För några år sedan hörde jag en sommarpratare på radio berätta om sin barndom i sextiotalets Västerås. Jag minns inte vad hon hette, men det spelar ingen roll för jag tror historien hade kunnat berättas av vem som helst som då växte upp i en normalstor svensk stad och sedan, liksom många jämnåriga, flyttat till någon metropol och sedermera kunnat konstatera att staden utarmats på kultur, företagsamhet och självsäkerhet och förvandlats till ett offer för glesbygdens förstämdhet.

Hon berättade om hur det i hennes ungdom i Västerås hade funnits stråkorkestrar, teaterföreställningar med artister från orten, livaktiga litterära föreningar och sångkörer för att inte tala om frimärkssamlargrupper och idrottsklubbar. Alla dessa existerade utan offentliga bidrag. Det fanns en lokal kulturell, ekonomisk och politisk elit som levde för orten och fick den att blomstra. Rektorn på ett av de pampiga gymnasierna skrev vägande kulturartiklar i den dominerande tidningen och det fanns en lokal kulturdebatt som berörde alla som ville bli tagna på allvar. Det civila samhället var på riktigt och inte en tiggeriverksamhet som levde på nåder av statsbidrag.

Ibland när jag besöker sådana städer, det kan vara Åmål, Sundsvall eller Östersund och tar in på Stadshotellet eller motsvarande så upptäcker jag minnen av en framgångstid som verkar ha tagit slut för femtio år sedan i form av inramade fotografier av gamla ärofyllda festligheter där traktens frackklädda honoratiores röker cigarr och dricker punsch. Men nu har sådana kulturorter ofta blivit avfolkningsbygder med uselt skatteunderlag som tillfälligt överlever på migrantersättning från staten.

Hur gick det till? Med ”det” menar jag inte att ungdomarna flyttade till Stockholm utan att den lokala kulturen, en gång så full av självförtroende, imploderat. Om man förstår det så kan man kanske dra slutsatser om hur livet kan förmås att återvända till landsbygden när vi gett upp tron på att det ska kunna ske genom nya subventioner till Postnord och utlokalisering av statliga myndigheter.

Jag tror att det finns två motsatta mekanismer. Jag tror också att det delvis är en sinkadus vilken av dessa mekanismer som dominerar och därmed bestämmer en orts öde.

Den första mekanismen leder till undergång. Den hävdar att lokalsamhället inte kan överleva i en globaliserad värld, den utser lokalsamhället till offer och kräver statsbidrag. Det ligger förstås mycket sanning i detta synsätt av samma skäl som folk slutar lyssna på den taffliga lokala popgruppen när Beatles debuterat och deras musik är lika lätt tillgänglig som grannens gitarrsolon. Livet känns större och bättre i Stockholm än i Västerås och riktigt på allvar blir det i New York för dem som har lyckan att ta sig dit och hitta försörjning.

Den andra mekanismen går åt motsatt håll. Den lokala popgruppen lyssnar på Beatles, fascineras av deras sound och försöker experimentera och vidareutveckla. Principen är att observera, fundera, förkovra och åstadkomma egna succéer. Det kan låta som en saga, men det är så Sverige utvecklats. Hur tror du att den industriella revolutionen gick till i Sverige? Bilen var ingen svensk uppfinning, men det hindrade inte att Assar Gabrielsson startade Volvo år 1926 och att företaget blivit en världsindustri redan innan personbilsproduktionen såldes till Ford. Det är ungefär likadant med det svenska musikundret. Sven-Ingvars slog aldrig igenom internationellt, men det gjorde Avicii, Tove-Lo och ABBA.

Vad är det som avgör om den första eller den andra mekanismen ska dominera på en ort eller i ett land? Jag tror svaret bestäms av två saker, dels av om folk definierar sig själva som dugliga och kompetenta och i princip förmögna att lösa sina egna problem eller om de närmast betraktar sig som utsatta och offer för onda människor och andra obevekliga, avlägsna och illvilliga krafter, dels vilket av dessa två synsätt som uppmuntras av det allmänna samhällsklimatet.

Enligt den allmänna principen att folk, allt annat lika, hellre lever av andras arbete än av eget så kan man utgå från att det i människan finns en inbyggd tendens att definiera sig som offer om det ger samma utfall som det mer ansträngande alternativet. Den stora frågan är hur samhället i allmänhet ställer sig till den enskildes överväganden i ärendet.

Här kommer jag fram till samma sak som jag alltid kommer fram till, nämligen att en stat vars affärsidé är att uppmuntra folk att känna sig som offer för att staten vill ha klienter till sina offerakuter och omhändertagandeindustri utövar ett skadligt inflytande på folks val av mentalitet.

Med detta vill jag säga att jag tror att det till stor del är politikernas fel att orter som Västerås och Åmål som en gång hade ett sjudande kulturliv nu har tillbakabildats.