Vill man göra en odyssé genom samtiden för att beskriva den för läsare eller åhörare, och vill man samtidigt verka vara kunnig och engagerad, gör man klokt i att följa några enkla råd, för att också verka sympatisk:

1.Skall du ta med något om Sydafrika skall du med inlevelse och tydligt visad sympati tala om ANC och tiden när rörelsen var förföljd och Mandela fängslad. Gå inte vidare med att beskriva dagens korruption, våld, förföljelse av vita bönder och den utbredda rasismen riktad mot vita. Det skulle bara störa den vackra bilden.

2.Om du vill beröra antisemitismen kan du mycket väl tala om trettiotalet, NMR och samtidigt nämna SD. Du kan också påpeka att det en svensk professor sagt om den nazistiska retoriken i Norge under trettiotalet och aversionen mot Soros i Ungern visst är av betydelse för att förstå situationen i Sverige, eftersom en SD-företrädare oförsiktigt nog sagt att den använda retoriken måste ta hänsyn till rådande opinionsläge. Så inpiskat listig är ingen annan. Du bör inte tala om det grova våldet mot judar i Sverige, eftersom det då lätt kan tydas som att du är ute efter de förföljda muslimerna. (Du kan ju dessutom visa på annat ställe i programmet, att det våld som följer med invandringen och det alternativa rättsväsende som går under namnet Sharia, alls inte är av intresse för dig).

3.När du vill tala om det stora värdet av yttrandefrihet, gör du bäst i att beskriva hur den med olika metoder angrips i andra länder. Du bör lämna läget i Sverige utanför, eftersom du i så fall måste behandla den rådande rädslan, självcensuren och det svårbeskrivna men påtagliga, vardagliga förtrycket av yttrandefriheten, som sker också i vårt land. Det behövs ju inte. Det har Katarina Barrling redan gjort.

4.Vill du behandla konflikten Palestina-Israel gör du bäst i att helt lämna ute skeendena under tidigare årtionden efter Israels utropande som stat. Då slipper du nämna hur tidigare, av arbetarpartiet ledda regeringar, gav palestinierna fredsanbud efter fredsanbud, men alltid möttes av palestinska nej. Till slut röstades arbetarpartiet bort. Det kom ju ingen vart. Den nuvarande regeringen, med helt annan politik, har suttit sedan dess. Men nämn alltså inte det. Det kan leda till besvärliga frågor om vem som ansvarar för den eländiga situationen idag.

5.Slutligen. Du måste vara mycket lätt på handen när du berör förhållandena mellan rättsväsendet och regeringsmakten. Det förändras förvisso i bekymmersam riktning i vissa, förr sovjetiska östeuropeiska stater. Det kan förstås tyckas vara väl drastiskt att med ett enda drag tvångspensionera domare, för att kunna göra sig av med dessas kommunistiska utbildning och värderingar. Det är smidigare att göra det vid enstaka personskiften, som i den amerikanske högsta domstolen, även om det då uppkommer rent personliga band mellan sittande president och nyvald domare. (I Advokaten, Advokatsamfundets tidning, redovisas att tillståndet inte heller i Sverige är alldeles idealiskt, trots reformer för några år sedan, men det hoppar du förstås över).

6.Det vore också välfunnet av dig att avslutningsvis påpeka med vilka olika mått vi bedömer och mäter västländernas uppträdande jämfört med till exempel Nordkorea och Ryssland. Du får säkert instämmande från många håll när du påstår att Israel liksom USA skyddas från kritik, medan länderna i Öst ständigt kritiseras. De flesta har ändå gjort som du, det vill säga struntat i att lära sig något om utrikespolitik.

7.Det vore särdeles klokt av dig att inte nämna något om invandrargettona som vuxit upp på olika håll, inte bara utanför storstäderna. Det skulle ju tvinga dig att nämna åtminstone något om hedersvåld, sharialagar, klanvälde och annat. Det angår naturligtvis inte en svensk jurist, och allra minst Anne Ramberg.

Som framgått alltmer tydligt av texten utgår råden från dem som praktiserats i ett redan existerande, föredömligt anförande i radio. Anne Ramberg visade i sitt sommarprogram med stor skicklighet hur man kan beröra världsproblemen utan att någon gång stöta sig med det politiskt korrekta. För denna prestation har hon också vederbörligen hyllats. Hon är verkligen det politiskt korrektas översteprästinna. Sorgligt nog får hon allt färre besökare i sitt tempel. Men ännu finns några kvar. Det visade Barbro Hedvall i sin uppskattande recension i de politiskt korrektas husorgan, DN. (Jag fick också tipset till Rambergs program av en granne, som mycket uppskattade det).

Jag tror ändå inte att Anne Ramberg behöver någon uppskattning. Hon är nu lika väl som under alla tidigare år helt självgående. Hennes självrättfärdighet räcker för att hålla hennes fackla högt över världens alla bekymmer. Man får önska henne: Lycka till också i fortsättningen!