I slutet på adertonhundratalet startade Mo och Domsjös VD Frans Kempe en såg på Norrbyskär. De första arbetarna överflyttades från verksamheter i närheten av Örnsköldsvik, men med tiden kom allt fler att rekryteras från Västerbotten. De ”gamla” arbetarna fick bostäder på själva skäret, medan de andra fick bo i Norrbyn, på fastlandet.

Min morfar och sedermera flera av mina morbröder arbetade på skäret men bodde i Norrbyn. De rodde till och från arbetet. När de kom hem på kvällen var de mycket trötta. Min mor och hennes yngre syster fick stå med tvättfat, varmt vatten och handdukar till tjänst för männen. Familjen hade sammanlagt 13 barn. En flicka i tvåårsåldern drunknade på midsommarafton, med finklänningen på. ”Hon låg och flöt som en blomma”, sade pappan, min morfar, när hon hade hittats.

De andra levde alla till hög ålder, också de tre som, trötta på Överhetsverige, tog sig till USA. När de stigit i land skickades de till fronten i Frankrike. Ett skäl att lämna Sverige var att de ville slippa den nyinförda värnplikten. Men viktigare var nog missnöjet med den tidens överhetssamhälle. Droppen för en av dem blev när han inte skulle få köpa biljett till järnvägen, därför att han inte hade tagit av sig mössan för mannen i luckan.

De levde ett enkelt, fattigt men ändå, förstod jag senare av samtalen mellan mina morbröder och mostrar, tämligen gott liv. De var mycket stolta över bröderna Nordahls framgångar på fotbollsplanen. Bröderna kom från det närbelägna Hörnefors.

Mamma berättade att hon visste vad hon skulle få för mat, när hon på hemväg från skolan såg hemmets skorsten. Rök det ur skorsten blev det stekt strömming, annars blev det bryteti (hårt bröd nedsmulat i filmjölk).

En gång följde skolfröken med mamma. Läraren försökte övertyga föräldrarna om att de skulle låta mamma läsa vidare. Det ville inte fadern.

De kallades för vägapila, därför att de kommit till Västerbotten från Värmland. (Och dit hade de generationer tidigare kommit från Vallonien).

Kanske var det därför de kunde behandlas nedlåtande. Mormor gick nästan en mil, förbi den närmast belägna affären, när hon skulle köpa mjölk. Hon vägrade att handla i butiken, därför att några av hennes barn blivit lurade av handlaren.

Jag föddes i Stockholm, sex veckor efter föräldrarnas flytt dit från Umeå. De flyttade därför att pappa inte kunde få något jobb. Han var svartlistad efter att ha startat en fackförening i hemstaden. Sedan arbetade han länge för ett företag i Nyköping. Ägaren var frireligiös och brydde sig inte om politik.

Jag tror att mina föräldrar fick ett ganska gott liv, även om min intelligenta mamma aldrig riktigt kunde försonas med att hon inte hade fått skapa sig en mer självständig tillvaro.

De var båda troende socialdemokrater. Det är nog det bästa uttrycket: troende. Såg du Mattias Karlssons pappa i TVx-dokumentären förstår du innebörden. Pappa och jag diskuterade alltid politik, ofta så hetsigt att mamma inte stod ut utan måste gå ut på stan. En gång slogs pappa och jag. Det var om invandringen. Han var mot och jag var för.

Hurdan var den socialdemokrati som de solidariserade sig med? Det var en framgångsrik rörelse som inte såg något slut på sin framgång. Den utformade därför sin politik för att ständigt kunna bredda sitt väljarunderlag. Det var en framgångsrik strategi. Stora delar av tjänstemännen lämnade borgerligheten för socialdemokratin. Dess kadrer bestod av tidigare praktiskt verksamma män och kvinnor – men också av framgångsrika akademiker. De ville verka för att alla skulle få plats i folkhemmet.

Jag är glad över att mina föräldrar sluppit se Socialdemokratins omdaning. När partiet inte längre trodde sig om att kunna återerövra tidigare årtiondens dominans, började dess ledare utforma en politik som åtminstone något skulle kunna bromsa den fortsatta nedgången. Kanske inspirerade av demokraterna i USA och Bobby Kennedys idé att omfatta många, genom att vända sig till alla minoriteter, har de gjort just det. Eller också är det bara deras gamla pragmatiska handlag som sett invandringens möjligheter: ”Här har vi en ständigt växande grupp som vi lätt kan göra beroende av oss, utan att avslöja våra avsikter!”

Jag tror att det är denna idé som fått kommunalpolitiker att blunda för kostnadsökningen och istället se det växande väljarunderlagets möjligheter, när de accepterat att ta emot allt fler invandrare. Hur skall man annars kunna förklara en politik som driver Malmö mot en allt mer sannolik bankrutt – trots skatteutjämningen? Hur skall man kunna förklara underlåtenheten att ingripa mot den växande anti-semitismen? Hur skall man annars kunna förstå den partiledning som angriper ett annat parti för att vara rasistiskt, samtidigt som den underlåter att ingripa mot allt fler anti-judiska yttringar i den egna rörelsen?

Man talar ibland om återtågets hjältar. Stordåd utförs inte bara av segrarna utan också av förlorarna. Det finns många sådana, men de glöms ofta bort, därför att segrarna skriver historien. I bland kan i alla fall en författare finna en minnesvärd formulering för eftervärlden: ”Den store grannen vann, men det lilla Finland kom in som god tvåa!”

Vem kan bli det socialdemokratiska återtågets hjälte? Han blir nog svår att hitta. Ännu tror sig socialdemokratin om att kunna förbli det ledande partiet, framför alla andra. Ingen har vågat formulera någon mer realistisk strategi. Det är skada – för partiet men framförallt för landet. Partiledningen är villig att kasta i stort sett allt den kan få tag i överbord för att hålla sin orealistiska strategi flytande ännu någon tid. Men ju längre färden kan fortgå på detta sätt, desto fullständigare blir katastrofen när skeppsbrottet slutligen blir oundvikligt.