Richard Sörman fortsätter att fundera över läsandets helande effekter. Tiden är en viktig komponent i berättande litteratur. Men till skillnad från vad som är fallet i det verkliga livet blir tiden i litteraturen oftast en källa till mening och begriplighet. Dessutom skapar den utsträckta tid under vilken en roman utspelas en känsla av kontinuitet och sammanhang som vi inte alltid kan erfara i verkliga livet där vi aldrig helt undkommer det så förvirrande nuet.

Jag skrev nyligen en text om att många människor upplever det som välgörande att läsa romaner under semestern. Jag tänkte spinna vidare på temat och skriva något ytterligare om litteraturens lugnande och läkande effekter. Detta tänkte jag göra via de båda ingångarna tid och rum. Vi börjar med tid.

Filosofen Paul Ricœur gav under början av 80-talet ut ett omfattande verk (”Temps et récit”, Tid och berättelse, finns på engelska: ”Time and Narrative”) i tre delar där han argumenterade för tesen att berättandets huvudsakliga funktion är att begripliggöra tiden. Ricœur gör en skillnad mellan en kosmisk och därmed objektiv tid, som alltid är densamma oberoende av hur vi uppfattar den, och en mänsklig sådan, som är vår upplevelse av den kosmiska tiden. Säger vi att ”tiden går långsamt när man har tråkigt” syftar vi på den mänskliga, den upplevda tiden. Idag har vi klockor, almanackor och historieböcker för att hålla reda på den objektiva tiden. Så var det inte alltid förr. Och där kom berättelser, myter, muntliga traditioner in och gjorde tiden fattbar.

Ricœurs teori är intressant och säger en hel del om hur tid och berättande hänger ihop. Men för att beskriva den roll som tiden i romaner och berättelser kan tänkas spela för läsandets rogivande och helande funktion måste vi tänka ännu längre. Det finns ytterligare två aspekter av tidens sätt att fungera och skapa effekter i berättandet som är viktiga: logik (eller begriplighet) och kontinuitet. Båda går att sätta i samband med Ricœurs tankar, men leder oss ändå i lite andra riktningar.

Det handlar först om att en längre berättelse iscensätter ett helt system av orsaker och effekter som ger allt som händer i berättelsen någon form av mening eller åtminstone perspektiv. För att läsningen ska vara behaglig bör det finnas en begriplighet i framställningen. Det innebär att det helst ska finnas en logik och någon form av konsekvenstänkande i det som händer och hur det förklaras.

I en berättelse håller man sig också (i princip: det finns också modern litteratur som medvetet bryter mot detta) till de saker som är betydelsefulla i en människans liv. Allt kan inte redogöras för eftersom läsningen då blir outhärdlig. Det måste också finnas någon form av trovärdighet i det som händer. Är berättelsen för absurd framstår den som osammanhängande och läsaren tappar intresse. Det är förresten just därför som verkligheten nästan alltid överträffar dikten när det gäller osannolika händelser och sammanhang.

I våra konkreta liv som vi lever utanför litteraturen lever vi alltid längst fram i tiden, eller alltid i ett absolut nu (beroende på hur man ser på saken) där vi inte minns allt som hänt, där vi kan ha svårt att urskilja en linje i vår tidigare tillvaro, och där vi dessutom inte äger något facit över vad det vi gör idag ska komma att få för betydelse i framtiden. Vi har ofta fullt sjå att avgöra vad som är betydelsefullt eller bara slumpartat och ointressant. Men sjunker vi in i en roman blir verkligheten enklare och tydligare. Den ena händelsen ger den andra. Motsättningar och kontraster får också en mening. Och om en författare vill skriva om det som förvirrar och känns meningslöst i livet brukar man som läsare i alla fall kunna förstå att det är det som författaren försöker skriva om. Redan då är texten allt annat än förvirrande och meningslös.

Men tidens, eller kanske ”tidslighetens” behag i litteraturen handlar också om att den utsträcka tid vi ofta har att göra med i en berättelse inger en känsla av trygghet och säkerhet. Allt riskerar inte att plötsligt ta slut. Det finns kopplingar mellan nu och då. Som läsare kan vi vila i ett tryggt rum av kontinuitet och beständighet.

Vissa berättelser börjar med en tidsangivelse som anger ett avsevärt avstånd mellan det som ska berättas och det ögonblick då det faktiskt berättas. ”Det var på den tiden…” ”Det var en gång…”, ”Den här historien tar sin början…”, ”Jag ska berätta något från min ungdom…”, ”I begynnelsen skapade…” och så vidare. Denna vanligt förekommande ingrediens i den berättande litteraturen skapar en behaglig förväntan på handling och spänning. Om vi får veta att något ska berättas som hände för länge sen, och speciellt om det ska berättas av någon som var med där och då, kan vi vila i den förvissning som texten förmedlar om att livet kan vara långt och att döden och jordens undergång inte alltid är omedelbart förestående. Den berättande litteraturen innehåller ofta alltså något så enkelt som ett löfte om tid, ett löfte om kontinuitet, ett löfte om tid att leva och agera. Dessutom är själva berättandet ett sätt att få det förflutna att leva upp inge. Det som hände då lever på något sätt kvar genom berättelsen. Allt är inte förgänglighet. Allt har inte glömts bort och allt kommer inte att glömmas bort.

Meningsfullhet och tidsutrymme. Inte riktigt som i våra vanliga liv alltså där allt kan kännas obegripligt och där framtiden ibland bara är en källa till ovisshet och oro.

Och vad som händer när vi kliver in i romanens värld är kanske att vi befrias från detta obehagliga ”nu” som vi alltid befinner oss i och där vi alltid måste sålla mellan alla intryck, där vi själva måste ge saker och ting deras mening och betydelse, där det förflutna kan upplevas som fullständigt obegripligt och där vi aldrig vet något visst om framtiden. I en berättelse kan vi vila i den mening som uppstår då saker och ting framställs i en logisk följd. Vi kan dessutom vila i det ”tidsrum” som romanen vanligtvis iscensätter. Tiden i berättelsen blir som ett tryggt rum där någonting alltid lyckas trotsa både meningslöshet och brist på varaktighet och beständighet.

Skönt att litteraturen och berättandet finns.