Nyligen konstaterades av en sociolog att bilbränningar är ett uttryck för frustration och förtvivlan. Sommarlediga ungdomar som inte har något att göra är lika med ”nu fan bränner vi bilar” eftersom de känner sig utanför och diskriminerade. Eller nåt.

Oavsett skäl är det naturligtvis samhällets fel. Inte deras eget. Och inte heller deras föräldrars, vars uppfostran uppenbarligen brustit rätt rejält. Utan samhällets. Ditt och mitt. Det är vi som är ansvariga för att ungdomar är så ”frustrerade, förtvivlade och förbannade” att de bränner bilar.

Hur är det då med den frustration och förtvivlan som väcks hos den vars bil blir uppbränd? Om detta har ännu ingen kriminolog eller sociolog yttrat sig, vad jag vet. Har de ens funderat över hur det känns att komma ut på parkeringen och se att den bil, som man betalt med egna surt förvärvade pengar, stå där som ett utbränt skelett?

Jag tror inte det. För om de hade det – om de överhuvudtaget hade ägnat brottsoffren en tanke – så skulle de inte servera sådana lättviktiga förklaringar och försvarstal på så allvarlig vandalisering. De pratar om bilbränningar som om det inte fanns några offer alls, och om det överhuvudtaget finns några så är det bilbrännarna själva. I deras värld så tycks varenda människa, som alls har en bil, representera den del av samhället som genom sin blotta existens gör bilbrännarna så frustrerade, förtvivlade och förbannade att de måste tutta på.

Men vilka är då bilägarna, som faller offer för de omhuldade ungdomsbrottslingarna?

Det är främst människor som du och jag. Vanligt folk, helt enkelt, med vanliga inkomster. Folk som jobbar, betalar skatt och som inte sällan måste dra in på ett och annat för att alls ha råd att ha bil. En bil som de kanske använder för att hälsa på sin gamla sjuka mor i grannkommunen tio mil bort, skjutsa barnen till fotbollsträning eller ridlektion, eller för att ta sig till jobbet när kollektivtrafiken brister eller pendeltågen ständigt är försenade.

Det är människor som kanske måste ställa in ett viktigt möte eller ett besök på sjukhuset för att ett gäng ouppfostrade tonåringar utan moralisk kompass blivit ”frustrerade”. Som kanske måste ringa sin gamla mamma och säga att tyvärr, jag kan inte komma den här helgen för bilen har brunnit upp…

Människor som därefter måste tillbringa en oändlig tid i telefon, eller på mejlen, med sitt försäkringsbolag för att få ersättning för den förstörda bilen, om de alls får någon – det beror helt på vilken försäkring de har. Som måste betala många tusenlappar i självrisk och med tiden också allt högre premier eftersom de parkerar på en plats som anses utsatt. Och som kanske, om de är hårt pressade ekonomiskt, i slutänden måste avstå från att ha bil.

Det här är människor som bilbrännarapologeterna glömde. Som de inte bevärdigar med så mycket som en enda liten kommentar. Människor vars utsatthet sällan eller aldrig leder till några rubriker i kvällspressen.

Vad skulle hända om offren för bilbrännarna gav efter för sin frustration och förtvivlan? Om de började bränna egendom, de också, eller kanske rentav började jaga bort bilbrännarna? Skulle det uppfinnas tusen och en ursäkter även för dem? Skulle polisen åka ut och ”prata” med vederbörande i vänskaplig ton?

Det tvivlar jag på. Då skulle det istället talas i starka och fördömande ordalag om medborgargarden och hämndaktioner. Polisen skulle arrestera misstänkta i parti och minut och justitieministern skulle anordna en presskonferens med anledning av allvarliga läget. Vem vet, kanske rentav statsministern skulle uppträda i TV och med sträng uppsyn uttala sig om hur viktigt det är att de som fått sina bilar uppbrända fortsätter att respektera lag och ordning.

Det är nämligen så det fungerar i Sverige. Lagbrytare omhuldas och blir till projektanslag för myndigheter och do-gooders medan vanligt hederligt folk får finna sig i att deras utrymme blir allt mindre och deras frihet begränsas. Och förståelsen för offren är lika med noll. Frågan är hur länge medborgarna kommer att acceptera sakernas skeva ordning.