Det är viktigt att hålla tungan rätt i mun. Sverige har problem som nu erkänns allt öppnare. Jag orkar inte räkna upp dem igen. Frågan är vems fel det är.

Två svar, och varianter av dessa, presenterar sig i den svenska debatten. Det ena svaret är att allt är politikerväldets och PK-ismens fel. Det andra är att invandrarna eller invandringen är huvudproblemet. Annorlunda – och någon skulle kunna säga tendentiöst – formulerat är frågan om Sveriges problem beror på makthavarna eller på deras klienter.

En variant är att såväl de svenska makthavarna, det vill säga de ledande politikerna, som klienterna, i det här fallet migranterna, styrs av globalistiska oligarker som George Soros. Annie Lööf styrs via Bilderberggruppen, ett gäng amerikanska miljardärer som bjudit centerledaren på konferens. Migranterna förflyttar sig över jorden enligt tips från Soros. Soros och de andra oligarkernas syfte är att bryta ned den i nationerna grundade ordningen och därigenom låta det internationella storkapitalet, som i vissa varianter är judiskt, härja fritt med vanligt hyggligt folk.

Nu struntar jag i varianterna och koncentrerar mig på de två, efter vad jag kan bedöma, huvudalternativen: politikerna och invandrarna. (Jag struntar också i den PK-istiska huvudförklaringen som är att Sveriges problem är att svenska folket består av rasister, till och med strukturella rasister vilket påstås vara något särskilt ondskefullt, och att denna defekt hos svenskarna förutan så hade läget varit helt hunky dory.)

Jag vet vad jag tror. Jag menar att huvudansvaret ligger hos Sveriges makthavare, inte hos ett gäng aldrig så hotfulla men ännu relativt maktlösa invandrare. Ännu är de inte så många, så beslutsamma och så förslagna att de kan skaffa sig makt av egen kraft. Ännu är de klienter som inte skulle klara så mycket utan politikerväldets och de politiskt korrekta människornas aktiva stöd.

(Behöver jag påminna om varför politikerväldet och de övriga politiskt korrekta människorna så envetet och aktivt stödjer invandrare och invandring? Ett svar är förstås att några partier hoppas rekrytera fler väljare på det sättet. Men det viktigaste skälet är att PK-isterna vill legitimera sin makt genom att understryka sitt rena sinnelag och goda avsikter på andras bekostnad och därigenom utöva ideologisk krigföring mot sina huvudfiender, de nettoskattebetalande medelklassarna, och förmå dessa att tro på propagandan om deras egen strukturell rasism så att de inte orka göra motstånd. I vår tid och i vårt land är den politiska kampen i huvudsak ideologisk. Det handlar om vem som står på det rättas och godas sida. Min självpåtagna uppgift är att förklara för dig varför du och jag, inte PK-isterna, står på det rättas och det godas sida. Det är en Herkules-gärning.)

Låt mig hänvisa till en tidigare krönika om nyligen timade händelser i Östhammars kommun. En moderatpolitiker påstås, kanske med rätta, ha skrivit på Facebook att islam är ”en elak sekt”. Det ledde till flera upprörda artiklar i Upsala Nya Tidning plus en argsint skrivelse från arton av kommunens egna socialsekreterare till socialnämnden mot moderatpolitikerna som sitter i socialnämnden. Det blev kort sagt en massa bråk.

Vem var det som drev detta bråk? Var det muslimer eller PK-ister? Frågan kan verka betydelselös, men nu handlar det om vems fel det är att Sverige har problem. Problemet i det här fallet är att det blev en onödig konflikt. Uttalandet att ”islam är en elak sekt”, om det nu uttalades, är vid närmare eftertanke rätt oskyldigt. Om någon sagt att kristendomen är en elak sekt hade ingen reagerat. Problemet ligger hos dem som är för känsliga att höra något sådant uttalande om islam. Vem är det?

I det här fallet var det skribenter på Upsala Nya Tidning inklusive ledarskribenten Sakine Madon, mer liberal än muslim om jag fattat rätt. Skrivelsen från de arton socialsekreterarna hade, efter vad det påstås, visserligen åstadkommits på initiativ av en muslimsk socialsekreterare men undertecknats även av sjutton andra socialsekreterare som veterligen inte är muslimer.

Min slutsats är att Sverige har större problem med socialsekreterarna och deras PK-istiska meningsfränder än invandrare, exempelvis muslimer.