En gång tillhörde jag det sovande folket. Perioden varade ungefär mellan 1990 och 2010 med en glidande övergång för själva insomningsfasen och uppvakningsfasen. Under sådär 20 år hade jag fullt förtroende för våra politiker. Jag utgick från att kommunfullmäktige klubbade de beslut som behövde klubbas, att Aktuellt och Göteborgsposten gav en riktig bild av vad som hände utanför lägenheten, att tjänstemän på alla nivåer skötte sina sysslor och att skolan lärde barnen det dom behövde veta. Om det hände något exceptionellt som jag borde engagera mig i – som att delar av regeringen blivit utbytta mot Aliens, eller att Sverige överlämnats åt främmande makt – utgick jag från att någon skulle informera mig.

På 70- och 80-talet hade jag däremot en dragning åt Miljörörelsen. Är man 20 år och det minsta konspiratoriskt lagd fanns där mycket att hämta. Antikärnkraftsrörelsen påminde lite om dagens klimatrörelse, känsloläget var högt och det vetenskapliga underlaget inte alltid så grundmurat som vi inbillade oss, men det fanns en viktig skillnad. Man kunde med viss fog tala om gräsrotsrörelse. Även om vi inte representerade hela folket (eller ens särskilt många) riktade vi oss uppåt mot makthavarna. Idag går miljöaktivismen åt motsatt håll, från toppen mot folket.

Jag var också involverad i anti-apartheidrörelsen och producerade ett mycket politiskt korrekt seriealbum tillsammans med Afrikagrupperna. Kampen mot det vita Sydafrika hade varit en svensk paradgren sedan 60-talet, men luften gick ur lite grand när apartheid försvann och det visade sig att svarta människor inte var ett dugg bättre på att bygga rättvisa, trygga humanistiska samhällen.

En tredje sak som föregick mitt politiska insomnande var östblockets fall. Jag hade växt upp på rätt sida om Järnridån, men som många andra i min generation upplevt kalla kriget som en ständig påminnelse att inte slappna av. Plötsligt en dag var hotet borta. Visserligen bråkade man på Balkan, men vi skickade Carl Bildt för att städa upp (så det var antagligen bara en tidsfråga innan muslimer och serber skulle börja krama varandra). Själv åkte jag till Berlin för att hinna få en skymt av Berlinmuren, men inte en stenbit fanns kvar. Från TV-tornet på Berlin Alexanderplatz var det till och med svårt att urskilja exakt var gränsen hade gått.

Även antikärnkraftsrörelsen slutade lite oväntat. Visserligen fick vi några kärnkraftverk på halsen, men det där omänskliga, totalitära kärnkraftssamhället som alla hade varnat för, ville inte infinna sig. Landets alla kaffebryggare puttrade på, men med hjälp av kärnenergi istället för något annat. De totalitära tendenserna lät vänta på sig – tills de skulle dyka upp tjugo år senare, men då från ett helt annat håll.

Att jag och många andra somnade in runt 1990 kan ha att göra med att våra politiska modeller varit så usla på att förutspå utvecklingen. Antingen var vi dåligt informerade, eller också var det omöjligt att säga något om framtiden. Det mesta verkade ju lösa sig i alla fall, så varför skrika sig hes i demonstrationstågen? Den som inte kände sig lockad av Ny Demokrati eller Schyman-feminismen, gjorde som Candide i Voltaires berömda roman: började odla sin trädgård.

Jag kommer ihåg ett politiskt möte under 90-talet där allmänheten bjudits in för att träffa sina lokala politiker. En fråga som ventilerades var vad man skulle göra ifall man köpte ett äpple på Avenyn och rörde sig i riktning mot Skandinavium, en sträcka på ungefär 400 meter. Under denna promenad passerade man inte en enda kommunal papperskorg. Miljöpartiets representant Jochen Schützdeller nickade allvarligt och sa, utan tillstymmelse till ironi:
”Ja, det är ett jätteproblem”.