Blir du frustrerad någon gång? Förtvivlad? Rentav riktigt förbannad?

Klart du blir. Konstigt vore det väl annars, när vi lever i ett land där fjortismentalitet blivit konsensus och där ingen, absolut ingen, förväntas behöva ta ansvar för sina handlingar. Där hela den offentliga diskussionen om klimat och miljö bygger på en tonårsflickas känsloliv, och där politiker gör handhjärtan offentligt.

Jag vet. Jag har nämnt det där med handhjärtan förut, och säkert inte bara en gång. Men det är helt omöjligt att inte återkomma till dessa handhjärtan eftersom de är det ultimata tecknet på att vuxenvärlden har abdikerat. (Jag tror att jag har blivit skadad för livet av Fridolins handhjärtan och hans barnsliga lilla leende, helt ärligt)

Vad gör du då när du blir frustrerad, förtvivlad och förbannad? Gnisslar tänder? Tar en kopp starkt kaffe och två huvudvärkstabletter? Drämmer ner locket på laptopen och går ut på balkongen och tänder en cigarett? Eller går du kanske ut och bränner bilar?

Det sistnämnda har säkert inte fallit dig in, men faktum är att det nu konstaterats av en kriminolog att bilbränder är just ett sätt att visa att man är frustrerad, förtvivlad och förbannad.

Ingela Kolfjord är rättssociolog och lektor i kriminologi vid Malmö universitet, och hon har blivit tillfrågad av tidningen Expressen med anledning av det ökande problemet med bilbränder i Lund. Och hon har sin uppfattning klar. Det handlar om ”ungdomar som inte hittat sin plats i samhället” och som ”känner av att de inte accepteras” och att de blir sedda som ”de andra”. Bilbränderna beror helt enkelt på att samhällsklimatet ”hårdnat”.

– Bilbränder är inte bara ett sätt att visa sitt missnöje utan ett sätt att visa att man är frustrerad, förtvivlad och förbannad, konstaterar lektor Kolfjord.

Polisen är inne på samma linje. Det handlar om ungdomar som är lediga och som har för lite att göra, säger de. Och de säger det utan att blinka, som om sommarlediga ungdomar alltid ägnat sig åt bilbränningar.

Kolfjord kommer givetvis fram till att problemet skulle lösas om bilbrännarna fick praktikplats och tillgång till gratis kollektivtrafik under sommaren. Ni vet, det där ”gratis” som betyder att skattebetalarna pyntar. Och familjens roll nämns inte ens.

Ändå är det faktiskt familjen, och inte det vagt beskrivna ”samhället”, som har det övergripande ansvaret för hur ungdomar beter sig. Det är föräldrars skyldighet att fostra sina barn till att lyda lagen, och bete sig anständigt.

Det är klart att det är enkelt och bekvämt att skylla ifrån sig. Att skylla på att någon tjänar mer pengar, eller att det finns orättvisor i samhället, för så är det ju alltid – till och med i ett jämställt och hyfsat välfungerande land som Sverige. Men det är inget hållbart argument. Det är bara en förevändning för att slippa ta ansvar. Det är lättare att svepa in sig i en offerkofta än att ta sig i kragen, helt enkelt, och det blir naturligtvis ännu lättare då så många sociologer, poliser och andra nickar bifall.

Men ungdomar som bränner bilar är inte mer utsatta än andra, och har sannerligen inte mer anledning att känna sig ”frustrerade, förbannade och förtvivlade”. Det finns andra samhällsgrupper som har det betydligt tuffare än sommarlediga ungdomar, som inte har fått lära sig att ge fan i att förstöra andras egendom. Sjuka, som fått sina väl underbyggda sjukintyg underkända av försäkringskassans handläggare. Funktionshindrade, som blivit av med sin assistens bara för att staten hittat andra grupper som ska prioriteras. Fattigpensionärer, som får gå från hus och hem för att pensionen inte räcker till – trots att de arbetat och betalat in skatt till samhället i hela sitt yrkesverksamma liv.

Ovan nämnda grupper går dock inte ut och bränner bilar för att uttrycka sitt missnöje. Det kanske de borde börja med. Bilbränning tycks kunna rendera ett oproportionerligt mått av empati och förståelse, och det är något som både utförsäkrade, funktionshindrade och fattigpensionärer får alldeles för lite av.