Inom vetenskapen sysslar man inte bara med att fastställa observerbara fakta. Man försöker också förklara det man observerar med hjälp av hypotetiska teorier. Genusvetenskapen bygger på hypotesen att det finns skillnader mellan män och kvinnor som inte har med biologi att göra. Det är en högst intressant hypotes som är väl värd att undersöka. Men när genusvetarna förnekar det naturligas eller biologiskas påverkan på våra liv gör de sig bara löjliga i sitt totalitära tänkande.

Kunskap är livsfarligt i fel händer. Inte bara för att verklig kunskap är makt, men också för att mycket av det vi tror är kunskap egentligen är något annat. Det räcker att tillräckligt många människor ska föreställa sig att något är kunskap för att det ska få en samhällelig status av kunskap och därmed i någon mening fungera som ”kunskap”. Falsk kunskap kan också vara makt: makt över tanken och makt över andra.

Några distinktioner måste göras när man talar om kunskap. En viktig sådan är den mellan faktakunskaper och förklarande teorier. Faktakunskaper gäller enskilda fenomen där det antingen föreligger ett faktum eller inte. Antingen har något hänt eller också har det inte hänt; antingen har vi ett visst statistiskt resultat eller också har vi inte det. Förklarande teorier gäller de omständigheter som anses kunna motivera och förklara enskilda fakta. Här är det inte lika självklart att tala om sant eller falskt. En teori är snarare mer eller mindre relevant, den har mer eller mindre bäring. Dess värde går sällan att bevisa eller motbevisa på samma sätt som man kan påvisa existensen av ett enskilt faktum.

Många tror att vetenskaplig verksamhet huvudsakligen består i att ta fram fakta. Så är det inte. På alla introduktionskurser till vetenskaplig metod (oberoende av om ämnet är biologi, statsvetenskap eller litteratur) får man lära sig att fakta, det empiriska materialet, helst ska förklaras. Siffrorna eller observationerna ska tjäna som utgångspunkt för ett resonemang, en teori som förklarar de fakta man tagit fram.

Om vi har en teori som säger att det i Sverige finns en strukturell rasism som gör att människor med ursprung i Mellanöstern eller Afrika inte ges samma möjligheter att ta sig fram i samhället genom utbildning och arbete då kan siffror som påvisar en avvikande hög brottslighet hos andra generations invandrare (som alltså är födda i Sverige) med ursprung i nämnda geografiska områden i mångas ögon fungera som bekräftelse av värdet av en sådan teori. Jag säger inte att alla kommer att vara överens om att det är en bra teori, men det visar hur fakta kan användas för att skapa teoretiska förklaringar. Problemet är naturligtvis att många skulle säga att teorin är irrelevant och att det finns andra modeller, andra perspektiv som på ett bättre sätt förklarar det man vill förstå.

Vi glömmer alltså gärna bort att vetenskapliga förklaringsmodeller ofta är begränsade och specifika. Det tillhör vetenskapens natur att alla forskare använder sig av modeller som håller sig inom ramen för deras eget fält. Det finns i princip ingen metateori, ingen totalteori, inget helhetsperspektiv där alla aspekter av det fenomen man studerar kommer med. Varje vetenskaplig förklaring bygger på att man isolerar ett fält och försöker etablera precis kunskap inom just det fältet.

Och det här blir självklart problematiskt när man sysslar med något så brett och svårfångat som orsaker och motiv till mänskligt handlande. För en psykolog är det kanske barndomstrauman eller diagnosbara personlighetsstörningar som förklarar individers brottslighet. För en sociolog är det troligtvis klasskillnader och sociala roller. För en genetiker är det kanske genuppsättningen hos individen som tydligast går att relatera till kriminella beteenden. I princip borde allt detta gå att kombinera. Olika perspektiv borde få komplettera varandra. Men så fungerar det tyvärr inte. Det föreligger ofta en konkurrenssituation mellan olika discipliner: om de andra har rätt, då jag har fel. Om deras modeller, deras perspektiv bättre förklarar det jag försöker förstå kommer mina perspektiv att framstå som irrelevanta. Alla slåss för sina sanningar. Alla slåss för sina forskningspengar.

”Genus” är ett begrepp som ska beteckna det hos människan som är könsrelaterat men som inte kan förklaras av biologin. Tanken bygger på hypotesen, eller på teorin, att det finns könsrelaterade fenomen i vårt sätt att vara och fungera som inte har med naturen att göra. Man menar att kön är en ”social konstruktion”. Människan ska själva ha skapat den bild av skillnader mellan kvinnor och män som vi så länge tänkt är biologiska och naturliga.

Somliga genusvetare tänker säkert att den sociala dimensionen existerar ovanpå en reell biologisk dimension. Andra framstår som mer radikala och menar att vår uppfattning av det naturliga också den är en produkt av en social konstruktion. Till och med naturvetenskapen och biologin kan falla under den sociala konstruktionen. Och ibland framställs till och med vår uppfattning om det naturliga som produkten av ett ”patriarkat” där männen haft en dominerande position. Män har skapat vetenskapen, män har format vår bild av naturen. Och tanken att skillnaderna mellan män och kvinnor skulle vara naturliga, och därmed oundvikliga, skulle passa patriarkatet som handen i handsken.

I princip är detta en fantastisk teori. Man tar själva grunden för synen på skillnaden mellan det manliga och det kvinnliga – det vill säga biologin – och gör den till en produkt av ett kulturellt fenomen som egentligen syftar till att inordna människor i en hierarki. Högst snillrikt måste man säga. Och hypotesen om existensen av det som kallas ”genus” fungerar perfekt för humanvetenskapligt arbete. Genusvetenskapen bygger verkligen på ett hypotetiskt och prövande tänkande där man hänvisar till en och samma grundläggande förklaringsmodell för att förklara och ge mening åt fakta. Ändå finns det problem. Varför?

Ja det är kanske just det här med hypotesernas och teoriernas betydelse i vetenskapen. Tyvärr går det i princip att ge en vetenskaplig aura åt vilken dårskap som helst om man kläder den i vetenskapliga termer. Jag tycker inte att genusvetenskap är en dårskap. Den har sitt värde. Vi ska inte förbjuda människor att tänka. Men vi måste kräva av genusvetenskapen att även den följer den vetenskapliga praxis som säger att de spekulativa teorier vi presenterar ska betraktas just precis som teorier och inte som objektivt verifierad kunskap. En teori är inte det samma som fakta eller kanske ens kunskap (vilket debattören Anna Victoria Hallberg försökt förklara i en artikel från juni 2018 i Svenska Dagbladet). En teori är ett förslag på förklaring. Och dess värde ska bedömas utifrån dess förklaringsvärde, dess koherens, men också – och det är här skon klämmer – i förhållande till alternativa möjliga förklaringar.

Att undersöka om skillnader mellan kvinnor och män kan ha en samhällelig grund snarare än biologisk är fullständigt motiverat och legitimt. Att däremot vägra ta till sig de alternativa förklaringar som den konkurrerande disciplinen biologin – eller idag genetiken – tillhandahåller är oursäktligt. Om genusvetenskapen tillåter sig att påpeka att skillnader mellan könen varierar mellan olika tidsepoker och olika kulturer måste den också acceptera giltigheten av den observation som säger att det finns många skillnader som inte varierar, och att det finns skillnader mellan manligt och kvinnligt hos människan som också lätt kan observeras hos djuren. En vetenskap bör inte med näbbar och klor försvara alla sina positioner gentemot alternativa eller kompletterande förklaringar. Den ska inse sina begränsningar och generöst dela med sig av sina studieobjekt till forskare från andra discipliner. Varför verkar detta vara så svårt att förverkliga för genusvetare?