Irene Wennemo är en framstående socialdemokrat med imponerande meritlista innefattande exempelvis erfarenheter som utredare på LO och statssekreterare på Arbetsmarknadsdepartementet. På Kvartal försöker hon förklara varför dagens socialdemokrati är något annat än gårdagens.

Om jag förstår henne rätt – vilket jag kanske inte gör ty tesen är inte glasklar eller kanske övergår mitt förstånd – så menar hon att socialdemokraterna inför valet 2018 försökte vinna tillbaka traditionella socialdemokratiska väljare på landsbygden genom att byta linje i migrationspolitiken och allt oftare prata om sverigedemokratiska frågor som brottslighet – även med risk för att denna taktik skulle leda till förlorade röster bland storstädernas högutbildade medelklass.

Det blev tvärtemot partiets förväntningar och ambitioner, säger Wennemo. Partiet förlorade traditionella väljare på landsbygden och gick i stället framåt bland den högutbildade och ”välbeställda medelklassen” i storstäderna. ”Resultatet är förbryllande.”

Jag tror att resultatet är förbryllande bara för den som lever kvar i 1900-talets föreställning om att huvudmotsättningen i samhället går mellan arbetare och kapitalister, socialistiska och borgerliga partier, LO och SAF, Norra Bantorget och Blasieholmen. I det schemat är det socialdemokratiska partiet arbetarnas, särskilt industriarbetarnas, självklara val.

Numera, påstår jag, går huvudmotsättningen inte längre längs denna skiljelinje. Ett tecken på det är att LO-medlemmarna i minskande utsträckning röstar på det socialdemokratiska partiet. Det var dessa personer som partiet inför valet, precis som Wennemo säger, försökte locka tillbaka genom att slå an sverigedemokratiska strängar i valretoriken, vilket alltså inte fungerade.

I stället nådde socialdemokraterna oväntade framgångar bland storstädernas högutbildade och ”välbeställda medelklass”, säger Wennemo. Det är svårt att förstå. Den högutbildade och välbeställda medelklassen brukade rösta på borgerliga partier. Har dessa människor nu bytt sida? Om det varit så hade det i sanning varit förbryllande.

Den medelklass som Wennemo pratar om och som röstade på socialdemokraterna är emellertid, tror jag, ett helt annat gäng än den medelklass som tidigare läste romaner av Olle Hedberg och röstade på borgerliga partier. Det beror på att de personer som kan kallas för medelklass numera har indelat sig i två distinkta kategorier mellan vilka vår tids huvudmotsättning manifesterar sig. På den ena sidan av klyftan står politikerväldet, en sorts medelklass, och de anställda inom det välfärdsindustriella komplexet, generaldirektörer och socialsekreterare, också en sorts medelklass. På den andra sidan av klyftan står den nettoskattebetalande medelklassen där inte minst flera av de från LO och socialdemokratin avhoppade industriarbetarna återfinns.

Den medelklass som oförmodat, om man ska tro Wennemo, men självklart om man ska tro mig, räddade socialdemokraterna är såklart den nya, urbana, högutbildade, och rimligt välbeställda dominerande klassen som består av representanter för politikerväldet och politikerväldets stödgrupper inom det välfärdsindustriella komplexet, universitets-, media- och kulturfolk, kort sagt anhängarna av PK-ideologin. Dit hör inte industriarbetarna och rörläggarna med egen firma.

Det finns också en annan grupp som rimligtvis stödde socialdemokraterna (eller något närstående parti). Den består av vad Karl Marx kallade trasproletariatet och som numera närmare bestäms som välfärdssystemets klienter.

Sammanfattningsvis tror jag att svensk politik numera närmast kan betraktas om en kamp mellan å ena sidan välfärdssystemets administratörer och klienter med dithörande ideologer, å den andra den nettoskattebetalande medelklass som finansierar systemet. I det perspektivet är det lätt att förstå den moderna socialdemokratins natur så som den i valet avslöjade sig inför Irene Wennemos förbryllade blick: inte alls längre som arbetarnas parti – eftersom den gamla typen av arbetare har försvunnit – utan i stället som den numera dominerande makt- och välfärdsapparatens representation i riksdagen.