Det Goda Samhället bjuder härmed på en improviserad enaktare där det hysteriskt överambitiösa och snart totalt utbrända Sverige går till en psykolog för att tala om sina problem. Samtalsterapin riskerar bli långvarig eftersom problematiken är mycket komplex: narcissism, hysteri och gränslöshet, kombinerat med bestämda förnekanden av problem är några av diagnoserna psykologen sätter redan efter första samtalet.

Låt oss tänka att Sverige är en person som börjar lida av psykisk utmattning. Sverige vill så mycket och är så ambitiös, men inget blir riktigt som Sverige har tänkt. Nu ligger Sverige vaken om nätterna, det är så mycket som gnager och oroar. Sveriges närmsta vänner – hennes grannar – tycker att Sverige behöver lite stöd, men eftersom Sverige har en så hög självuppfattning och inte vill lyssna på kritik vågar grannarna inte säga vad de tänker. De rekommenderar istället ett psykologbesök.

Mot all förmodan går Sverige med på förslaget. Det kan väl inte skada i alla fall, tänker Sverige, och grannarna tjatar så mycket. Och ska man vara ärlig så känner sig Sverige ganska villrådig. Hon (jag tänker att det är en hon) tar på sig så mycket, hon vill vara snäll och göra rätt för sig, men det blir så fel.

Grannarna bokar en tid och två veckor senare ringer Sverige på dörren till en privatpraktiserande psykolog. Psykologen, som är en kvinna i 60-årsåldern och som tydligen ska ha mycket goda vitsord, ber sin nya patient sitta ned i en skön fåtölj.

”Berätta lite om dina problem”, säger psykologen vänligt. ”Vad tänker du att jag kan hjälpa till med?”

”Alltså det är inte jag som har hittat på att jag ska gå hit. Det är mina grannar, och eftersom de tjatade så mycket så gick jag med på det till slut.”

”Jag förstår”, säger psykologen som är van vid att patienterna börjar med att förklara att de inte behöver vara där. ”Vad tror du att dina grannar ser som anledning till att du ska komma hit då?”

”Alltså mina grannar, Finland, Norge och Danmark, de tjatar om att jag måste tänka mer på mig själv. De säger att jag är överambitiös. Och en gång när de pratade med varandra utan att de visste att jag lyssnade då viskade de om att jag ägnar mig åt självskadebeteende och att jag dessutom håller på med något slags förnekande av mina problem. Förnekande? Som om jag vore något psykfall!”

”Men vad är det de tycker du förnekar då?”

”Nä men alltså… att jag tar in en massa människor i mitt liv som jag inte kan ta hand om och som jag egentligen inte har nåt ansvar för heller. Och tydligen skulle jag också förneka de problem som det här medför. Det var till och med någon som sa att jag inte ens vill veta av några fakta om de problem jag har och att jag ”stigmatiserar” – jag tror dom sa så – de svenskar som försöker påtala problemen. Jag tänker bara på hur andra uppfattar mig sa de, Sverigebilden hette det visst, men jag bryr mig inte om hur jag egentligen har det.

Men du ska veta att mina grannar är hemska människor. De tror inte på öppenhet eller på alla likas värde. Jag är faktiskt en snäll person. Ingen kan säga något annat. Jag har aldrig satt några gränser för vad jag ska göra för andra. Jag tror verkligen att man kan göra vad som helst bara man vill. Öppenhet är väl underbart? Varför ska man ha gränser? Varför ska jag förneka andra rätten att komma in i mitt liv och bli en del av min värld, av mig, att bli mig?”

”Att bli dig?” Psykologen börjar ana djupet av problematiken.

”Ja vaddå? Alla som kommer till mig blir en del av mig. Jag kan inte säga nej. Jag får inte säga nej för då är jag dum och kommer att straffas.”

”Kommer du att straffas? Av vem då?”

”Ja det vet jag inte. Ibland tror jag på Gud, men ibland tror jag på kommunistiska manifestet eller på de där liberala tänkarna som skriver så fint om människovärde och så där. Alltså: man måste vara god och snäll. Och man får inte vara förmer än någon annan.”

Efter att Sverige i tjugofem minuter lagt ut texten om hur hon aldrig sätter gränser, hur hon tror att allt är möjligt, hur hon tänker kring sin egen identitet – som tydligen vem som helst kan bli en del av – och hur hon nu har så många problem att hantera och hur människor blir mer och mer missnöjda med henne och börjar tala illa om henne ute i världen så har psykologen hört vad hon behöver höra. Hon avbryter Sverige och säger:

”Men du Sverige. Nu ska du lyssna på mig. Alla människor behöver sätta gränser. Det kallas integritet. Det är jätteviktigt för den psykiska hälsan att förstå gränserna mellan det som är vi och det som är de andra, eller mellan det som är vårt och det andra som är de andras. Det är inte fel att tänka på sig själv ibland. Det gör alla och det ska man göra. Jag tror att dina grannar är oroliga eftersom det enda värde du ser hos dig själv är det värde du får av att göra dig tillgänglig för andra. Du älskar dig själv när du är snäll mot andra och inte tänker på dig själv. I längden är det en omöjlig strategi. Det hör du väl själv?

Jag tror att du måste förstå, Sverige, att ingen kan ta hand om allt och alla i världen. Ingen förväntar sig heller att vi ska göra det. Det är bara om vi är starka och trygga i oss själva som vi på sikt verkligen kan göra nytta för andra. Varken du eller någon annan har något intresse av att du tillintetgör dig själv.

Om jag vore dig skulle jag sätta mig ned och fundera på två saker. Dels varför du har de här tvångstankarna om allt det goda du måste göra för andra för att inte känna skuld och skam. Vad bottnar de här tankarna i egentligen? Var har du lärt dig att tänka så? Men du behöver också fundera på vad du kan göra för att förenkla ditt liv. Allt i livet handlar inte om att vara perfekt. Det handlar också om att våga vila, att inte behöva vara felfri, att inte känna onödig skuld och att inte göra livet mer komplicerat än det behöver vara. Det är jättefint att du tänker på andra och att du vill dela med dig av det du är och har, men det är inte fel att sätta gränser och tänka på sig själv. Jag tror det är det dina grannar vill att du ska göra. De vill nog att du hittar tillbaka till dig själv. De älskar dig ska du se. De vill att du bara ska vara Sverige. Det räcker. Du har inget att skämmas för. Du får vara dig själv. Du duger som du är.”

—

Ja. Så kanske det skulle låta. Tyvärr brukar inte ett enda besök hos psykologen medföra några större förändringar i människors beteenden. Speciellt inte om patienten har en narcissistisk personlighetsstörning som gör det omöjligt att ta till sig kritik och tänka att man gjort fel. Tvångstankar kring skuld och skam och ont och gott är heller inget man kommer tillrätta med på 45 minuter. En längre behandling framstår som nödvändig.

Så finns det något hopp för patienten? Osäkert.