Varför är så många rädda för biologiska skillnader mellan män och kvinnor? Finns det inte en rikedom i skillnad och variation? Enligt somliga forskare är inte bara våra könsidentiteter utan även graden av våra typiskt manliga och kvinnliga drag kodade i hjärnan redan innan födseln. Skillnader behöver inte bli makt och hierarki.

”Stackars svenska kvinnor” säger min polske vän. ”Svenska kvinnor jobbar mer än några andra. Ni sliter ut er och blir utbrända. Ingen romantik, ingen uppvaktning. Ni ska göra allt själva. Ni har det sämst av alla kvinnor i hela världen.”

Och ja, svenska kvinnor sjukskrivs i allt högre grad. Tittar man på siffror från Statistiska centralbyrån ser man att kvinnor sjukskrivs mer än män både inom offentlig och privat verksamhet. Samtidigt är det väl känt att männen leder självmordsstatistiken. Enligt mansforskaren Lars Jalmert maskerar män sitt mående och tar inte heller ansvar för sin hälsa.

Ett slags antikänslokultur skapar ett tyst lidande. Jalmert menar att det största hotet mot mäns hälsa är våld, men att män dessutom är mer ensamma och riskbenägna. Mitt hjärta knyter sig. Jag tänker på de män och pojkar som står mig nära.

”Åt helvete med kvinnofrigörelsen!” skrek jag i min första pjäs ”Kan du inte klippa naglarna!” från 1989. Det var ett försök till revolt mot den kvinnofrigörelse min egen mamma var en del av. Även min familj hade drabbats av den första skilsmässovågen. Jag fick nyckel om halsen och en hund som sällskap för detta var innan barnen stängdes in på förskolan. Pappa var ledsen och förstod ingenting.

Olikheterna mellan könen skulle raderas. Att ha en könsroll betydde att kvinnan var rekvisita, sa man. Ett så dumt ord. Som om kvinnan vore ett ting. Man är sig själv närmast. Av pappa som gått i pojkskola fick jag veta att kvinnan är det mest fantastiska som finns. Och jag kan göra allt jag vill. Han gav mig obegränsat med självförtroende. Det har jag tagit med mig hela livet. För det är väl där det börjar: en förälder som bejakar barnets inneboende krafter oavsett kön. Är det ett problem om flickorna blir feminina? I min familj var det fint att vara flicka, så kanske hade jag tur.

På Pedagogiska institutionen lärde vi oss att genus är en social konstruktion. När jag försökte protestera med empiri och frågor om varför små pojkar dras till att plocka upp pinnar i skogen och inte flickor eller att jag själv som barn bäddat ned bilar i docksängen när föräldrarna inte ville ge mig könsbestämda leksaker blev jag snabbt utfrusen och obekväm. Jag vågade inte säga att jag älskade att vara flicka eller kvinna förrän jag träffade transvestiten på min gata som fyllde kondomer med vatten och stoppade i behån och plockade bort skäggstrån med pincett. Då började jag förstå att könet är mer än en något vi själva har skapat. Den som lider av könsdysfori längtar så febrilt efter att vara i det icke medfödda könet att livet blir outhärdligt.

Annika Dahlström, läkare och professor i neurobiologi, menar i sin bok ”Könet sitter i hjärnan” från 2007 att graderna av manligt och kvinnligt hos en individ bestäms före födelsen. Även partnerpreferens och sexuell läggning programmeras tidigt i moderlivet. Det kan till och med påverkas av moderns näringsintag under specifika perioder av hjärnans utveckling. Förmågan till abstrakt tänkande är kopplat till en påverkan av testosteron i moderlivet. Flickor som har dessa egenskaper har fått en ordentlig dos av detta hormon under hjärnans utveckling.

Dessa flickor som blivit ”maskuliniserade” före födseln har många manliga mentala egenskaper men oftast inte så starka feminina egenskaper. Annika Dahlström blev hårt kritiserad för sin bok och fick råttlortar på posten och hotfulla samtal. Man ville tysta henne. Forskning och fakta stämde inte in med den politiska agendan.

Studier visar att män och kvinnor har olika seende, lyssnande, känsel och perception. Maskuliniserade hjärnor har ögonbottnar där de ljusregistrerande elementen är mer centralt samlade. Praktiskt betyder det att en feminiserad hjärna har ett större och vidare synfält än män, vilka däremot har lättare att fokusera på ett föremål. Ofta kan en kvinna förundras över att en man inte kan uppfatta detaljer och händelser som hon själv inte kunnat undgå att lägga märke till. Genom att mäns ögon har ett fokuserat seende är de i många fall är överlägsna kvinnor i att kasta prick med bollar, skjuta med pilbåge eller med handeldvapen.

Det finns också en könsskillnad i örats uppbyggnad. Kvinnor har i allmänhet känsligare inneröron vilket gör att de uppfattar nyanser bättre än män. Sedan länge har man vetat att kvinnor har ett känsligare beröringssinne än män. Det finns även skillnader i smärtupplevelser.

Kvinnor är känsligare för perifer smärta men kan uthärda den längre. Man vet också att män och kvinnor inte svarar på samma sätt på smärtstillande medel. Mäter man muskelstyrka hos män och kvinnor finner man att kvinnor generellt sätt har cirka 70 procent av männens styrka i undre delen av kroppen och ungefär 50 procent i den övre. Detta blev jag plågsamt varse när jag nyligen försökte dra upp båten. Jag drog och slet och kämpade utan framgång. Så kom min sjuttioåriga styvfar, och med ett enkelt ryck var båten på land.

De biologiska skillnaderna är stora och i vår jämställdhetsiver har det blivit tabu att tala om dem. Men detta tabu kan leda till onödigt lidande och till felbehandling vid sjukdomar för både män och kvinnor. Karin Schenk-Gustavsson, senior professor i kardiologi, menar att en verkligt jämställd vård förutsätter att vi tar hänsyn till de biologiska skillnaderna. Vad gäller hjärt- och kärlsjukdomar har kvinnor andra symptom än män. Trots det forskas det i huvudsak bara på män. Mediciner tas fram till mäns biologi vilket leder till att kvinnor felbehandlas. Kvinnor och män reagerar ofta väldigt olika på mediciner vad gäller dosering och biverkningar. Det finns exempel på cancermediciner som har god effekt på asiatiska kvinnor men som är verkningslösa på nordiska män.

Maktkampen mellan män och kvinnor har funnits i alla tider. Kvinnor före oss har kämpat, hungerstrejkat och till och med dött för att få samma rättigheter som män. Motståndet har varit stort. Ingenting har varit självklart. I Storbritannien gick suffragetterna i bräschen och stred hårt för rösträtten. Emily Davison kastade sig framför kungens häst 1913 för att ge frågan uppmärksamhet. Sverige blev sist i Norden att införa kvinnlig rösträtt 1919. Det är i år hundra år sedan. Jag är dessa kvinnor evigt tacksam för de har skapat möjligheter till ett friare liv.

Men nu tycks strategin vara att förneka de biologiska olikheterna för att på så vis uppnå ett mer jämställt samhälle. Men är det rätt väg att gå? En utopi vore att värdesätta både kvinnliga och manliga egenskaper. Att de båda behövs och kompletterar varandra. Naturligtvis ska vi också ha ett rättvist system där människor bedöms efter talang och prestation. Men att vara jämställd är inte samma sak som att inte tillåta olikheter. Man kan ha samma rättigheter trots olikheter.

Jag firade kvinnodagen med marockanska och tunisiska ambassaderna i Stockholm. Där berättades stolt om jämställdhetsframstegen i Marocko. Men som svenska ser jag ofattbara
skillnader i frihet och möjligheter. Jag har själv rest i regionen. Jag reser mig upp och tar oblygt ordet. Jag säger att om en man kan ha fyra fruar borde en kvinna i jämställdhetens namn då få ha fyra män. Först blev det isande tyst. Sedan kom det befriandet skrattet.

Könet sitter i hjärnan, men våra olikheter behöver inte avgöra vem vem som har makten och vem som ska vara priviligierad.