Det lär finnas ett judiskt ordspråk som lyder ”Man gör en plan. Den går om intet.”. Leo Tolstoj skulle nog ha instämt. En av de bärande idéerna i hans roman Krig och fred är att kejsare och generaler kan planera och beordra hur mycket de vill men allt är fåfängligt ty verkligheten låter sig inte styras av aldrig så upphöjda mäns vilja.

För övrigt sticker verklighetens oändliga komplexitet hela tiden käppar i hjulet för de upphöjda männen. I praktiken kan de inte veta vad de ska besluta. Den ålderstigne, krumme och halvblinde Kutuzov var ryssarnas överbefälhavare vid slaget vid Borodino utanför Moskva, där ryssarna slogs mot Napoleons stora armé. Tolstoj beskriver hur det var omöjligt till och med för den vise Kutuzov att tolka verkligheten:

Överintendenten frågar vart provianten skall skickas, chefen för fältlasaretten vill veta vart de sårade skall föras, en kurir kommer ridande från Petersburg med ett brev från kejsaren som inte vill höra talas om att överge Moskva, en rival som fikar efter överbefälhavarposten – det finns alltid sådana – kommer med en plan, diametralt motsatt [tidigare planer]. Samtidigt är överbefälhavaren i behov av vila för att återhämta sina krafter, men han tvingas att höra på en aktad general som blivit förbigången vid utdelandet av utmärkelsetecken, från befolkningen kommer böner om beskydd, och en officer som varit ute för att rekognoscera terrängen kommer med en rapport som står fullkomligt i strid med det en annan officer just har inhämtat vid sin rekognoscering, medan en fånge framställer fiendens ställning på ett sätt, en spion på ett annat och så vidare.

Tolstoj beskriver hur Napoleon och hans generaler inför och under själva slaget gör upp storslagna planer om hur ryssarna ska besegras. Vid första kontakten med verkligheten bryter strategierna samman eftersom kartorna inte stämmer med terrängen och eftersom ryssarna finns någon annan stans än Napoleon tror. Ordonnanser skickas ut för att ge order till generaler men ordonnanserna hittar inte rätt general på grund av krutröken och ger därför ordern till någon annan varefter de skjuts ihjäl på slagfältet och inte kan rapportera tillbaka till staben.

Men om historien inte styrs av ledarnas beslut och planer, vad styrs den då av? Trots allt blir det ju någon sorts resultat som måste kunna förklaras. Det är, säger Tolstoj, i sista hand andan hos folket som fäller avgörandet:

Då vi vill finna historiens lagar måste vi lämna alla kejsare, ministrar och generaler ifred och istället studera alla de olikartade, oändligt små element som massorna leds av.

Detta har Kutuzov insett. I stället för att som Napoleon försöka styra striderna i varje detalj sitter han och muttrar för sig själv, tuggar på en stekt höna och tar emot rapporter från slagfältet. Han bryr sig inte så mycket om vad officerarna säger utan lyssnar på stämningen och tonen i deras redogörelser. Det viktiga är vad deras meddelanden säger om andan i armén. Vid ett tillfälle kommer en officer med skräck i blicken för att rapportera om svåra motgångar. Kutuzov tar officeren vid armen och för honom åt sidan så att han inte ska oroa de övriga samlade militärerna.

Vi kan med fördel dra lärdom av Tolstojs synsätt. Det spelar ingen roll vad utbildningsministern hittar på för det är ändå kulturen i varje skola – hur eleverna beter sig, hur föräldrarna tänker, hur lärarna tolkar världen – som avgör resultaten. Tänk på alla meningslösa beslut om lärarlegitimation och lärarmiljarder som fattats i Napoleons anda.

Fundera också på vad Tolstoj skulle ha sagt om en normal svensk valdebatt mellan framstående politiker som liksom Napoleons generaler förfäktar var sin ogenomtänkt strategi. Det där pratet kommer aldrig att sättas i verket, skulle den store författaren nog säga, och även om det skrivs nya regler och tilldelas resurser för att förverkliga planerna så kommer de i alla fall att gå om intet när de konfronteras med verkligheten.

Riktig statsmannakonst är förmågan att gestalta, uttrycka och ge styrsel åt en anda bland medborgarna som kan mobilisera deras goda krafter och ge riktning och mening åt de miljontals beslut de dagligen fattar. Riktig statsmannakonst är möjlig. Kutuzov fanns i verkligheten och likaså Winston Churchill och Gustav III.