Utrikespolitiken liksom livet i övrigt handlar ofta om att man måste välja mellan att göra saker om är etiskt korrekta och saker som är ekonomiskt gynnsamma. Under andra världskriget kunde detta val ha presenterat sig för Sverige, till exempel om Tyskland anfallit, men lyckliga omständigheter gjorde att vi inte tvingades välja det ena utan kunde välja båda. Vi sålde järnmalm till Tyskland vilket gynnade ekonomin och tog ställning efter rådande etiska omständigheter. Sverige stod hela tiden på den etiskt rätta sidan även om sidorna växlade i samband med nazisternas nederlag vid Stalingrad år 1942.

Sveriges fördel är att vi är så små och obetydliga att ingen egentligen bryr sig om vad vi tycker i utrikespolitiken. Det gör att vi kan tycka vad som helst som känns bra utan att behöva uthärda några obehagliga konsekvenser. Den handlingsfriheten hade inte England när Tyskland anföll Polen år 1939. Ingångna avtal och utfärdade löften gällde så England kunde inte krångla sig ur dilemmat. Idag behöver Sverige inte ta konsekvenserna av sitt feministiska stöd till Israels fiender, dels för att Israels fiender, till exempel palestinierna, inte bryr sig om våra feministiska idéer, dels för att Israel vet att ingen som betyder något lyssnar på Sverige. Det gör att vi kan formulera utrikespolitik efter publiksmaken i det egna landet utan hänsyn till hur världen ser ut och fungerar. Det är en i många avseenden bekväm position.

I början av oktober 2018 mördades den saudiske dissidenten och journalisten Jamal Khashoggi på ett saudiarabiskt konsulat i Turkiet. Det antogs att den saudiska regeringen, särskilt kronprinsen Mohammed bin Salman, låg bakom mordet. En månad senare deklarerade CIA att spionorganisationen hade kommit fram till att kronprinsen faktiskt var skyldig.

Därmed öppnade sig ett utrikespolitiskt dilemma för all världens länder. Skulle man brännmärka Mohammed bin Salman och Saudiarabien för att de kränkt Khashoggis mänskliga rättigheter eller skulle man strunta i händelsen för att skydda relationerna med en vänligt sinnad nation som dessutom köpte en massa vapen från västländerna för sina oljepengar?

Det här är ingen enkel fråga och kan duga som övningsexempel på hur olika ställningstagandena kan bli för viktiga och för betydelselösa länder.

Ett viktigt land, USA till exempel, måste rimligtvis tänka sig för både en och två gånger innan man gör sig till fiende med Saudiarabiens härskare. Världspolitiken är ett stort spel och Saudiarabien är en trogen fiende till Iran och en för närvarande pålitlig bundsförvant med Israel. Dessutom köper Saudiarabien som sagt väldiga mängder vapen och förser världen med enorma kvantiteter olja. En ny fiendskap mellan Saudiarabien och USA skulle rita om hela spelplanen och försämra båda ländernas ställning i världshierarkien. Ryssland skulle troligen oroa sig och Kina gnugga händerna. Sverige skulle på nytt behöva sticka upp ett vått finger i luften.

Hur såg då beslutsläget ut för ett internationellt sett betydelselöst land som Sverige? Att vi är ett internationellt betydelselöst land betyder att vår utrikespolitik nästan bara är för inrikes bruk. Vi behöver inte tänka på några riktiga världspolitiska konsekvenser av att vi tycker på något visst sätt. I ett sådant läge går det bra att inta etiskt korrekta poser. Dagens Nyheter vädrade morgonluft:

Guldkantade vapenkontrakt har bidragit till att västvärlden blundat för Saudiarabiens övertramp på människorättsområdet. Men fallet med den försvunne, sannolikt mördade, journalisten Jamal Khashoggi kan visa sig vara en vändpunkt… Kung Salmans son, kronprins Muhammed bin Salman, som de facto styr Saudiarabien, är på väg att bli en internationell paria för sin misstänkta inblandning i försvinnandet av Jamal Khashoggi.

”Låt mordet på den saudiska journalisten Jamal Khashoggi bli en vändpunkt i svensk vapenexport till diktaturer”, skrev en debattör i Göteborgs-Posten. ”Flera länder har redan valt att stoppa sin vapenexport till Saudiarabien som en markering, ett val som är fullt möjligt även för Sverige.”

Men att Sverige skulle ta ställning på ett sådant sätt att våra ekonomiska intressen i verkligheten skulle ta skada tror jag knappast förekommit i modern tid. Gärna höga principer, men bara om det inte kostar något. ”Svin i smoking”, kallade Hermann Göring svenskarna. Är jag orättvis mot fosterlandet? Möjligen, men jag kan inte komma på något fall där Sverige valt att ta en smäll för sina ädla grundsatser. Det skulle i så fall vara Olof Palmes bråk med USA om Vietnam. I fallet Khashoggi valde statsminister Stefan Löfven den traditionella svenska linjen som är att vika sig om det kostar. Han nöjde sig salomoniskt med att begära en utredning:

Sverige har gett uttryck till den saudiska ambassaden här i Stockholm, att vi vill se en utredning. Det vi tar del av verkar fruktansvärt. Om det är sant så är det horribelt. Vi har gett uttryck för det och att det måste till en grundlig, trovärdig och transparent utredning.

Nu har det gått trekvarts år och facit i ärendet börjar framträda. Saudiarabien, särskilt kronprins Muhammed bin Salman, har under ett antal månader fått stå i skamvrån men tillåts nu återta sin framskjutna position. Det finns vägande bildbevis för det. The New York Times beskriver hur kronprinsens placering förändrats i gruppbilden från det internationella toppmötet i Buenos Aires i november förra året till junimötet i Osaka i år:

I november i Buenos Aires placerades han längst ut i kanten i ”familjeporträttet” av de internationella ledarna ungefär som om han höll på att bli utkastad. Men i år fick han stå längst fram och i mitten mellan president Trump och mötets värd, Japans premiärminister Shinzo Abe.

Så ser det ut i världspolitiken och jag tror inte det kan se ut på något annat sätt. Jag hade nog inte bestämt annorlunda än vad Trump gjorde om jag varit Trump. Och ej heller hade jag tagit annorlunda ställning än Löfven gjorde om jag varit Löfven.