Patrik Engellau: Synpunkter på Strandhäll-affären

Patrik Engellau

Statsrådet Annika Strandhäll inte blev fälld av socialförsäkringsutskottet för att hon på grunder som verkar oschyssta sparkat Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler.

Konstitutionsutskottet lyckades inte ena sig om någon kritik mot Strandhäll för avskedet. Strandhäll klarade sig i båda fallen. (Begler hade lytt alla order från regeringen, men fick sparken i alla fall ty regeringen ansåg sig inför valet behöva en syndabock för att själv slippa kritik för att folk blev utförsäkrade.)

Man kan tycka att detta är en skitsak och att två motsatta bedömningar av sakfrågan mycket väl låter sig formuleras. Å ena sidan måste en regering kunna entlediga sina högre tjänstemän om den anser det lämpligt. Å den andra är det inte bra om tjänstemännen blir nickedockor åt politikerna. Så varför besvärar jag mig med att ha en åsikt?

Jag bryr mig om saken för att det handlar om en svensk demokrati, ursäkta brösttonerna, som känns alltmer skör. I en historiebok som jag publicerade år 1986 myntade jag begreppet ”politikerväldet” som namn på vår historiska epok (eftersom historien inte tar slut utan det kommer nya epoker hela tiden och de flesta – Sverige har haft ett dussintal sedan Birger Jarl – benämns efter sina dominerande makthavare, typ Sturetiden, Vasatiden, Karolinska enväldet och så vidare).

Min uppfattning är att politikerväldet lever på lånad tid. Det borde ha gått under ty vid det här laget har det spelat ut alla sina goda kort och förlorar med tiden sin legitimitet. Det håller sig inte kvar vid makten genom folkets entusiasm och stöd, utan bara genom naken maktutövning som genomskådas av allt fler.

Om makten usurperas av enskilda intressegrupper sitter demokratin löst. Ett traditionellt sätt att värna demokratin har varit att inrätta balanserande kontroller – checks and balances – för att förhindra maktkoncentration. Montesquieus maktdelningslära är typexemplet. Statsmakterna skulle indelas i tre av varandra oberoende grenar som kunde hålla varandra i schack: den verkställande, den lagstiftande och den dömande makten. USA är det tydligaste exemplet på att ett system med inbyggda checks and balances faktiskt kan fungera. Ingen av de tre statsmakterna kan helt och hållet kontrolleras av de andra. Och dessutom fanns en fjärde statsmakt, pressen, som skulle vara medborgarnas snokande ombud bland de tre officiella.

I Sverige finns ingen motsvarighet. Den verkställande makten – regeringen – trumfar de andra – riksdagen och domstolarna – utan att de andra har några särskilda konstitutionella rättigheter att sätta emot. Det svenska systemet är riggat för missbruk från regeringens sida. Pressens roll är komplicerad. En del missbruk beivras. Regelrätt ekonomisk korruption skulle pressen älska att avslöja. Annat slätar man över, till exempel PK-istiskt tendentiösa statliga utredningar.

Trots detta har även det svenska systemet haft en del inbyggda balanserande krafter. Den första balanskraften har av tradition varit att partierna vuxit ur och representerat olika ofta motsatta intressen i det civila samhället. Socialdemokraterna representerade arbetarklassen, bondeförbundet bönderna, folkpartiet skollärare och fria yrkesutövare, högerpartiet företagare och högre tjänstemän och så vidare. De förtroendevalda bar med sig dessa allianser och konflikter in i politiken och förhindrade den att bli alltför ensidigt orienterad.

Numera är det nästan slut på den sortens begränsningar för koncentrerad maktutövning. Dagens politikervälde representerar inte längre olika samhällsintressen, utan bara ett enda, nämligen sig själv. Partierna och politikerna har förlorat eller kapat kopplingarna till det civila samhället. Politikerna behöver inte längre några medlemmar ty dessa stökar egentligen bara till verksamheten. Alla politiker får lön efter samma reglemente och de skickar skatteverket och kronofogden att hämta pengar till lönen i skattebetalarnas plånböcker. De är mer statsanställda med enhetliga, gemensamma intressen än konkurrerande förtroendevalda med förankring i helt olika avdelningar av det civila samhället. En viktig balanserande kraft i den svenska demokratin har därmed försvunnit.

En annan balanskraft har sedan Axel Oxenstiernas tid varit den svenska statsapparaten med dess besättning av hederliga, välutbildade och på det hela taget omutliga statstjänstemän som varit oberoende av politikerna och därför inte kunnat hunsas med. Nu kanske jag romantiserar en aning, men jag har lång personlig erfarenhet av sådana personer, dels i släkten, dels, vilket gav ett än närmare och mer rättvisande perspektiv, som statsanställd och senare, under decennier, som kollega till den person som borde förevigas i koppar och brons på framträdande plats vid Kanslihuset som arketypen för den svenske ämbetsmannen, nämligen statssekreteraren under olika regeringar och generaldirektören med mera G. Rune Berggren. Man skojar inte med sådana personer.

Jag tror att den traditionelle, kompetente, sakkunnige och omutlige svenske ämbetsmannen har varit en betydande styrka för den svenska demokratin. Ämbetsmännen har säkerställt ordning och eftertanke i politikernas maktutövning. Vid en samlad bedömning tror jag att det är skadligt för Sverige och den svenska demokratin att en sådan som Strandhäll kan sparka en sådan som Begler utan det väcker mer upprördhet.

50 reaktioner på ”Patrik Engellau: Synpunkter på Strandhäll-affären

  1. Bo Svensson skriver:

    Hur skulle det gå till att få maktdelning? – Istället för att lösa korsord eller sudukko, begrunda detta problem. – Mina egna förslag:

    1: De folkvaldas roll skall vara som lagstiftare, – utformare av rättsordningen och med rättsordning skall förstås regelverk för ekonomi och samvaro som ger framlängesutveckling. – Deras roll är också att avgöra vilka aktörer som är berättigade till skattemedel för sin verksamhet. – Men

    2: Makten över skattemedlens fördelning över skattefinansierade ändamål skall vara den individuelle skattebetalarens liksom makten att avgöra vilken andel av våra samlade bemödanden som skall ägnas annat än privata ändamål (skattetrycket). – Åsikternas tyngd i denna fråga avgörs då av hur mycket skatt som åtföljer tyckandet.

    3: Rättstillämpningens frigörande från politiken kan bara möjliggöras genom att tillsättandet av de högsta rättsinstansernas medlemmar sker på något annat sätt än av folkvalda. – Det enda jag hittar, är ett spel med regler som gynnar den sortens kompetens som krävs för uppgiften.

    4: Yttrandefriheten som krävs för den samhällsdebatt som är demokratins grundförutsättning skall säkras via rätt nivå på de konsekvenser som drabbar den som försöker begränsa den. – Också krävs det så klart ägarspridning av massmedia.

    Gillad av 3 personer

    • Bo Svensson skriver:

      Punkt 2 rättar till en fatal blotta i demokratins spelregler: Drar undan mattan för fulspelet att de slöa och mindre kompetenta snyltar på de produktiva i kraft av sin majoritet. – Ordningen medger dessutom den skattefinansierade sektorns utsläppande i den friska ekonomin, då behovet av myndighetsstyrning bortfaller: Intäkterna blir som i resten av näringslivet beroende av vår bedömning av graden av kvalité och angelägenhet i utbudet och vad skulle mer behövas för att allt skall gå väl?

      I multietniska trakter är denna ordning den enda rimliga, då varje folk tillåts gynna dem och de ändamål man känner för med sina skattemedel.

      Gillad av 1 person

    • Hilding Bengtsson skriver:

      Ägarspridning i media…

      En försökte påtala det problemet,
      men uttryckte det väldigt klumpigt!

      Så det kom att handla om etnicitet,
      då tog fan bofinken!

      Men förut hade vi begränsningar för samhällsfarliga oligopol/monopol!

      Varför inte så längre i media?

      Gilla

  2. Tomas skriver:

    Löfven behöver ministrar som Strandhäll, annars kan han framstå som dum i jämförelse. Lööf behöver sammalunda för att hon skall få favörer efter sina obegripliga räddningar. Svenska folket behöver ingen av dem men majoriteten verkar tyvärr inte begripit det än.

    Gillad av 8 personer

  3. Eva Danielsson skriver:

    Mycket viktiga påpekanden. Politikerkåren har blivit ett yrkesnätverk för invigda utan förankring i vad de som bekostar deras löner och övrigt de beslutar om, tycker och tänker. Politikerna kan inte avsättas och behöver aldrig stå till svars. En prickning i KU blir inte ens löneavdrag eller indragna pensionsförmåner. Även om Begler verkar vara en skrämmande sorts politruk som bara genomför även usla direktiv, så är ju Strandhäll mest klandervärd.
    Det skulle behövas många åtgärder för att göra Sverige till en verklig demokrati. Det finns kunskap om vad som skulle till, men dagens politiker vill ju inget av det. Åtminstone sex svenska riksdagspartier är ju mer eller mindre öppna med att de vill skrota demokrati som styrelseskick även formellt. De vill låta EU och FN ta över och genomföra befolkningsutbytet/mångetnicitet fullt ut med massmigration och demografi och utplåna den vita rasen och kristendomen och västerländsk kultur och marknadsekonomi. Jag är inte säker på att fler än den innersta klicken av ideologer inser hur långtgående planerna är, men det behövs inte. Så länge de övertygade och de indoktrinerade bara utför alltihop utan protester, och ingen formell eller informell maktdelning existerar, så går vi mot ett skräcksamhälle.

    Gillad av 16 personer

      • Kalle skriver:

        En liten spekulation. Löfven undviker Almedalen,tycker att det är roligare att krama om Svenska bronsmedaljörer
        Politik,sån skit, det får dom hållas med på Gotland. Hemma styr ju Tro och Solidaritet och Muslimska Brödraskapet,så krama bronsbeprydda tjejer är mycket goare och roligare.

        Gillad av 2 personer

      • Erik2 skriver:

        @KALLE, En annan misstanke är att om SL måste gå utanför manus så krackelerar bilden permanent, givet allt som förevarit under regeringarna SL1 och SL2. Krama bronsmedaljörer osv ger bra tv-bilder. Vem styr egentligen?

        Gilla

    • Bo Svensson skriver:

      De planer som kan finnas, är väl inte så genomtänkta. – Man är väl nöjd med lobbyismen, där de med ekonomiska resurser kan få sin vilja genom som i USA. – Demokratin ser man mest som ett hinder som skall rundas.

      Gillad av 1 person

  4. Göran Fredriksson skriver:

    Patrik har helt rätt. Axel Oxenstiernas ämbetsmannastat har fungerat väl under c:a 300 år. Den har demonterats ner alltsedan 68-vänstern har besatt de flesta maktpositioner i samhället och samtidigt befriat sig från ansvar för ämbetsmannautövningen vilket bäddat för framväxten av att politiker har blivit en egen klass som alltmer liknar den sovjetiska nomenklaturan som hade direktaccess till statskassan för egna behov.

    Gillad av 13 personer

  5. elfyma+ skriver:

    Socialdemokraterna är beredda att sälja sin själ för att behålla utnämningsmakten.
    Varför är det så viktigt ?
    Se avsnittet om Stalins uppgång i Kunskapskanalens serie om ”Historiens onda män” så förstår ni varför.
    Stalins uppgång och makt baserades på utnämningsmakten, något som hans rivaler om makten insåg för sent. Samtliga blev utraderade, vanligen med nackskott efter skenrättegångar.
    https://www.svtplay.se/video/19359223/historiens-onda-man/historiens-onda-man-sasong-1-josef-stalin-1?start=auto

    Gillad av 8 personer

  6. Lars Bernhoff skriver:

    Politikerväldet har blivit ett uppenbart problem som PE beskriver med många exempel. Att det skulle leva på lånad tid är uttryck för att det finns befogad kritik. Tyvärr är det inte uttryck för att det finns ett färdigt nytt system som kan ersätta det.
    På DGS klagas det med rätta på att vi inte har tillräckligt kvalificerade riksdagsmän. Sämre utbildning, yngre och allt mindre erfarenhet från livet utanför politiken.

    Strandhäll är exempel på en med facklig karriär som agerat alltför okunnigt när hon tror att sjuktalen kan förbättras med striktare regeltolkningar för Försäkringskassan. Det är uttryck för en stuprörspolitik som inte fångar upp den komplexitet som gömmer sig bakom långa sjukskrivningar. Det blev dessutom flera fall av mediakritik baserat på ett antal personer inom speciellt LSS som fick sänkta antal timmar till sitt förfogande. Att då skjuta på pianisten Begler utan att visa att Strandhäll inte haft klargörande samtal med sin viktigaste myndighetschef är förstås beklämmande som ansvarig minister.

    Begler fick ovanligt mycket stöd från personal och även från pensionerade höga chefer att Begler gjort ett mycket förtjänstfullt arbete. Men en myndighetschef blir inte ett folklig angelägenhet på ett par år. Speciellt inte om hon behövt driva igenom tillämpningar som får negativ publicitet.

    Det blir då frestande att drömma sig tillbaka till gamla giganter bland opolitiska ämbetsmän som exemplet Rune Berggren (död 2009) , chef för bla Riksrevisionen och klok nog att starta tankesmedjan och stiftelsen Den Nya Välfärden med PE. Berömvärd borde också Inga-Britt Ahlenius vara. Hon drev som tjänsteman den principiella frågan om att Riksrevisionen skulle borde lyda under Riksdagen istället för som det var Regeringen. Klart att Regeringen inte ska revidera sig själv. Hennes förslag genomfördes.

    Ämbetsmanna och tjänstemannaansvar är gamla adelsmärken som avskaffades. Bla Ahlenius argumenterade så sent som 2017 för att det skulle återinföras efter fiaskot med Transportstyrelsens fiasko med IT-upphandlingen. Motståndet kommer naturligtvis från facket ST.
    Vi kan identifiera problemen men att få fram förbättringar i politiken är ingen lätt resa. Inget av partierna verkar ha tillräcklig motivation att göra avgörande förändringar som kan återställa respekten för det som PE kallar politikerväldet. Vi behöver bli fler medborgare som förstår behovet och vill ha ändring och då krävs aktivt engagemang.

    Gillad av 11 personer

  7. Bo Svensson skriver:

    Utförsäkring. – Det man får istället för lön när man inte jobbar, är dels vad man har rätt till för att det av lönekostnaden betalts in för ändamålet, dels vad man kan tillerkännas av oss andra för att vi är generösa och vill folk väl.

    Håller man dessa två tillflöden isär, kan det man har rätt till med fördel, istället för att finansieras via en gemensam pott som alla måste bidra till, placeras på individuella trygghetskonton och när pengarna tar slut där, är man hänvisad till andras välvilja i form av bidrag till behövande.

    En ordning som redan gäller i Singapore.

    Gillad av 1 person

    • Erik2 skriver:

      Ja, jag tror vi måste komma dithän för att få välfärd på riktigt. Men det måste kvittas mot sänkta löneskatter på så sätt att varje person själv erhåller pengarna som löneskatterna idag motsvarar och som idag skickas direkt in i skattepengapåsen via källakattesystemet.

      Gilla

  8. Håkan skriver:

    Den största dödgrävaren för svensk demokrati och för check&balance är nog Göran Persson, som i princip avskaffade det kommunala självstyret!
    Med ett utökat kommunalt självstyre och ansvar för skattepengarna hade det ” Svenska tillståndet” nog inte inträffat, tror jag iallafall.

    Gillad av 2 personer

    • Jari Norvanto skriver:

      Ansvar och beslut ska hållas så nära den det berör som möjligt. Individ, familj, grannskap, kommun osv. Ansvar ska inte luxeras över på någon annan och beslutsfigurer på högre ort ska inte kladda på lokala angelägenheter eller göra sig osynliga för ansvarsutkrävande när de kladdat på lokala förhållanden – där de verkliga människorna och utförarna finns.

      Gilla

  9. Elisabeth G skriver:

    Avskaffandet av fullmaktsanställningen har skadat Sverige. Numera är det väl i stort sett bara ordinarie domare som har fullmakt. Den har dock urholkats av – hör och häpna – individuell lönesättning. Då gäller det att ligga bra till hos chefen…

    Gillad av 4 personer

  10. Särintressen och motsättningar, två sidor av samma mynt skriver:

    Intressen kommer i ett otal olika former och varianter. Från personliga intressen, över till familjens, och vidare ut och upp i samhällets högre och övre kluster, format av skiftande särintressen.

    Särintressen är lika gamla som människan själv. Ja, faktiskt mer än så. Vartenda biologiskt ekosystem är uppbyggt av särintressen. Så också inom större mänskliga samhällen. Baksidan av detta är att levnaden fylls på med motsättningar. Det utgör särintressets baksida.

    Vi har inom demokratins ramar låtit utveckla och odla en typ av tankefigur – som säger att om vi bara uppnår balans mellan olika särintressen, i proportionalitet, så uppstår automatiskt en balanserad rättvisa.

    Det är så mediachefen Hanna Stjärnes mångfaldspolitik ser ut och nu utformas inom SVT. Alla samhällets olikartade grupperingar skall speglas inom företaget. SVT skall utvecklas till en slags minimikopia av samhället – som det i ögonblicket ser ut. Och även kommer att utvecklas mot.

    Men det betyder inte att motsättningar försvinner. Tvärtom. Motsättningar i särintressen kommer bara att byggs in i SVT, som en given policy att följa.

    Man kan då med fog ställa sig frågan. Är objektivitet och neutralitet möjlig att vidmakthålla, när olika särintressen tillåts bygga själva företaget? För reportage och teveprogram görs inte av företaget, som en överordnad enhet, utan av enskilda medarbetare, och mindre redaktioner – som i sig är alldeles för små för att kunna representera en större och bredare mångfald.

    Hur skall saklig källkritik kunna överleva i den typen av miljö, där olika särintressen, över tid, bygger företaget? Hur vill man att tittarna skall förhålla sig till den typen av mediaföretag, där objektiviteten blir villkorad och underordnad en otydlig representation, dessutom skattefinansierad. Hur skall olika reportage kunna tolkas av en bredare allmänhet, utan en vidhängande varudeklaration över den inkvoterade personalens tillhörighet och särintressen finns med? Och på vilka grunder har inkvoteringen har skett?

    Dessa inbyggda motsättningar inom ett statligt finansierat mediaföretag måste komma ut i ljuset och börja diskuteras. För vad sker med transparensen när företaget självt byggs upp av interna motsättningar. De som utanför företaget leder till samhälleliga konflikter. Ofta djupa och stora. Vad sker då med förtroendet? Med objektiviteten? Hur ser saklighet ut producerad av olika särintressen – inom ett i yttre mening väl sammanhållet företag?

    Gillad av 2 personer

  11. Richard skriver:

    Bra Patrik!

    Till detta bör läggas att media inte är en balanserande kraft i Sverige eftersom den är så monopoliserad av ett fåtal ägare med samma globalistiska intressen som politikerna (Bonnier och Schibsted), är så beroende av presstöd, ägs av staten (SVT) och befolkas av journalister inskolade i kulturmarxistisk vänsteridioti.

    Hotet från internet försöker man få bukt med genom censur och liknande. På global nivå försöker de globalistiska oligarkerna även ta över genom att skapa tjänster som kommer att dominera nyckelfunktioner, t.ex sökmotorer (t.ex Google) och sociala plattformar (t.ex Facebook).

    Om ni inte tror att de är oligarkägda se t.ex hur mycket gratisreklam Google och Facebook fick i oligarkernas media. Det gjordes t.o.m spelfilmer om dessa företag!

    Gillad av 2 personer

  12. Gwi skriver:

    Engelsmännen verkar också vara illa ute. Varför har svenskarna inte tagit itu med frågorna om författning och författningsdomstol? Det har gått så många år.

    Gillad av 1 person

  13. Lennart Bengtsson skriver:

    Gradvis försvinner de dugliga och kvar finns bara de ”folkvalda” och deras ständigt växande skaror av klienter. Så en dag är det tomt i kassorna och Sverige är tillbaka där det började i ett utfattigt 1800-tal. Hur blir det då? Kanske som i dagens Grekland eller 1970-talets Argentina eller ännu värre som i dagens Venezuela? Hur länge dröjer det? Gissningsvis högst 30 år.

    Det är naturligtvis värre om jordens klimatkollapsar inom 10 år och detta är kanske förklaringen varför folk inte bryr sig om samhällsutvecklingen? Varför skall man oroa sig för ekonomi och samhälle när vi ända snart skall gå under?

    Sedan kan man ju fråga sig vilket utveckling som är mest trolig. De som tror på det förra alternativet ser om sitt hus och flyttar ut och de som tror på det sistnämnda alternativet stannar kvar.

    Gillad av 5 personer

  14. Rikard skriver:

    Hej.

    Man kan, bör och skall jämföra Försäkringskassan med Migrationsverket.

    Den ena är primärt till för administration av sjukpenning och sjukersättning (tidigare: sjukpension) för svenskar födda med eller som drabbats av kroppsliga och mentala men och som därför har nedsatt, ringa eller obefintlig reell arbetsförmåga (det är inte så att en person bosatt i Abisko kan ta ett deltidsjobb i som städare i Surahammar, även om den är kvalificerad; verkligheten sätter käppar i hjulet för detta ekonomtänk).

    Den andra har obegränsad budget och har sedan Bildt och Westerbergs tid vid den offentliga makten som uppgift att så snabbt som möjligt ge så många utlänningar som möjligt bosättningsrätt i Sverige, finansierat av svenskarna.

    Det är många som tror att F-kassan ännu har ansvar för rehabiliteringar, skall följa läkares utlåtanden, eller arbetspsykologers/-terapeuters bedömning, och att den hjälper sökande fylla i handlingar rätt eller sköter kommunikationen med (främst) förståndshandikappade på ett sätt som är för mottagaren begripligt. Det, kamrater, var länge sedan. Det ordförande Persson påbörjade fullbordade stridshingsten Reinfeldt.

    F-kassans socionomer får sedan många år exempelvis ignorera läkares diagnoser och utlåtanden. Läs det igen: en socionom får överpröva en läkares diagnos. En praxis Begler införde var oskicket att ständigt begära nya handlingar och att sjukintyg skall förnyas var tredje månad, även vid kroniska tillstånd. Jag vet inte hur många bekanta, och en och annan före detta elev, med funktionshinder som drabbats av denna rasbiologiskt grundade svält- och utmattningskrigföring från F-kassans sida. En autistisk person kan inte sluta vara det – varför skall den då inkomma med nya sjukintyg? Diagnosen är ställd efter korrekt utredning av vården, och socionomer har inte kompetensen att pröva riktigheten i den.

    Dessutom är det kö till läkare, varför sjukintygen ofta inkommer med försening. F-kassan vägrar då betala ut den summa personen skulle haft i mellantiden – som om den sjuke varit frisk från sina kroniska skador och men endast för att den måste vänta på intyget!

    Inte heller godtar F-kassan längre att handikappade lämnar sina intyg fysiskt – endast elektroniska blanketter skall användas, och då av läkaren. Man förvägrar alltså människor möjligheten och rätten att skaffa sig bevis på när blanketten är lämnad.

    Nu kanske någon protesterar, och säger att sådär kan det väl inte vara? Jo, kamrat, det både kan och är har länge varit. Just de handikappade, och särskilt de som har mentala sådana eller psykisk sjukdom som nedsätter normalförmågan, har i över tio år hunsats och trakasserats av F-kassan. Jag har tappat räkningen på antalet läkare och psykiater, psykologer, logopeder och kuratorer som alla berättar skräckhistorier om F-kassans vidriga agerande gentemot de allra mest hjälplösa (och enligt SmVCMpLKd och värdelösa) svenskarna – kombinera handikappet med ålderdom, och du behandlas som smuts.

    Du förstår, kamrat, det är stor skillnad på vad en myndighet visar fram i pressutskick, och hur politiker och media beskriver den, och hur den agerar med de människor som är av rätt klass och sort, och hur en myndighet agerar mot de hjälplösa, medellösa och menlösa: själva de senares sårbarhet verkar framkalla hat, förakt och sadism.

    Jag känner en man som fick sin personlighetsavvikelse diagnosticerad som medelålders, efter ett liv kantat av våldsamma depressioner och nästintill årslånga perioder av normalfunktion: han kan som ingen annan beskriva skillnaden i hur socionomerna (vad han dem säger jag inte) bemöter honom före och efter koden för psykisk sjukdom och mental funktionsnedsättning fanns i personakten.

    Före var det artigt och jämlikt: en akademikerkollega. Efter är han en sak med serienummer att hanteras, och som skall straffas om den har egna åsikter eller hävdar lagstadgade rättigheter.

    Det, kamrater, är verkligheten om de myndigheter som påstås hjälpa. Det kan vara din verklighet om ditt liv kollapsar – en olycka på jobbet med sjukskrivning som följd, och så går bilen sönder, och så får du en vattenläcka i huset, och så börjar försäkringsbolaget strida, och så händer hundra andra småsaker som river undan Det Normala Livets dok.

    Bakom grinar den köttlöse konungen av Ångest och bjuder dig till bords: fatet Hunger och kniven Svält är vad man dukat med hos Hel Halvdöd.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    Gillad av 11 personer

    • Elisabeth G skriver:

      ”Nu kanske någon protesterar, och säger att sådär kan det väl inte vara? Jo, kamrat, det både kan och är har länge varit.”

      Du har alldeles rätt, Rikard. Om jag inte haft min make som slagits för mig gentemot F-kassan, när jag blev sjuk, hade jag aldrig klarat mig. Jag orkade helt enkelt inte. Då rörde det sig ändå om en fysisk sjukdom och jag är akademiker och hade ett högstatusjobb, vilket förmodligen underlättade.

      Gillad av 4 personer

  15. Håkan skriver:

    Patrik Engellau sammanfattar en viktig del av den svenska nutidshistorien på ett bra sätt, den här gången utan onödigt bildspråk eller yviga formuleringar, och vad det hela handlar om är till stor del hur ämbetsmannaansvaret ska kunna återinföras.
    Då det handlar om en ändrad regeringsform är det en svår och tidskrävande uppgift att genomföra, för att uttrycka det återhållsamt, och då konsekvenserna av ett genomförande är ökat ansvar och minskade möjligheter till egna aktiviteter lär det bli svårt att få riksdagen intresserad.

    Gillad av 3 personer

  16. H Portell skriver:

    1974 års konstitution – folksuveränitetsprincipen – (all offentlig makt utgår från en folkvald församling) kanske fungerar bättre när partierna hade många fler partimedlemmar än idag och de valbara politikerna kunde anses utsedda av större antal medlemmar än dagens. Som man kan minnas skulle väl den kommunala friheten balansera, vilket den inte helt gör idag. Samtidigt verkar ”friheten” för riksdagsledamot idag vara låg då vederbörande avses alltid ”trycka på rätt knapp” i respektive partis riktning. Man kan få intrycket att riksdagen omfattar 7 eller 8 ledamöter. Tyvärr representerar förslagen och besluten på ett adekvat sätt orter runt om i landet. Detta accentueras också av att verkställande makten ”vingklipps”.
    En konstitution mer grundad på – maktdelningsprincipen – kanske skulle utredas?

    Gillad av 1 person

  17. Thor skriver:

    Tilläggas kan att Försäkringskassan är en tummelplats för invandrarkärringar som älskar att härja med medelålders och äldre etniskt svenska män. Jag tror inte dessa kärringar är socionomer, möjligen med kommunistisk examen från Jugoslavien.

    Gillad av 3 personer

  18. p kohlin skriver:

    Man bör inte glömma bort att, ”på den tiden”, fanns SAF som i någon mån balanserade sosseriet inkl LO. SAF grundades 1902 som motvikt till LO. Senare kom SN som närmade sig de forna fienderna och består idag till stor del av VIK-företag, skattefinansierade och PK-iserade

    Gillad av 1 person

  19. Göran Holmström skriver:

    Skrev om den usla pjäsen för några dagar sedan, inget har ändrats.
    varför spelar ni med?
    Det minsta motstånd man kan göra är att minimera deltagandet, och mejla idioterna som regisserar eländet!
    ENA ER NU!

    Gillad av 1 person

  20. Erik2 skriver:

    Det här är så bra beskrivet och det här gör mig vansinnigt arg. Det är EXAKT detta som gör att jag inte ser någon som helst framtid längre för en högskattestat. Det finns inte en chans att detta går att reformera. Det här är ondskan på jorden och att det inte VARJE dag skrivs spaltmetrar om exakt detta i tidningarna är obegripligt. Staten ska bara bort ur våra liv! Vi kan ta hand om varandra mycket bättre själva bara vi får behålla våra pengar.

    Gilla

  21. ERROL skriver:

    När den blygsamma kontrollmakten består av KU och ev. misstroendeförklaring i Riksdagen, förvandlas den per definition till politiskt-taktiskt spel.

    När den blygsamma kontrollmakten konkret faller på ett kohandlande, principlöst Centerparti i det enskilda fallet, rämnar hela förfarandet och den skämda lukten från partistaten och de självgoda folrörelsernas maktarrogans sprider sig.

    Gillad av 1 person

  22. Erik2 skriver:

    Bra skrivet av PE. Jag tänker också att tvåkammarriksdagen var väldigt viktig. Den fungerade väldigt speciellt i och med att första kammaren till att börja med befolkades av representanter från provinserna och från andra kammaren. Hade olika valperioder, om jag förstått det rätt. Samtidigt som både första och andra kammarens röster räknades ihop när propositioner och motioner skulle hanteras. Dvs i detta system var det inbyggt att alla skulle samverka och de i flera dimensioner för att sedan gå ihop i besluten. Det var en väldigt begåvad och mycket svensk lösning av hur man ska samarbeta med folklig förankring. Försvinnandet av den är tan tvekan en av de största anledningarna till att det nu fullständigt spårat ur. Lägg därtill praxisen av att justitieministern skulle vara väldigt neutral, närmast opolitisk. En princip som urholkades under Erlander-regeringarna men tillfälligt återupprättades en smula under Fälldin1 med Sven Romanus som justitieminister. Tvåkammarriksdagen fattas oss enormt liksom våra småkommuner. Lagkraven på kommunal service är ytterligare en hämsko som stryper och förstör och drar upp skatten.

    Gillad av 1 person

    • Erik2 skriver:

      Runt denna tvåkammarriksdag fanns sedan t ex JO, opolitiska tjänstemän, folkstyrda små kommuner. Hög förvärvsgrad byggd på små jordbruk och superentreprenörers företagssucceer, några bruksorter. Ett samhälle som fungerade och där produktiviteten ökade år för år. Den produktivitetsökningen som sedan till stor del drogs in i skatt och gavs tillbaka till en del och kallades för att S nu byggt Sverige. Varje lågavlönad drar idag inte mycket pengar om man inkluderar hur mycket skatt som faktiskt tas in via källskatten. Önskar att det skulle skrivas i klartext på varje lönebesked vilka summor som går i pensionsavgift och sjukförsäkringsavgift. Acceptansen för den höga skatten skulle mycket snabbt sjunka kraftigt.

      Gilla

  23. Jari Norvanto skriver:

    Den enda balanserande statsmakten är medborgarjournalistiken, den femte statsmakten (eller egentligen den andra, sedan de fyra traditionella sammansmält till en enda konsensusklubb).

    Gillad av 2 personer

  24. M skriver:

    Nu börjar, tänker jag, analysen komma någonstans. Mitt fokus hamnar på partierna eftersom systemet med riksdag, regering, departement och frånvaro av ministerstyre över statliga verk och myndigheter fungerade väl så länge. Partierna förtvinar och därmed organiseringsförmåga hos medborgare och den kraft och makt som massrörelser skapar. Häri tycks finnas likheter med USA, trots maktdelningen där.

    Gilla

Lämna ett svar till M Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.