I sitt tal i Almedalen i söndags, på Sverigedemokraternas dag, sa Jimmie Åkesson att han ständigt möter människor som säger att de inte känner igen sig i Sverige. Det finns ingen anledning att tvivla på sanningshalten i det. Själv kan jag knappt dra mig till minnes när jag senast pratade med någon utan att just detta kom upp i diskussionen. Det spelar liksom ingen roll vad man börjar tala om – förr eller senare hamnar man ändå i en diskussion om våld, segregation, religiös fundamentalism och politikernas oförmåga att se vanliga människors verklighet.

Medborgarnas oro och frustration över att de inte längre känner igen sig i sitt eget land har kategoriskt avvisats som rasism och främlingsfientlighet av politikerna. Men det är inte sådana faktorer som ligger bakom den stämning som råder i Sverige. Ytterst få människor jag talar med yttrar någonting kritiskt om invandrare som människor, eller som grupper. Vad de kritiserar är den förda invandringspolitiken, och de ytterligheter som förekommer i vissa invandrade grupper och som går stick i stäv inte bara mot svenska seder och bruk utan dessutom mot rådande lagstiftning.

Hedersvåld, barnäktenskap, terrormedverkan och könsstympning är några av de (främst) invandrade fenomen som ofta tas upp. Och folk förstår verkligen inte hur vi alls kan ha sådana problem i jämställda, moderna Sverige år 2019. Men det är fortfarande inte hat mot invandrare som står i centrum för folkets missnöje och vrede. Istället är det politikers och myndigheters oförmåga och (enligt vissa) ovilja att verkligen göra något åt dessa osvenska företeelser som väcker vrede och ilska.

Att så många högt uppsatta politiker ändå envisas med att påstå att svenska folket blir alltmer rasistiskt kan, enligt min uppfattning, bara förklaras med två alternativ. Antingen rör de sig så sällan ute i landet, bland vanliga människor, att de inte förstår hur dåligt deras förtroendekapital är. Eller så är de helt enkelt lata och bekväma och tycker att det är enkelt att skylla oron och vreden på den enskilda svennebananen istället för att själva ta ansvar.

Sannolikt är det en kombination av båda alternativen som ligger till grund för politikernas nonchalans mot medborgarna. Och som, i förlängningen, gör att medborgarna i allt större utsträckning har övergett de traditionella partierna. Socialdemokraterna kan skryta hur mycket som helst med att de är det största partiet men det förtar inte det oerhörda i att de för inte så länge sen fick nära (och ibland mer än) hälften av rösterna. De har alltså minskat med ett par småpartiers storlek på bara några år och det måste nästan räknas som en prestation i sig.

Senaste tiden har det talats om så kallade ”Jimmie moments”. Och även om det blev ett ramaskri bland en och annan besserwisser på vänsterkanten när Kajsa Dovstad först skrev om det så är det uppenbart att väldigt många, kanske de flesta, av dem som lever i den vanliga världen utanför politikens gated community upplever dessa stunder.

När matbutiken nära dig säljer halalslaktat lamm till extrapris men helt missar att tillhandahålla lammkött som är slaktat utan att en imam mässat sin välsignelse över djuret.

När lekparkens fotbollsplan är full av sommarklädda pojkar och män, medan beslöjade små flickor sitter snällt på en bänk med sina heltäckta mödrar.

När väntetiden på akutmottagningen blir ännu längre för att en hel klan tagit plats i väntrummet och hotar både personal och andra patienter om de inte får gå före i kön.

Listan kan göras längre, men du förstår vad jag menar. Jimmie moments. Hela tiden. Överallt. Förutom på de platser där politikeradeln befinner sig. Så medan vanligt folk oroas över de förändringar som man bör oroas av kan politikerna avfärda oron med den sedvanliga fnysningen och kanske rentav raljera lite på medborgarnas bekostnad.

Det gjorde Annie Lööf när hon talade i Almedalen. Hon tog i så hon blev blå i ansiktet, mellan roséglasen, och fick applåder och hurrarop från infantila och verklighetsfrånvända ledarskribenter. Men runt om i landet växer missnöjet. Och det kommer inte att sluta växa bara för att de styrande tittar åt ett annat håll och håller för öronen.