1700-talets upplysningsförfattare försökte väcka människor ur deras invanda föreställningar genom att vända och vrida på perspektiven. ”Gullivers resor” hade idag kunnat skrivas om Sverige. Ett litet land långt i norr där en liten och för världen högst obetydlig befolkning tar sig själv och sina små patetiska perspektiv på högsta allvar. Lämna det lilliputanska! Höj blicken och inse vad som verkligen står på spel!

Att betrakta saker med omdöme är ofta att betrakta dem utifrån större perspektiv. Man sätter saker i större sammanhang. Man ser ” the big picture”.

När Jonathan Swift gav ut ”Gullivers resor” 1726 framställde han sina samtida medmänniskor som en samling perspektivlösa dårar. Lilliputanerna ligger i krig mot sina grannar eftersom de har olika syn på hur ägg ska knäckas. De krigar med andra ord för ingenting. Det betydelselösa blir betydelsefullt när man befinner sig mitt uppe i det. Det oviktiga blir viktigt. Det absurda blir normalt.

Fler samhällskritiska författare än Jonathan Swift försökte väcka sina läsare ur deras självblindhet genom att beskriva det samtida Europa utifrån utomstående perspektiv. Montesquieu låter i sin bok ”Persiska brev” en resenär från Persien besöka Europa och storögt beskriva vår kultur med främmande ögon. Principen är densamma som hos Swift. Genom att göra det som för oss är vant och självklart till föremål för en exotisk beskrivning blir det tydligare vad som faktiskt är rena dumheter.

Hur lätt vore det inte att skriva en modern ”Gullivers resor” där huvudpersonen, efter att ha lidit skeppsbrott, spolas i land i det märkliga lilla landet Sverige. Till en början verkar det mesta vara i sin ordning, Sverige framstår nästan som ett lyckorike. Men ganska snart inser Gulliver att mycket är fullständigt bakvänt i det lilla riket.

Bland annat finns där ett moraliskt påbud som säger att var och en som önskar att landet ska befolkas av sin egen befolkning ska fördömas som ond och förtappad. Samma sak med dem som säger att landet ska präglas av den egna kulturen. Gulliver lär sig snart att svenskarna tillber några oförsonliga gudar vid namn ”värdegrund” och ”anständighet” som kräver att andra människor än den egna befolkningen alltid ska sättas i främsta rummet.

En annan egenhet är att det lilla landets befolkning föreställer sig att hela världens framtid vilar på just deras axlar. De kloka och mycket angelägna ”nyheter” som förmedlas av de offentliga nyhetsorganen ägnar sig nämligen åt att ge råd om hur de små svenskarna ska rädda hela den stora världens klimat undan en snart stundande katastrof. Detta ska ske genom att svenskarna slutar äta kött, slutar köra bil och slutar åka flygmaskin.

Gulliver lär sig snart tillräckligt mycket av det märkliga språk som invånarna i Sverige talar för att försöka förklara för dem att man i den övriga världen mycket väl tillåter sig att sätta den egna befolkningen före andra länders befolkningar och att detta i allmänhet ses som både normalt och hedervärt. Han försöker också med mycket taktfullhet förklara för de så allvarliga och engagerade små varelserna att tron på deras egen påverkan på jordens klimat nog mest handlar om storhetsvansinne och religiös undergångsteori kopplad till religiöst behov av självspäkelse. Men det visar sig lönlöst. Svenskarna är ett envist folk. Och snart märker han att människorna i det lilla landet börjar ”ta avstånd” (de säger så) från honom. Han bjuds inte längre in till radio- och TV-program och ”anständiga” människor vill inte längre synas i sammanhang där han förekommer. Eftersom Gulliver är en förståndig ung man inser han att han gör bäst i att lämna konungariket Sverige åt sitt öde innan det blir för sent.

—

Vilken bildad svensk kan idag nämna namnet på en enda av Swifts, Montesquieus, eller kanske Voltaires samtida intellektuella fiender? Vem finner något intresse i att läsa de anpassliga och rättstänkande personer som under det tidiga 1700-talet var måna om att hålla en god ton i debatten och att hålla sig på god fot med det etablissemang som stod för den rådande ordningen? Ingen! Ingen som helst! Och ingen kommer heller i framtiden att ägna något intresse åt alla våra lilliputaner som just nu kvackar i ankdammen.

Min uppmaning till alla som läser dessa rader är att höja blicken. Inse att vi lever i ett obetydligt litet land vid världens ände. Det mesta som sägs i politisk debatt eller skrivs i erkänd main stream media styrs mer av anpasslighet till lilliputanska seder och bruk än av insiktsfullhet och sanningslidelse. Tappa inte bort de stora perspektiven. Det är faktiskt sant: vi lever just nu i en situation som mycket väl kan visa sig bli en historisk katastrof för Sverige och för svensk kultur. Att i det läget fortsätta leva i det lilla, i det lilliputanska, i det dagsaktuella, i förnekelse och i anpasslighet är inte mycket att komma med inför historiens ögon.

Sverige har länge styrts i hysteri och total perspektivlöshet. Det finns inte längre någon anledning för ärbara män och kvinnor att beblanda sig med det. Historien är lång och världen är stor. Höj blicken!