Om man på 80-talet frågade en genomsnittlig brasilianare om landets politiska styre fick man ofta svaret: ”ROUBO!”, vilket betyder ”rofferi” på ren svenska. Eftersom man numera kan få upp till 198 års fängelse för korruption har den uppfattningen troligen inte ändrats till det bättre. Liknande reaktion mötte jag i Grekland 20 år innan den grekiska skuldkrisen blev ett faktum. I Prag gick nyligen 250 000 tjecker ut på gatorna för att protestera mot att premiärministern använt några millioner ur EU-kassan för att finansiera en privat herrgård.

Ställer man samma fråga till en genomsnittlig svensk blir svaret närmast en axelryckning. Kanske en uppgiven suck eller cynisk kommentar om att politik bara är käbbel och inget som förtjänar att tas på allvar. Trots att ungefär 75 procent av våra samlade inkomster på ett eller annat sätt hamnar i statsbudgeten – och trots att denna statsbudget varken klarar av att ge oss ett ordentligt försvar, polisskydd, fungerande sjukvård, infrastruktur, utbildning eller ens en rimlig pension – är det få som skulle använda ordet ”rofferi”.

Tanken att Sverige är det minst korrumperade landet på jorden är en del av vår nationella stolthet – en stolthet som naggats i kanten de senaste åren. Vår ”hederlighet” är kanske det sista vi har kvar som skiljer oss från ryssar, brasilianare och sydeuropéer. Våra politiker må vara naiva, inkompetenta och värdelösa på alla tänkbara sätt, men att de skulle vara simpla tjuvar? Där går gränsen.

Den här artikeln är typisk. Om en brasiliansk politiker hade upphandlat ett sjukhus som visade sig bli fem eller tio gånger dyrare än jämförbara sjukhus i jämförbara länder, tror jag ingen tidning vågat sätta rubriken ”Politikerna har blivit lurade!”. Det skulle uppfattats som en provokation. Att budgeten överskreds med några tiotals miljarder – för att Filippa Reinfeldt hade en dålig dag när hon godkände affären, eller inte hade tid att sätta sig in i alla detaljer – skulle inte accepteras som förklaring.

Ett annat exempel. Om en migrant som vill ta sig till Europa måste punga ut med i runda slängar 50 000 till ett smugglarföretag och antalet migranter uppgår till åtskilliga miljoner, är det lätt att inse att någon kommer att tjäna stora pengar. Vad som driver upp priset är förstås möjligheten att få permanent uppehållstillstånd (PUT) i länder som Sverige.

Enligt den här mycket långa artikeln av Rebecca Weidmo Uvell finns en faktor som mer än annat driver upp volymerna när det gäller migration. Det är inte lagstiftningen eller statsministerns utspel som fäller största utslaget, utan beslut om PUT fattade av enskilda tjänstemän på Migrationsverket. Enligt samma artikel har dessa opolitiska tjänstemän exceptionell stor frihet att tolka lagen i varje enskilt fall.

För smugglarindustrin vore det förstås angeläget att kontrollera även sista ledet i migrationskedjan, nämligen beviljandet av PUT. Antingen genom att betala enskilda tjänstemän eller placera egna representanter på dom posterna. Jag talar inte om någon avancerad konspiration á la Soros, utan helt vanligt ”maffiaförnuft”. Tidigare krävdes gedigen utbildning för att få arbeta på Migrationsverket, men i takt med att arbetsbördan ökat har kraven sänkts. Något som uppmärksammades redan 2015 av Merit Wager här på DGS.

Nu vill jag inte påstå att anställda på Migrationsverket skulle vara mutkolvar, eller jobba åt maffian. Det har jag naturligtvis inga belägg för. Däremot är det uppenbart att den här gruppen löper stor risk att utsättas, inte bara för hot och påtryckningar utan också frestande ekonomiska erbjudanden. Om inte kontrollen varit minutiös de senaste tjugo åren, vore det kanske en god idé att införa asylstopp; bara för att få tillfälle att säga upp alla tjänster och återanställa dem under strikt kontrollerade former.

Men för att lyckas med det måste vi nog överge självbilden att vara världens mest okorrumperade nation, och bli lite mer som brasilianarna eller grekerna.