Patrik Engellau: Hur offer blir härskare

Patrik Engellau

Tänk dig att du som vuxen betraktar ett nyfött gossebarn. Det går inte att tänka tanken att barnet skulle spöa upp dig om det kom till slagsmål. Men vänta tjugo år. Då är det andra bullar. Du har blivit betydligt äldre och barnet har nått sin fulla muskelkraft. Du skulle nog dra dig för att mucka gräl med ungen.

Här vill jag dra en djärv parallell till välfärdsstatens klienter.

Välfärdsstaten började byggas under förra århundradets första hälft. Ibland säger man att inspirationen kom från järnkanslern Bismarcks Tyskland där ett pensionssystem för arbetare inrättats redan under föregående sekel i syfte att förebygga en socialistisk revolution. Ibland säger man att ursprunget var de lokala sjuk-, arbetslöshets- och begravningskassor som hade uppstått på olika ställen i Sverige och som i sin tur hade att göra med solidariteten i det gamla bondesamhället. (Bonden Paavo: ”Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas, som en nödställd nästa ej förskjuter. Blanda du till hälften bark i brödet,  ty förfrusen står vår grannes åker!”.) Jag tror mer på den senare förklaringen.

Att den svenska välfärdsstaten blev en sådan succé beror till stor del på att svensken inte gillade att anlita den. Han ville stå på egna ben och inte ligga det allmänna till last. Man kunde därför vara rimligt säker på att ingen skulle missbruka förmånerna varför det inte behövdes så mycket kontroller.

Välfärdsstaten har alltid haft belackare. En del har ansett att den kostat för mycket, andra, som Fredrik Reinfeldt i sin ungdom, tyckte att den förslöade medborgarna och gjorde dem ”mentalt handikappade” i deras överdrivna tillit till staten. (Jag håller med om att den överdrivna tilliten faktiskt existerar men jag tror inte att den nödvändigtvis beror på välfärdsstaten.) Reinfeldt och andra nyliberaler har därför ivrigt argumenterat för att välfärdsstaten borde avskaffas i syfte att värna om medborgarnas mentala hälsa.

Jag brukar tillvitas epitetet nyliberal vilket jag aldrig förstått. I varje fall har jag aldrig debatterat för välfärdsstatens avskaffande. Reformation, ja, avskaffande, nej. Men nu börjar jag luta åt kraftig åtstramning, kanske rentav nedläggning, och det beror på att babyn har blivit vuxen och farlig på ett sätt som aldrig tidigare.

Förut var välfärdsstatens klienter genuint svaga människor som ödet gjort till offer för trista omständigheter. Detta var den officiella bilden och jag tror att den på det hela taget var korrekt. Klienterna var ödmjuka, tacksamma och spaka, nästan som gammaldags fattighjon. Det kändes rätt att hjälpa dem med försörjningen.

Men numera, känns det som, är det ett annat ljud i skällan. Klienterna är inte tacksamma utan legitima innehavare av rättigheter. De har rätt till försörjning av nettoskattebetalarna och dessa i sin tur en skyldighet gentemot klienterna. Klienterna är som gossebarnet som blivit vuxet.

Det handlar om makt. Tidigare var klienterna på det hela taget maktlösa. Det gjorde att finansiärerna kunde betrakta systemet med en förlåtande blick. Men när klienterna fått rättigheter har de också fått makt i bemärkelsen att de kommer att känna sig berättigade att sätta hårt mot hårt om ekonomiska omständigheter skulle göra nedskärningar – eller bara uteblivna förbättringar – nödvändiga.

Det kanske bara kan inträffa i min upphettade fantasi, men jag oroar mig för vad som skulle hända i det inte särskilt oväntade fallet att klienterna måste hitta alternativa sätt att ordna sin försörjning. Den naturliga alternativa försörjningsmetoden, som vi nettoskattebetalare ser det, är förstås reguljärt arbete även om det blir till svältlön. Men det är inte nödvändigtvis så klienterna ser det. De anser sig ha rätt till en försörjning och kommer inte pengarna på det sätt de vant sig vid så får de hämta pengarna någon annan stans.

Min oro är att brottsligheten riktad mot vanliga medelklassare så småningom kommer att öka dramatiskt om bidragen naggas i kanten. Om försörjningsstödet inte kommer in på kontot på utsatt dag är det lätt att i stället råna en medelklassare. Riskerna att åka dit är obetydliga och om man åker dit så är det värsta som kan hända att man i stället blir försörjd på kriminalvårdens bekostnad, visserligen med begränsad fri rörlighet.

Vi är kanske inte där än, men jag kan inte se några tecken på att Sverige inte skulle vara på väg i den riktningen. Det tillstånd jag oroar mig för ligger i korten. Därför undrar jag om det bästa inte vore att skära ned välfärdssystemet så snart som möjligt medan konsekvenserna av nedskärningarna fortfarande, förhoppningsvis, är hanterliga.