Kanske är det själva berättandet som ger läsningen en stor del av dess läkande kraft. Att sjunka in i en bok, i ett berättande är också att befrias från sitt eget tänkande. Att läsa blir som att meditera. Man slipper ifrån sin egen frenesi, sitt eget kaos.

Många kopplar av med att läsa romaner under sommaren och jag har skrivit några artiklar där jag funderar lite kring detta. Jag skrev först en text om orsakerna kring betraktandets stillande effekter på sinnet och sedan en om hur tiden blir mindre plågsam i litterära texter och istället en källa till vila. Jag skulle sedan skriva en om rummets funktion i litteraturen. Men efter att idag ha avnjutit några vilsamma vildmarksskildringar av Albert Viksten insåg jag att viktigast av allt ändå kanske är själva berättandet i sig.

När jag tänker efter framstår det som självklart. Det är framför allt berättarrösten och det metodiska berättandet som får oss att varva ned.

Vi föreställer oss gärna att vårt vanliga tänkande är systematiskt och linjärt som i en skriven text. Så är det knappast. Sinnet, eller kanske intellektet, går ofta på tomgång. Tankar upprepas, minnen ältas, musik kanske ekar i bakhuvudet. Samtidigt har hjärnan att sortera och bearbeta intryck utifrån. Har någon författare lyckats återge hur det ”låter” i våra huvuden når vårt sinne arbetar på normalnivå? James Joyce försökte kanske, men lyckades han? Hur som helst är det knappast fråga om något metodiskt resonerande likt det som brukar framställas i romaner.

Man kan till och med läsa en bok med ganska låg uppmärksamhetsgrad. Man kan komma på sig själv med att ha läst en hel sida och samtidigt tänkt på något annat. Men ändå. Den märkliga stimulans som ett uppmärksamt och ihållande läsande ger handlar kanske till stor del om det faktum att vi får vila från hjärnans vanliga frenesi. Istället för att dras med i ett planlöst och ofta kaotiskt tänkande får vi möjlighet att ledas framåt av en berättarröst som förmedlar lugn och överblick.

Någon sa efter min första text om läsandets helande funktion att det finns forskning som visar att lättläst litteratur bidrar till att läka utbrändhet. Och som jag själv skrev har jag märkt att jag blir lugnare, tryggare och att jag känner mig mer rationell av att läsa. Jag till och med sover bättre om jag ägnar tid åt en roman som verkligen fångar mitt intresse.

Jag minns speciellt en sommar då jag precis före semestern hade suttit i två veckor med en som jag då tyckte livsavgörande jobbansökan. I flera veckor efteråt gick hjärnan på högvarv. Jag låg vaken nätterna igenom och sov några timmar först framåt morgonen. Men efter att ha börjat läsa skönlitteratur flera timmar i streck varje dag var det plötsligt som om hjärnan kunde varva ned. Bara efter någon dag kände jag hur sinnet fick ro och snart kunde jag återigen sova om nätterna.

Jag tror många skulle må bra av att läsa mer. Den hysteriska frenesi som finns på sociala medier behöver i alla fall jag vila från emellanåt. Jag har inget behov av att försöka göra mig märkvärdig här genom att antyda att jag alltid hellre läser en bok än öppnar Facebook eller Twitter. Men jag ser de risker som finns för den mentala hälsan med att tillbringa för mycket tid på sociala medieplattformar.

Det uppstår lätt en hätskhet på Internet, en hysteri, en brådska som är allt annat än välgörande. Visst finns det saker att vara ilsken över. Politikerna missköter vårt land och main stream-media gör inte sitt jobb. Vi behöver reagera, vi behöver agera. Men det är inte säkert att det är så bra för sinnet, för hälsan att befinna sig för länge i en frenetisk ilska som hela tiden verkar söka mer näring. Man kan vara principfast och orädd fast man tar det lugnt. Man kanske rent av får ett större genomslag om man inte talar i affekt. Och jag vill understryka att brist på affekt inte är detsamma som brist på klarspråk. Långt därifrån.

För min egen del är det i alla fall så att jag tycker mig se världen med något lugnare och nyktrare blick om jag läser skönlitteratur. Det lugnar sinnet. Det ger mig ro. Och en viktig del av det kanske är att litteraturen låter mig vila från frenesin, från det självspelande pianot i hjärnan. Att läsa blir som att meditera. Jag behöver inte tänka, jag får tankarna serverade. Det är ganska skönt. Jag kan vila i någon annans berättande.