Kulturkriget pågår. I det här inlägget ska jag berätta om ännu ett kulturellt uttryck som kapats av de politiskt korrekta – pk-isterna.

Serien Archie skapades 1941 av Bob Montana och Vic Bloom som en humorserie om livet på high school. Den rödhåriga killen Archie, som på svenska fick namnet Acke, spelar fotboll (amerikansk) och har svårt och bestämma om han ska välja den blonda Betty eller den mörka Veronica. Betty är helylle och pålitlig medan Veronica är mer av den ”farliga” typen. Archie är en hygglig kille, normal på alla sätt och vis, men klantar ofta till det. Han är the all-american teen.

Serietidningen har under lång tid varit en av USAs försäljningsmässigt framgångsrikaste serietidningar utanför superhjältetidningarna. År 2017 rebootades serien som TV-serien Riverdale på Netflix. Den lilla staden Riverdale ter sig lugn och idyllisk, men under ytan ruvar mörkret. TV-serien är betydligt mörkare än serietidningen. Där finns en Twin Peaks-stämning.

En huvudpersonerna, den blonda Betty, visar sig ha en psykopatisk mördare till far medan Veronicas far är en psykopatisk maffiaboss. Helyllekillen the all-american teen, Archie själv, har en erotisk relation med sin betydligt äldre musiklärarinna. Det här är typiskt för vänstern – att misstänkliggöra det normala och förknippa familjen med negativa känslor.

Dessutom har Betty och Veronica lite lesbiskt hångel för sig och en av Archies bästa vänner, polischefens son, har förstås blivit gay. Inte för att det är fel med gay-karaktärer – det som stör mig på är hur en agenda tvingas på ett redan omtyckt och etablerat koncept. Detta blir särskilt tydligt i alla anspelningar till #metoo.

Archie skriver sånger och sjunger. Han gör det bra, men när han erbjuder sig att skriva låtar för det svarta tjejbandet Pussycats så får han en utskällning. Han som vit och privilegierad kan aldrig förstå svarta tjejers verklighet med mera. Bandets ledare Josie, dottern till stadens borgmästare, framställer sig sedan som ett offer för ”vitt hat” eftersom mamman fått så många hatiska mejl. Josie förklarar sedan varför bandet heter Pussycats: “Because we have to claw our way into the same rooms that you can just waltz into.”

Vilka rum måste Josie klösa sig in i? Hon är rik och populära och hennes band bjuds att spela på alla scener. Detta rättvisekrigar-tal, som manusförfattarna verkar ha tagit på största allvar, framstår dock som fullständigt absurt utanför pk-bubblan. Josie är dotter till stadens borgmästare, Archies pappa är en småföretagare på randen till konkurs. Men vita killar är alltid privilegierade och kan – med sin hudfärg som biljett – valsa in i vilken salong som helst och vara tjenis med alla pampar.

PK-isterna bryr sig inte ens om att vara konsekventa och trovärdiga när de ska framföra sina budskap – förmodligen för att 1) deras egen övertygelse inte sitter så djupt, 2) budskapet kommer inte att möta så mycket mothugg, åtminstone inte från ”folk som räknas”. PK-istiska budskap/signaler har blivit som en slags pynt som slängs in i låtar, filmer och teveserier för att den ska glittra lite extra.

Varför kan pk-isterna inte lämna dessa berättelser och karaktärer i fred? Varför kan man inte skapa helt nya berättelser för att bilda opinion för sina värderingar? Jo, för det är mycket mera effekt att parasitera på och kapa redan omtyckta och etablera berättelser. Då är publiken mer mottaglig för budskapet. Det rör sig om en slags renommésnyltning.

I boken Indoktrineringen i Sverige (1968) förklarar vänstertänkaren Göran Palm hur indoktrinering fungerar. Han må ha varit vänster, men vissa av hans observationer är korrekta. Palm menar att kulturen är den viktigaste arenan för indoktrinering. Han tar upp sin tids spionfilmer som exempel på hur man vinner sympati för väst och antipati mot kommuniststaterna:

”En svårighet med all politisk indoktrinering, dvs. för dem som bedriver den, är att publiken ofta är motspänstig och misstänksam. Det gäller då att hitta indoktrineringsformer som publiken inte bara kan finna lustbetonade och spännande utan som de förbinder med något annat än indoktrinering, t. ex. med avkoppling, och därför inte tar emot med politisk misstänksamhet. Såvitt jag förstår tillgodoser spionfilmerna båda dessa krav.”

Det är väl så man ska förstå pk-isternas parasiterande på populära berättelser. Men alla är nog inte så medvetna – jag skulle tro att många av de som indoktrinerar själva är indoktrinerade.