Böcker hör sommaren till. Kanske finns det inget mer vilsamt än att sjunka in i en bra roman när man är ledig under semestern. Och vad man läser spelar nog ingen roll: det får var och en välja efter tycke och smak. Det viktiga är att underkasta sig den terapi som läsningen tycks vara. Men varför mår vi så bra av att läsa?

Många läser mer skönlitteratur på sommaren än annars under året. Kanske känner man att hjärnan behöver den lugnande men ändå uppiggande stimulans som läsningen av en bra roman brukar utgöra. Det kan vara avkopplande att göra ingenting. Men det kan vara än mer avkopplande att göra ingenting tillsammans med en god bok.

Varför läser vi? Vilken funktion fyller litteraturen i våra liv? Teorier finns det gott om. Det är med läsandet som med det mesta: det finns hur många olika perspektiv som helst för att förklara mänskligt beteende. Läsandet kan förresten också vara ett lyssnande. Äldre litteratur skrevs ofta för att läsas (eller sjungas) högt. Man högläste också ofta när man läste för sig själv. Lyssnandet har kommit tillbaka med ljudboken. Jag har själv inte riktigt fastnat för ljudböcker än, men det kanske kommer.

När det gäller litteraturens plats i skola och undervisning är det lätt att urskilja syfte och mening: språkutveckling, allmänbildning, förmåga till koncentration. Man berikar sitt språk genom att läsa stora mängder text. Man lär sig också något. Om författarna kanske, om litteratur och kanske också något om det som författaren försöker förmedla. Och det är säkert bra att läsa för att träna koncentrationen.

För min egen del är jag mest tacksam för litteraturens stabiliserande verkan på mitt sinne. Om jag läser en roman som verkligen fångar mitt intresse sover jag bättre, min tankeverksamhet varvar ned, jag känner mig mer rationell, och jag får en behaglig distans till allt som vanligtvis oroar och förvirrar. Vad beror det på?

Det är först på senare år jag börjat tänka på litteratur som något annat än en källa till kunskap. Förr tänkte jag att man läste för att lära. Man skulle bli klok och vis och insiktsfull och djupsinnig. Idag tänker jag mer på effekterna av själva läsandet. Innehållet spelar roll naturligtvis liksom, stilen, framställningen, berättandet, insikterna, men det är också själva läsandet i sig som gör mödan värd.

Mycket självhjälpsteori handlar idag om närvaro och distans. Handlingsförmåga och effektivitet är framträdande ämnen, men är man mer ute efter att må bra, att leva i harmoni, att undvika onödigt lidande då är det närvaro och distans som gäller.

Ett vanligt förekommande begrepp i sammanhanget är ”mindfullness”. Mindfulness handlar om att stilla sinnet, om att observera allt som finns här och nu och att erfara allt dettas påtagliga verklighet och därmed också dess tillräcklighet. Man tar ett djupt andetag och landar i den verklighet man faktiskt har omkring sig. Om man sedan låter blicken stilla vandra mellan de olika föremål man har i sitt rum kan man få känslan av att aldrig egentligen ha sett dem. Plötsligt är de påtagliga och konkreta. Allt stannar upp och man kan vila i betraktandet. Det man har är tillräckligt. Saknad och frustration ger vika.

Det är ett faktum att litteraturen alltid ägnar sig åt att betrakta, konstatera och beskriva. Jag vet inte om jag själv brukar notera på morgnarna när jag går ut genom porten att himlen är blå och att fåglarna sjunger i träden. I litteraturen gör man alltid det. Eftersom vi inte är där måste författaren beskriva den verklighet han vill återge. Författaren/berättaren inbjuder oss att betrakta.

Jag förenklar. I modern litteratur kan författaren medvetet skriva för att destabilisera läsaren. Allt är inte tydligt och åskådliggjort i alla texter. Men den generella regeln är att litteraturen framställer verkligheten med urskillning och distans. Berättarrösten blir ett filter mellan läsaren och den värld som läsaren ska ta del av. Berättaren väljer ut, filtrerar, visar fram, målar upp, ibland till och med i fågelperspektiv som Strindberg i början av Röda Rummet. För att förenkla kan vi säga att världen plötsligt blir som en tavla och att det nu finns ett avstånd mellan läsaren och den värld som ska upplevas.

Och detta är – tror jag – en av anledningarna till att läsningen av god litteratur ibland kan fungera som medicin för själen. Litteraturen verkar ungefär som österländsk meditation. OM man stillasittande beskådar världen är man inte längre en del av densamma. Verkligheten är nu något man betraktar. Och själva betraktandet frigör. Det frigör oss från våra måsten, vår brådska, våra behov, vår tvekan, vår förvirring. Som betraktare står vi över allt det där och vi stärker vår självständighet och självtillräcklighet. Vi blir något annat än den värld vi lever i.

Vår moderna tro på pratandets helande funktion är också en terapi som syftar till att skapa distans. Vi talar OM något, och det vi talar om blir något annat än det vi själva är i det ögonblick vi talar om det. Det fungerar även när man talar om sig själv. Men kanske har vi inte uppmärksammat att läsandet till viss del fungerar på samma sätt.

En författare berättar en historia. Han eller hon ställer fram en bild av verkligheten som vi får titta på. Verkligheten får betraktas ur ett perspektiv. Vi är den som betraktar, inte den som lever mitt i allt det där. Vi befrias. När vi lägger ifrån oss boken känner vi oss lite lugnare, starkare, friare.