Ordet hållbart har funnits länge i svenskan och är ett allmänt positivt laddat ord. Att livsmedel är hållbara är viktigt för hälsan och hållbara verktyg behövs för snickare och andra yrkesmän. Det var emellertid först genom Brundtlandrapporten ”Vår gemensamma framtid” från 1987 som ordet hållbarhet (sustainability) fick dagens dominerande definition. Hållbarhet definieras som ”något som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”.

Den första fråga som man omedelbart ställer sig är hur man kan veta något om kommande generationers möjligheter och behov. När jag var ung hade jag ingen aning om mina barnbarns behov förutom att de förhoppningsvis skulle få tak över huvudet och mat för dagen. Inte ägnade jag detta en tanke. Inte heller funderar mina barnbarn idag över sina framtida barnbarns behov. När mina barnbarn kommer på besök kollar de först av allt upp internetförbindelsen i sommarstugan. I köpcentret fem kilometer bort finns därtill allt man önska sig på denna jord. Inget av detta har med hållbarhet att skaffa men är praktiskt och socialt viktigt.

Orsaken är helt enkelt att hållbarhetsbegreppet förutsätter en oföränderlig värld ungefär som i de gamla egyptiska kungadömena eller i det medeltida Europa. Inte ett dynamiskt modernt samhälle där det som inte finns eller saknas skapas av den mänskliga kreativiteten. För den politiska överheten förefaller det dynamiska samhället av ondo eftersom den politiska makten ständigt ställs i fråga samtidigt som teknikens utveckling skapar nya möjligheter för medborgarna som har oskicket att göra sig alltmer oberoende av den politiska makten. Den politiska makten älskar däremot hållbarhetsbegreppet även om man idag inte går så långt att man förbjuder människor att tänka utanför boxen vilket var fallet med kärnkraftstudier under 20 år. Den så kallade tankeförbudslagen passade utmärkt ihop med begreppet hållbarhet. Idag vill man till och med göra klimatet hållbart utan att på något sätt göra klart för sig vad detta innebär eller om det överhuvudtaget är möjligt eller meningsfullt.

Vi kan få ytterligare förståelse för hållbarhetsbegreppet genom tankeexperimentet (Gedankenspiel) att vi förflyttar oss tillbaka till det agrara nordiska samhället i början av 1800-talet. Svedjebruket var förvisso inte hållbart men ett lantligt växelbruk fungerade över längre tider även om vissa jordar gradvis utarmades. Jakt och fiske fungerade också hållbart så länge man inte tog ut mer än vad som fanns tillgängligt i skogar och sjöar. Barn producerades i stort antal med de flesta avled till följd av sjukdomar eller brist på lämplig mat. Relativt snart kom natur och människor i kvasi-balans och antalet människor som levde i Sverige ändrade sig knappast mellan år 1300 och slutet på 1600-talet. På sitt sätt var samhället hållbart även om de gruvor som fanns blev av med den lättbrutna malmen. Man kan därför säkert säga att det svenska samhället för denna period åtminstone var ekologiskt hållbart.

Ingen äventyrade sina barns och barnbarns framtida behov utan genomgående såg man till att jord och mark kunde lämnas över i gott skick till de efterkommande. Råkade ett barn avlida kom det snart ett nytt och fick inte sällan samma namn som det döda barnet.

Gradvis, från slutet av 1700-talet, kom industrialismen till Sverige och under 1800-talet nästan tredubblades befolkningen trots omfattande utvandring till Amerika. Försörjningsproblem förekom och Sverige var inte längre hållbart. Trots detta fanns det knappast någon som ville återvända till den mer hållbara tidsperioden 1300-1650.

Alternativt kan jag själv förflytta mig tillbaka till 1955 vid tiden just efter min studentexamen. Jag hade vid denna tid inte den ringaste tanke på kommande generationer utan var helt inställd på att bygga upp mitt eget liv till något som var helt annorlunda än det liv som mina föräldrar eller tidigare förfäder hade haft. Tillgångar och resurser var inte något statiskt utan sådana skapades ständigt av kreativa människor och av de ekonomiska system som ett dynamiskt samhälle skapade.

För att skapa energi hade man byggt ut vattenkraften, för att göra det möjligt att kommunicera i reell tid fanns det till och med telefon även hos många inom arbetarklassen. Alla hade sedan 1930-talet rätt till betald semester under två veckor och allt fler skaffade sig ett litet sommarställe. Konsumtionen ökade, fossilt bränsle började användas och tillvaron blev angenämare för det stora flertalet trots att livet genom alla ändringar blev allt mindre hållbart.

Dåtidens aktuella hållbarhetsförespråkare, som professor Georg Borgström, utmålade i böcker och föredrag de hemska öden som i en nära framtid skulle drabba mänskligheten som levde vida över de gränser som planeten satt. Oljan skulle sina redan på 1970-talet, kritiska metaller skulle ta slut och världens befolkning skulle drabbas av hemska svältkatastrofer framåt 1980-talet. Borgström förespråkade att krigstidens ransoneringar skulle införas. Och detta var vid en tid då jordens befolkning var ungefär en tredjedel av dagens. I dag 65 år senare lider jordens befolkning mer av fetma än av svält.

Hållbarhetsbegreppet borde förvisas till historien. Det passar inte i vetenskaplig text då det är lika hopplöst att definiera begripligt och entydigt som socialism eller populism. I det politiska språket, där man älskar vaga, emotionellt laddade ord som man kan få till vad man vill är det svårare att eliminera, även om man kan tycka att även politikerna måste känna att ordet börjar bli slitet. Mina tankar går till en artikel som någon skrev på skämt. Det enda ord som fanns i texten var ordet ”sustainability”. Den var på vippen, rapporterades det, att bli antaget.