Almedalsveckan är över för denna gång och om sanningen ska fram har den gått mig ganska spårlöst förbi. Det är ganska många år sedan jag hade något intresse av att följa det som sker i denna lilla ankdamm, och även om jag är medveten om att det naturligtvis pågår många intressanta seminarier är ändå det mesta ett spel för gallerierna och ett sätt för politiker, journalister och lobbyister att stråla samman under otvungna former. Och jag har inte särskilt stort förtroende för att den tredje statsmakten ska kunna granska de två övriga särskilt opartiskt när de super till och sjunger karaoke tillsammans.

Årets Almedalsvecka satte stort fokus på klimatet. Klimatförändringarna har nu döpts om till ”klimatnödläget” och under veckan i Visby fick alla (?) intervjuade samma fråga, nämligen hur de förhåller sig till detta nödläge. En kvinna svarade att hon minsann gått upp klockan tre för att ta färjan till Gotland istället för flyget. Men SVT:s USA-korre Carina Bergfeldt förklarade istället att hon flyger mest hela tiden, eftersom det ingår så många resor i hennes jobb.

Hon har ändå klarat sig ändå från att bli uthängd som häxa, förlåt klimatförnekare, eftersom hon leende förklarade att hon känner jättejättemycket flygskam och tycker att hon är världens sämsta människa. Det är ju ändå tanken som räknas.

Även den förre justitieministern Thomas Bodström intervjuades. Jag minns inte vad han påstod sig göra för klimatet – det var något med nötkött och flygresor och utredningar på skivor istället för papper – men däremot minns jag vad han sa om brottslingar och brottsoffer. Det var nämligen ett riktigt brandtal. För de kriminella, alltså.

Enligt rådande konsensus påstod han, inte helt sanningsenligt, att all forskning visar att hårdare straff inte minskar brottsligheten. Han gick också ett steg längre och påstod dessutom att offren gynnas av mildare straff. Om politiker och myndigheter kan förebygga kriminaliteten genom att jämna ut verkliga (och inbillade) samhällsklyftor och orättvisor och ge de här ”grabbarna” en ordentlig chans så kommer de nämligen inte att vika av på den kriminella vägen. Och då minskas ju risken för att fler blir offer i framtiden.

Hur redan existerande offer skulle gynnas av att deras gärningspersoner får milda straff framgick inte. Men det är ju inte så konstigt, för offren har inte på långa vägar lika hög prioritet för Bodstrom som de kriminella har. Faktum är att det är de kriminella som är de verkliga offren, enligt Bodström. De är utsatta och livrädda och i mycket större fara än de hederliga medborgarna, sa den tidigare justitieministern med en antydan av darr på rösten.

Det sista har han förstås en poäng i. Men att kriminella är i fara beror på att de valt ett kriminellt liv. Det är en jävla skillnad mot att vara i fara för att man måste gå till skolan, eller för att man måste åka tunnelbana hem från jobbet sent på kvällen.

Det viktigaste i sammanhanget diskuterades förstås inte överhuvudtaget – nämligen offrens rätt till rättvisa. Och rättvisa innebär att den som begår brott ska straffas. Så enkelt är det. Och det spelar ingen roll att det finns krafter i samhället som mal och mal om att ”ingenting blir bättre för offret för att en brottsling straffas”, för de har fel. Allt blir nämligen bättre för offret av att gärningsmannen straffas. Ett kännbart straff ger offret upprättelse, och visar att samhället står på de laglydigas sida. Strafflagen finns till för offrens skull – inte för att kriminella ska få en chans till ett bättre liv på sina offers bekostnad.

Thomas Bodström tycker säkert att han är en jättegod och fin snubbe, som känner så starkt just för kriminella unga killar. Men i själva verket är hela hans argumentation ett hån mot vanliga medborgare. Det är direkt oanständigt när en privilegierad person, som lever ett skyddat liv långt från vanliga människors vardag, sitter och talar om hur medborgarna ska känna och tänka och uppmanar dem till medkänsla med de kriminella. Och helt ärligt tror jag faktiskt att en växande majoritet av svenska folket struntar i hur kriminella killar mår. Det blir lätt så när man knappt vågar skicka ungarna till skolan av rädsla för att de ska bli nerslagna och rånade eller hamna mitt i en kriminell uppgörelse.