För en kort tid sedan började jag prenumerera på HBO Nordic. Den första serie jag valde att se var Tjernobyl. Den är mycket imponerande. Den visar olyckan den 26 april 1986 i all sin förfärande fysiska gestalt. Den är ändå mer förfärande när den visar de mekanismer inom det sovjetiska systemet, som obönhörligen försöker tvinga fram förtiganden, förnekanden och mörkläggning.

Ett stort antal flickor utsattes för övergrepp under ungdomsfestivalerna 2014 och 2015 i Kungsträdgården, Stockholm. Det bevittnades av många, eftersom övergreppen utfördes av gäng av invandrade ungdomar, främst afghaner, som agerade samordnat. Under lång tid lyckades polis, massmedia och politiker ändå förtiga och förneka det som hänt.

Historien har aktualiserats i och med Kajsa Normans bok En alldeles svensk historia. Hon skildrar hur mörkläggningen skulle ha lyckats om den inte avslöjats av Chiang Frick i Nyheter idag. Hennes bok förtegs länge. Sedan den uppmärksammas har den inte direkt mottagits med uppskattning, vilket den däremot fick i sin första, engelska version – av utländska medier.
Återigen gör etablerade media sitt bästa för att förringa, förtala och misstänkliggöra Chiang Frick – och Kajsa Norman,

Denna intervju, utförd av Erik Fichtelius för SvT är betecknande.

Ingen har, så vitt jag vet, påvisat hur reaktionerna i det sovjetiska samhället till otäckt stora delar överensstämmer med reaktionerna i Sverige efter händelserna i Kungsträdgården. Orsaken till det likartade handlandet är den politiska maktens oemotståndliga strävan mot ansvarsfrihet, att slippa stå till svars för det man ställt till med. Det enklaste är då att – som i Tjernobyl och i Kungsträdgården – förneka att någonting över huvud taget hänt.

”Äsch, Kungsträdgården, det var ju bara en olycklig, isolerad händelse”, säger många. Nej, det var det inte. Det var en mycket betecknande händelse. Katarina Barrling har på sitt lugna, försynta men i sak stenhårda sätt i Godmorgon Världen den 30 juni 2019 beskrivit det totalitära samhället. Ett sådant kan finnas också i icke-totalitära stater: ”Ett varningstecken är när samhället inte förmår hålla isär det politiska och det privata, utan trosvisst proklamerar att Det privata är politiskt och att Allt är politik”.

Vi lever alltså i ett totalitärt samhälle. Det är bara att acceptera. Utifrån detta utgångsläge får man forma sin bild av vad som är möjligt och omöjligt att säga och göra.

(Men det finns de som trivs med detta totalitära samhälle. Anders Q Björkman i SvD, också den 30 juni 2019: ”När vi verkligen tänker efter – bortom vemodet – är det inte lika lätt att påstå att det var bättre förr. Det idylliska folkhem vi kan sakna har i andra sammanhang beskrivits som ett insnöat ´DDR-Sverige´ – en tid och plats där vitlök ansågs vara oätlig och ingen lämplig ingrediens i ´vanlig mat´, där rådande konsensus inte sällan kändes kvävande och där köerna för att få en egen telefonapparat hos Televerket var Warszawapaktslånga.” Han har ingen aning om det förtryck av oliktänkande och det tvång till konsensus som råder idag. Eller också poserar han bara).

I olikhet mot Katarina Barrling tror jag däremot inte att nätet, så länge yttrandefriheten inte inskränks, bidrar till det totalitära samhället. Tvärtom. Nätet gav den fristående, självständige, och modige Chiang Frick möjlighet att avslöja tystnadskonspirationen om övergreppen i Kungsträdgården.

Följande replik från Tjernobyl är giltig, förstås, också för Sverige: ”Om vi hör tillräckligt många lögner så kan vi inte längre känna igen sanningen”.

Kan vi det?