Som någon kanske har märkt är jag förtjust i lite ovanliga, ålderdomliga eller dialektala ord. Jag vet att jag använt ordet smågåvig som ett snällt ord för dum. Kanske har jag ännu inte använt ordet fukter. Det är, för mig, ett vanligt – men omtyckt – ord. (SAOL, akademins ordbok, ser det inte så, utan som mycket ålderdomligt: ”(vard.) underliga tilltag, påhitt, konster, upptåg; knep, ”slingringar”, ”krumbukter”. Ha många fukter för sig. Kom inte med några fukter, utan bekänn nu bara! Möller 1790”). 

Kanske är jag den siste användaren. För mig är det ett mycket värdefullt ord. Det är ett ord som jag ärvt från mina föräldrar och det är alltså en brygga till dem. Framförallt är det ett ord som förbinder mig med en annan tid och dess förhållanden.

För att kunna beskriva, ja redan för att för oss själva kunna föreställa oss en verklighet från en annan tid eller förhållanden bortom de vardagliga här och nu, behöver vi passande ord. Den som inte är medveten om detta är fången i dagens världsbild, och de fladdriga skildringar av denna, som presenteras i de massmedia som i största hast sätts ihop varje dag.

Jag blev påmind om detta alldeles nyligen, när jag hörde Kjell Westö berätta om sitt författarskap. Han är finlandssvensk, men behärskar också finska. Han påpekar att svenskan redan från slutet av adertonhundratalet i Helsingfors blivit ett köksspråk, ett hemmaspråk. När han stänger dörren bakom sig och går ut i staden byter han språk. Finskan är språket för det alldagliga.

Det låter kanske som om svenskan inte skulle vara så användbar för honom. Det är den.
Han skriver ofta om Helsingfors och Finland i förfluten tid. Han skriver också främst om det finlandssvenska samhället. Svenskan, och en lite ålderdomlig sådan, är det enda möjliga språket för denna uppgift.

När min frus farfar var ung informator på ett skånskt adelsgods, i början på nittonhundratalet, fick han tala franska hela dagarna. Det var det kanske sista exemplet från en tidigare, under sjutton- och adertonhundratalet, vidsträckt praktik i Europa. Tolstoy låter sina personer i hög grad tala franska. Deras språk översattes inte till ryska, inte heller till svenska, när böckerna först gavs ut i Sverige. Nu är det, som bekant, annorlunda.

I våra dagar råder en stor språkfattigdom. Det har sina följder. Jag tror inte någon idag kan eller orkar läsa Väinö Linnas Okänd Soldat i Storboms översättning, den som använder sig av olika finlandssvenska dialekter. För mig, som var van vid dialekterna i Västerbotten, var det enkelt.

Det kanske inte är någon stor sak, men språkfattigdomen har vidare och ödesdigrare följder. Det moderna svenska vardagsspråket är ett ordfattigt, klyschbemängt språk. Fraserna utgörs ofta av standardiserad engelska, som aldrig byter kläder. Fraserna blir stela element, som mer uttrycker känslor än något mer nyanserad, övervägt.

Problemet är inte främst engelskan i sig utan den svenska som resterar. Den blir stel och livlös, eftersom talaren förlitar sig på att hans engelska skall göra intryck, trots att han delar den med så många.

Det finns många uttryck för detta språkbruk. Statstelevisionen tror att den kan göra sig mer intressant genom att allt mer använda engelskan. Det är ganska smågåvigt. Man gör sig inte intressant genom att göra som alla andra.

För övrigt, när det blivit allt vanligare att ställa krav på goda kunskaper i svenska för att invandrare skall få stanna och kunna integreras – då lämnar den så kallade eliten det svenska språket, för att istället använda sig av ett förenklat, jargongbemängt engelskt språk i tal och skrift.

Större delen av den svenska befolkningen är fast i detta fattiga språk. Det är inte något problem i sig. Problemet uppkommer, när de som har till yrke att förmedla kunskaper om andra länder och de villkor under vilka människor där lever, bara kan engelska (utöver sin rudimentära svenska). Det betyder att också förhållandena i – säg- Frankrike förmedlas genom ett anglosaxiskt filter. Det är man så van vid att den som kan språket och därmed har tillgång till andra källor kan upplevas som suspekt. Detta gäller inte främst de utlandskorrespondenter som ofta någorlunda initierat rapporterar, utan mer journalister i hemmaredaktionerna, som skall navigera i varje dags händelser och nyhetsflöde.

Denna betraktelse är sannolikt helt igenom onödig, ja suspekt. Den språkfattigdom som beskrivits här passar givetvis perfekt för en nation som till varje pris strävar mot konsensus. Ju torftigare och ju mer standardiserat språket blir, dess svårare blir det att beskriva avvikelser från det som normalt och lämpligt ansedda.

Använder man bara välkända, lite utnötta uttryck minskar man risken för att tungan skall halka fel och avslöja inte passande tankar.