Statsrådet Annika Strandhäll inte blev fälld av socialförsäkringsutskottet för att hon på grunder som verkar oschyssta sparkat Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler.

Konstitutionsutskottet lyckades inte ena sig om någon kritik mot Strandhäll för avskedet. Strandhäll klarade sig i båda fallen. (Begler hade lytt alla order från regeringen, men fick sparken i alla fall ty regeringen ansåg sig inför valet behöva en syndabock för att själv slippa kritik för att folk blev utförsäkrade.)

Man kan tycka att detta är en skitsak och att två motsatta bedömningar av sakfrågan mycket väl låter sig formuleras. Å ena sidan måste en regering kunna entlediga sina högre tjänstemän om den anser det lämpligt. Å den andra är det inte bra om tjänstemännen blir nickedockor åt politikerna. Så varför besvärar jag mig med att ha en åsikt?

Jag bryr mig om saken för att det handlar om en svensk demokrati, ursäkta brösttonerna, som känns alltmer skör. I en historiebok som jag publicerade år 1986 myntade jag begreppet ”politikerväldet” som namn på vår historiska epok (eftersom historien inte tar slut utan det kommer nya epoker hela tiden och de flesta – Sverige har haft ett dussintal sedan Birger Jarl – benämns efter sina dominerande makthavare, typ Sturetiden, Vasatiden, Karolinska enväldet och så vidare).

Min uppfattning är att politikerväldet lever på lånad tid. Det borde ha gått under ty vid det här laget har det spelat ut alla sina goda kort och förlorar med tiden sin legitimitet. Det håller sig inte kvar vid makten genom folkets entusiasm och stöd, utan bara genom naken maktutövning som genomskådas av allt fler.

Om makten usurperas av enskilda intressegrupper sitter demokratin löst. Ett traditionellt sätt att värna demokratin har varit att inrätta balanserande kontroller – checks and balances – för att förhindra maktkoncentration. Montesquieus maktdelningslära är typexemplet. Statsmakterna skulle indelas i tre av varandra oberoende grenar som kunde hålla varandra i schack: den verkställande, den lagstiftande och den dömande makten. USA är det tydligaste exemplet på att ett system med inbyggda checks and balances faktiskt kan fungera. Ingen av de tre statsmakterna kan helt och hållet kontrolleras av de andra. Och dessutom fanns en fjärde statsmakt, pressen, som skulle vara medborgarnas snokande ombud bland de tre officiella.

I Sverige finns ingen motsvarighet. Den verkställande makten – regeringen – trumfar de andra – riksdagen och domstolarna – utan att de andra har några särskilda konstitutionella rättigheter att sätta emot. Det svenska systemet är riggat för missbruk från regeringens sida. Pressens roll är komplicerad. En del missbruk beivras. Regelrätt ekonomisk korruption skulle pressen älska att avslöja. Annat slätar man över, till exempel PK-istiskt tendentiösa statliga utredningar.

Trots detta har även det svenska systemet haft en del inbyggda balanserande krafter. Den första balanskraften har av tradition varit att partierna vuxit ur och representerat olika ofta motsatta intressen i det civila samhället. Socialdemokraterna representerade arbetarklassen, bondeförbundet bönderna, folkpartiet skollärare och fria yrkesutövare, högerpartiet företagare och högre tjänstemän och så vidare. De förtroendevalda bar med sig dessa allianser och konflikter in i politiken och förhindrade den att bli alltför ensidigt orienterad.

Numera är det nästan slut på den sortens begränsningar för koncentrerad maktutövning. Dagens politikervälde representerar inte längre olika samhällsintressen, utan bara ett enda, nämligen sig själv. Partierna och politikerna har förlorat eller kapat kopplingarna till det civila samhället. Politikerna behöver inte längre några medlemmar ty dessa stökar egentligen bara till verksamheten. Alla politiker får lön efter samma reglemente och de skickar skatteverket och kronofogden att hämta pengar till lönen i skattebetalarnas plånböcker. De är mer statsanställda med enhetliga, gemensamma intressen än konkurrerande förtroendevalda med förankring i helt olika avdelningar av det civila samhället. En viktig balanserande kraft i den svenska demokratin har därmed försvunnit.

En annan balanskraft har sedan Axel Oxenstiernas tid varit den svenska statsapparaten med dess besättning av hederliga, välutbildade och på det hela taget omutliga statstjänstemän som varit oberoende av politikerna och därför inte kunnat hunsas med. Nu kanske jag romantiserar en aning, men jag har lång personlig erfarenhet av sådana personer, dels i släkten, dels, vilket gav ett än närmare och mer rättvisande perspektiv, som statsanställd och senare, under decennier, som kollega till den person som borde förevigas i koppar och brons på framträdande plats vid Kanslihuset som arketypen för den svenske ämbetsmannen, nämligen statssekreteraren under olika regeringar och generaldirektören med mera G. Rune Berggren. Man skojar inte med sådana personer.

Jag tror att den traditionelle, kompetente, sakkunnige och omutlige svenske ämbetsmannen har varit en betydande styrka för den svenska demokratin. Ämbetsmännen har säkerställt ordning och eftertanke i politikernas maktutövning. Vid en samlad bedömning tror jag att det är skadligt för Sverige och den svenska demokratin att en sådan som Strandhäll kan sparka en sådan som Begler utan det väcker mer upprördhet.