För ett tag sen tvingades min bostadsrättsförening totalrenovera ett P-hus, trots att det bara hade drygt 50 år på nacken. Konsulten som ledde projektet förklarade att betongen ”åldrats” och byggnaden nått sin ”naturliga livslängd”. Vilket fick mig att tänka på templet i Kanyakumari, som har ungefär samma fyrkantiga form som vårt P-hus.

Man vet inte exakt när templet byggdes men det omnämns av de antika grekerna och var gammalt redan då. Det har ett utsatt läge längst ut på Indiens sydspets, med Arabiska havet på ena sidan och Indiska oceanen på den andra. När tsunamin 2004 förvandlade hela båthamnen i Kanyakumari till kaffeved, lämnades templet utan en skråma.

De flesta hus som byggdes för 3 – 4 000 år sen hade nog mer gemensamt med vårt P-hus. Några årtionden, eller högst något sekel av väder och vind var tillräckligt för att de skulle förvandlas till stoft. Ungefär lika länge lever en människa. Undantag från den regeln gäller bara monument som siktar mot evigheten. Riktigt gamla byggnader i Sverige brukar vara kyrkor eller gravar. Någon mil norr om Göteborg kan man till exempel besöka ”Svensbydösen”, ungefär jämngammal med templet i Kanyakumari.

När samhällen blir mer sekulära brukar intresset för evigheten avta. Sedan några generationer tillbaka är vi ganska nöjda med våra P-hus och tycker oss sällan ha anledning att tänka längre fram än en mansålder. Vi är helt enkelt inte motiverade att lägga ner de enorma resurser som krävs för att konstruera en motsvarighet till Indiens tempelstäder, Egyptens pyramider eller Påsköns jättestatyer. Bara en religiös kult kan mobilisera den typen av hängivenhet och offervilja. Det brukar också behövas en härskarklass med vidlyftiga maktbefogenheter för att uppbåda tillräckligt många händer i arbete. En tempelstad bygger inte sig själv.

Vissa menar att klimatrörelsen håller på att utvecklas till en sådan härskarideologi, med siktet inställt mot evigheten. Inte så att man börjat projektera pyramider, men med samma hängivenhet (och till priset av ungefär lika enorma resurser) är man i färd med att bygga en ”hållbar värld”. Något som ska garantera fortsatt liv och sätta käppar i hjulet för jordens undergång. En strävan religiösa rörelser i alla tider har haft.

I likhet med tidigare prästerskap gör man anspråk på en auktoritet som sitter inne med nycklarna till människans existens. Att i det läget låta sig avskräckas av ekonomiska hänsyn skulle förstås kännas futtigt. Vilket inte hindrar att notan (precis som i Kanyakumari för 3 500 år sen) måste betalas av hårt arbetande människor, med mycket begränsad förmåga att förstå det storskaliga projektet.

Utan att säga något tvärsäkert om just klimatfrågan, har jag lagt märke till att tidigare prästerskap brukar ha fel på i varje fall en viktig punkt: De apokalypser och förställningar om framtiden man byggt sin auktoritet på, har inte förverkligats. Världen har rullat vidare, naturkatastrofer har kommit och gått, människor har försvunnit och ersatts med nya, kulturer och religiösa föreställningar har uppgraderats… Ragnarök har alltid uteblivit.

Jag har också lagt märke till att de kulturer som lyckats bäst med att tillhandahålla ett gott liv, är de som fokuserat på nuet. Att lösa problem som finns här och nu stimulerar vår inneboende kreativitet och uppfinningsrikedom, vilket på lång sikt gynnar forskning och beredskap för framtiden. Att däremot lägga fokus på katastrofer som skulle kunna drabba oss i en oförutsägbar framtid (kanske till och med efter vår död), triggar våra religiösa sidor och brukar resultera i mindre framgångsrika samhällen.

Äldre religioner hade i varje fall det goda med sig att de lämnade efter sig vackra och ytterst hållbara konstruktioner i sten. Så att vi ännu efter 3 – 4 000 år och en tsunami, kan förundras över vilka stordåd människan är mäktig, för att ge form åt sin tids idéer. Så byggjobbarnas slit och folkets uppoffringar kanske den gången inte var helt och hållet förgäves.