Det finns en romantisk föreställning om att pressen av samma högre makt som inrättade samhällsordningen har tilldelats en särskild uppgift i tillvaron, nämligen att i kraft av statsmakt vara medborgarnas ombud som kontrollant av de övriga statsmakterna. (De övriga statsmakterna är tre stycken i länder som följer Montesquieus tredelningslära. I andra länder kan antalet statsmakter vara något annat. I Sverige räknas normalt två stycken, tidigare kungen och regeringen, numera snarare regeringen och riksdagen. I Sovjetunionen räckte det med en statsmakt. Hur Putins Ryssland räknar vet jag inte.)

Det kan nog vara sant att pressen tidvis och ställvis faktiskt spelar den roll som den romantiska föreställningen artikulerar. Erik Gustaf Geijer citerar den franske historikern och tänkaren Tocqueville som i verket Demokratin i Amerika sjunger pressens lov. (”En af de bästa böcker jag läst och någon kan läsa”, säger Geijer):

… denna utomordentliga, af godt och ondt så blandade makt att, utan den, friheten ej skulle kunna lefva, och att, med den, ordningen [endast] med möda skulle kunna bibehålla sig.

Tocquevilles mening, om jag läser den rätt, är alltså att utan pressen finns ingen frihet och utan friheten ingen ordning (vad nu ordning betyder, men det är troligtvis något vi önskar värna om).

Det här var under 1800-talets första hälft. Demokrati i modern bemärkelse fanns bara i USA, men demokratin som idé och statsskick livade sinnena även i andra länder. Geijer funderade över relationen mellan pressen och demokratin. Pressens ”ändamål”, sa Geijer, är den ”fria yttrande-rätten”. Men man kan inte vara säker på att pressen alltid förverkligar sitt ändamål, fortsätter han, ty pressen ”i sig sjelf blott är medel” som kan vändas mot sitt ändamål. Att den fria pressen kan vändas mot sitt ändamål betyder att den kan välja att verka mot yttrandefrihet snarare än för yttrandefrihet som man hade trott och hoppats.

Den fria yttranderätten kan undertryckas såväl i despotier som i demokratier, säger Geijer, ”i de förra utan press, i de sednare med och genom pressen”. Det enligt min mening häpnadsväckande är att det svenska kulturoraklet Geijer för nästan tvåhundra år sedan förklarade för oss att pressen och den ”fria yttrande-rätten”, alltså yttrandefriheten, är helt olika och av varandra oberoende storheter. En fri press kan samexistera med förtryck:

Naturligt nog; då öfverallt, hvarest en makt herrskar enväldigt, det må vara despoten eller massan, den fria diskussionen, enda vilkoret för lagligt framåtskridande, undertryckes, så att samhället i stället måste röra sig genom tidtals återkommande revolutionära ryckningar.

Hur är det då idag? Personligen skulle jag instämma med Erik Gustaf Geijer – tack för att jag plågar mig själv med att skriva en text om dagen vilket tvingar mig att forska och snoka och på så vis upptäcka vad exempelvis Geijer haft att säga i dagsaktuella frågor! – i för det första att pressens uppgift borde vara att försvara och göra sig till ett verktyg för yttrandefriheten och för det andra att man inte kan lita på att den utför sin uppgift eftersom den bara är ett ”medel” som anpassar sig till maktförhållandena.

Jag tycker det är på pricken. Den dominerande pressen i Sverige idag är ett ”medel” som har vänt sig mot sitt ”ändamål” där ändamålet är att främja yttrandefriheten och därmed det fria åsiktsutbytet och till slut sanningen.

Den här bloggen, ynklig, underfinansierad och svag, har i alla fall ambitionen att tillsammans med andra likasinnade media utgöra ett levande alternativ till etablerade media.