Genusvetenskap finns åtminstone i bemärkelsen att det existerar en stor statsfinansierad apparat som bedriver genusforskning. Vid Göteborgs universitet finns ett nationellt sekretariat som ska övervaka den forskning som bedrivs av genusvetenskapliga institutioner vid minst femton svenska universitet.

Som nettoskattebetalare är jag emellertid inte i första hand intresserad av att det faktiskt finns ett av mig finansierat organisationssystem som gör av med mina pengar. Jag vill veta om de gör någon nytta för pengarna. På den punkten har jag avsevärda dubier.

Skälet till att genusvetenskapen uppstått är, tror jag, att mänskligheten är indelad i kvinnor och män och att en hel del kvinnor inte gillar detta faktum eftersom de menar att distinktionen med automatik gör kvinnorna underlägsna männen (till exempel för att kvinnorna föder barn vilket tar tid och gör att kvinnornas karriär hämmas eftersom den som inte är på jobbet har svårt att bevaka sina intressen).

Det har nog alltid funnits kvinnor och enstaka män som kämpat för lika villkor och rättvisa mellan kvinnor och män. (Vad ”lika villkor” och ”rättvisa” betyder tänker jag inte utreda här och nu men jag misstänker att vår tids dominerande uppfattning om en från början, kanske av Gud i samband med skapelsen, inrättad könsmaktsordning inte riktigt håller vid närmare granskning.)

Sådana kvinnor kunde kallas kvinnosakskvinnor eller blåstrumpor (vilket förändrades till rödstrumpor när de senare blev influerade av socialistiska tankar). Ju mer dessa kvinnor (och enstaka män) kämpade för lika rättigheter mellan kvinnor och män, till exempel lika många timmar vid spisen, dammsugaren och barnskötbordet, desto tydligare framstod det att biologin satte käppar i hjulet för den totala kvinnofrigörelsen i bemärkelsen exakt samma utfall räknat i månadslön och andel generaldirektörer och börsbolagsstyrelseledamöter för kvinnor som för män.

Modern idéhistoria handlar till stor del om hur detta dilemma skulle hanteras. År 1949 skrev Simone de Beauvoir boken Det andra könet där hon förklarade att könsskillnader inte var medfödda utan sociala konstruktioner. Poängen var att om kvinnan hade konstruerats till något annat än mannen så kunde hon omkonstrueras till att bli detsamma som mannen (vilket kanske krävde att även mannen blev omkonstruerad). Det gällde bara att vara bestämd och inte låta sig förvillas av uppfattningen att biologiska skillnader står i vägen för jämlikheten definierad som precis samma utfall i livet inklusive antal telefonsamtal från barnen efter pensioneringen.

Problemet var bara att de biologiska skillnaderna faktiskt finns. Att män och kvinnor ser olika ut och har delvis olika biologiska funktioner går liksom inte att förneka. Det är i det perspektivet, tror jag, som man ska förstå det oerhörda intellektuella genombrott som kvinnosakskvinnorna, som vid det laget började kalla sig för feminister, genomförde på 1950-talet. De förnekade kanske inte biologin, men de började bortse från den och sätta den på undantag för att i stället fokusera på ett nyuppfunnet begrepp som de kallade genus. Genus betyder allt det som en kvinna eller en man är minus det biologiska. Det ger frihet att tolka. Att en baby ska ha skära kläder och en annan baby ljusblå kläder framstår i detta könlösa perspektiv som helt godtyckligt, slumpartat och obegripligt. (Vilket det kanske är även när könet tas med i beräkningen, men det är överkurs.)

Om du frågar mig så är genus en intellektuell konstruktion som inte fungerar i verkligheten, en skvader som inte kan flyga på egen hand utan måste pumpas upp med statliga bidrag och regleringar. Men det spelar inte så stor roll så länge bidragen och regleringarna faktiskt presenterar sig. Genuskonceptet fungerar i bemärkelsen att det ger utkomst och erkännande åt ett stort antal bekännare på universitet och inom den offentliga sektorn samt kulturvärlden.

Uppfinnaren av genuskonceptet var psykologen John Money vid Johns Hopkins University. Han tog sina teorier på allvar. Genus gällde framför biologi. Om genus sa en sak och biologi sa en annan sak så kunde man ändra biologin. Han är känd för ett av världens första könsbytarförsök. Ett gossebarn vid namn David Reimer hade år 1966 förlorat sin penis vid en misslyckad omskärelseoperation. Money övertalade lille Davids föräldrar att han skulle förvandla lille David till kvinna för att rätta till misstaget. Detta gjordes och David fick namnet Brenda. Händelserna ledde så småningom till att David vid 38 års ålder begick självmord genom att skjuta sig i huvudet med ett gevär. Även Davids bror Brian tog livet av sig. Pojkarnas föräldrar skyllde allt på Money och hans, som de sedermera uppfattade det, skruvade idéer.

Tanken att genus trumfar kön blir allt starkare i vårt samhälle och gör att könsbyten blir ett om än inte vanligt så åtminstone tänkbart ingrepp vid svenska operationsavdelningar. Den intellektuella basen för denna utveckling är emellertid inte bara övergången från kön till genus vid bestämningen av en individs personlighet utan också den vidareutvecklingen av tankegången som ligger i föreställningen att en persons könsidentitet varken ligger i kön eller genus utan bestäms helt och hållet av vederbörande själv som det råkar kännas. Behövs det några medicinska ingrepp för att tillfredsställa sådana impulser ska det betalas av skattebetalarna.

Hela situationen är naturligtvis snurrig. Om det inte kommit statsunderstöd hade genusvetenskapen troligen förtvinat och upphört på några månader. Även genusforskare behöver pengar till hyran och om universitetet inte betalar lön får de hitta på något annat att göra. Men varför betalar staten för detta slags dyrbara tossigheter? Jag kan inte komma på något annat svar än att staten strävar efter att villa bort koncepterna för oss medelklassare för att vi ska känna oss osäkra på hur tillvaron ser ut och därför inte våga protestera utan snällt fortsätta att betala.