sig just den komplikation som lett till att det himmelrike på jorden som Jesus hade tänkt sig skulle uppstå om människorna verkligen gjort som han sa, nämligen att älska varenda främling som sig själv, inte blev av eftersom kärleksbudet visade sig för tungt för människorna att leva upp till.

Men på något vis har mänskligheten, i varje fall västerlandet, hittat en respektabel utväg ur detta dilemma. Dilemmat är att vi inte lyckas älska främmande och okända människor med den intensitet som Jesus föreslog. Frågan är då hur vi ska förhålla oss till alla dessa människor vars existens är ett faktum. Utvägen är det vi kallar etik. Etik är pseudokärlek. Etik är att efter förmåga låtsas älska även om vi inte kan älska så som Jesus lärde. (Ja, det är en glidande skala mellan noll eller rentav minus och den kärleksnivå som Jesus Kristus förordade.)

Kan det ligga något i dessa observationer? Själv är jag tacksam för insikten, om det nu är en insikt, att det vi kallar etik är ett slags lightversion av Jesu förmaning. I själva verket, tror jag, att detta är en av de huvudfrågor som de stora filosoferna, ofta i obegripligt svårtillgängliga texter, sysslat med under de senaste två millenierna. Till exempel föreställer jag mig att Immanuel Kants ”goda vilja” – försök läsa någon sida av honom och se hur långt du orkar! – inte avser något mer komplicerat än denna trots allt rätt lättillgängliga reflexion.