Mohamed Omar: Vårt nederlag vid Poltava

Mohamed Omar

Idag den 28 juni 1709 led vi ett våra största nederlag någonsin. Vid Poltava gick det svenska storväldet under. Den fruktade hären som hade ansetts oövervinnlig, som gått fram med sitt stridsrop ”Friskt, bussar, gån på uti Herrans namn!”, hade slagits i spillror.

Jag skriver vårt nederlag. För vi utgör ett vi med de döda, de som lever och de som ska födas. Det sägs ibland att nationalkänslan är något nytt, något som uppfunnits på 1800-talet. Men det stämmer inte. När man läser karolinernas egna ord i brev och dagböcker ser man att de uppfattade sig som svenskar. De uppfattade sig som en särskild nation skild från andra nationer. Det fanns ett vi.

Åtta tusen svenskar stupade, många fler blev tillfångatagna. Det var en nationell tragedi som berörde väldigt många svenskars liv. En stor del av de nu levande svenskarna har soldater bland sina förfäder. Jag känner till flera karoliner i släkten på min mors sida – och då har jag bara en svensk förälder. De som har två svenska föräldrar har sannolikt ännu fler av Karl XII:s bussar i sina släktträd.

Efter slaget sammanfattade löjtnanten Joachim Lyth slaget så här:

”Här var nu vår lyckeliga periodus omlupen, och var denne dagen oss svenskom en bister, mulen och mörk dag, ja, en alltför stor olycksdag.”

Han skriver oss svenskar.

Efter Poltava far kungen och det som finns kvar av hären till Turkiet. Av karolinernas brev därifrån får vi en uppfattning om deras tankevärld. De tyckte inte att var roligt att leva långt borta från de sina i ”detta vilda och okristeliga landet”.

Rospiggen Nils Malm avslutar ett brev hem med en önskan ”att Gud ville välsigna Eder och alla goda vänner i hela vårt rike”.

Sverige är i brevet vårt rike.

Karolinen E Demin skriver så här i ett brev till sin syster i Uppland:

”Vad för plågor och ängsligheter vi äro råkade uti, det är intet till att beskriva. Turkar och barbarer äro till att omgås med; och vet Gud, huru snart vi slippa ifrån dem. Den stora Guden hjälp vår nådiga konung och sedan oss arma mänskor ännu en gång att komma hem till vårt kära fädernesland och där till få se varannan i fred och rolighet!”

Nils Weneus skriver så här till sin far:

”Den högste Guden give, att vi måste få se den dagen, att vi finge göra oss färdige att marschera härifrån detta fula landet, som Kristi namn ingenstädes är bekant, in på kristelige orter, att vi där kunde få leva ibland våra bröder. Jag tror, att den dagen vore kärare, än jag vet icke vad.”

De som påstår att svenskar före 1800-talets nationalistiska rörelse inte hade någon tanke om att de hörde ihop har fel. De visste att de inte var turkar och de kallade sina landsmän bröder.

När Heidenstam skrev novellsamlingen Karolinerna forskade han i svenska och ryska arkiv, studerade memoarsamlingar och gamla brev samt besökte Bender och andra orter med minnen från Karl XII:s vistelse i Turkiet. Han kände väl till hur karolinerna kände och tänkte. Enligt Alf Åberg, som skrev förordet till en utgåva av Karolinerna, kom Heidenstam ganska nära verkligheten i sin skildring av soldaternas hemlängtan, deras dröm om Sverige.

I novellerna ser man inte mycket av ära och käckhet – utan det som gripit Heidenstam är lidandet. Detta lidande bör inte glömmas bort, så att de unga som växer upp i välfärdens och fredens Sverige tar allt det goda för givet. Vi behöver bli påminda om vad tidigare generationer gått igenom.

Några av de mest gripande novellerna i Karolinerna handlar om krigsfångarnas öden. De befinner sig långt borta från hemlandet och de vågar knappt nämna ordet ”hem” av rädsla för att ångesten ska bli dem övermäktig.

”Hemma . . .”, mumlar en av dem, en ung kornett. ”Inte sant, du har också grubblat på det ordet…. Du har gått och upprepat det stilla för dig själv… hemma, hemma! Det börjar med att barnet räknar spikarna och kvistarna i golvet…. Hemmet, ser du, det är något, som begynner med ett litet frö och slutar som ett stort träd. Det begynner med barnkammaren, så växer det och blir flera rum och ett helt hus, en hel bygd, ett helt land…. och utanför det landet förlorar till och med luften och vattnet sin vederkvickande smak.. .”

En nationell hemkänsla är, som vänstern gärna påpekar, till stor del en konstruktion. Ser man nationen som sitt hem blir man en god medborgare som vårdar och bygger, inte en som förstör. Ett av materialen man behöver för att konstruera denna känsla är berättelserna om vår gemensamma historia. Berättelsen om vårt nederlag i Poltava är en sådan berättelse.

Den danske litteraturkritikern Georg Brandes menade att Heidenstam i Karolinerna gett Sverige dess första epos. Karolinerna såldes i enorma upplagor och lästes i skolan under många år. Idag är det tyvärr en bortglömd bok som få unga känner till. Den borde bli film.

15 reaktioner på ”Mohamed Omar: Vårt nederlag vid Poltava

      • Niklas R skriver:

        Det var inte dödsångest som drabbade resterna av armén. Det var chock och obeslutsamhet. I kungens frånvaro, utan klara mandat, var ledningen så obeslutsam att den inte kunde samla trupperna. Soldaterna var i chock att de faktiskt förlorat ett större slag och försökte i smågrupper bygga båtar och flottar för att ta sig över älven.
        Ryssarna var rädda att svenskarna, trots att de dragit sig från slagfältet och lämnat trossen, fortfarande skulle möta dem igen i slagordning. Så de vågade inte fullfölja förföljandet samma dag.
        Samt det faktum att de ryska dragonerna var helt slutkörda.

        Hade den kvarvarande ledningen samlat trupperna och fått dem i slagordning hade de kanske kunnat slå tillbaka ryssarna i en drabbning dagen efter.

        Gillad av 1 person

  1. malinkim skriver:

    Ja, det här är intressant och berör en väldigt aktuell frågeställning. I Sverige verkar ett flertal politiska partier ha gjort det till en av sina huvudfrågor att ”bekämpa nationalism”. Det får mig att undra vilken definition av nationalism de använder. Borde de inte bli bättre på att förklara vad de menar? Själv kan jag inte tänka mig att världen skulle kunna inrättas på ett bättre sätt än att vara indelad i olika länder, där varje land tillåts utveckla sin egen samhällsorganisation utifrån invånarnas önskemål, kultur och historia. Jag antar att det gör mig till nationalist? Och vad är problemet?

    Gillad av 4 personer

    • Aha skriver:

      Precis, vad är alternativet till nationalism? Globalism där allt smetats ut, där likasinnade inte längre kan bygga upp tävlande nationer? Där skatteviljan för infrastruktur och välfärdssystem är utplånad eftersom skatter ska gå till hela världens behov.

      Globalisterna är verkligen svaret skyldiga när det gäller att förklara hur globalismen ska fungera.
      Öppna gränser är återigen ett snack utan minsta antydan till konsekvensanalys.

      Gillad av 2 personer

      • Fredrik Östman skriver:

        Ännu har ingen industrialiserad civilisation uppstått under imperialismen. Vi känner det endast från nationalismen. Kina är ett lysande exempel på att man med imperialism inte kommer vidare, utan stannar på en primitivare nivå. Det är ett gigantiskt experiment, och försökskaninerna har inte tillfrågats. Det kommer självklart att misslyckas och inom kort vändas i sin egen motsats, och alla kommer att hylla Greta för att hon räddade oss från klimathysterieb och Anders Lindberg och Fredrik Reinfeldt för deras insatser för att stoppa och reversera invandringen. Honk! Honk!

        Gillad av 1 person

      • Christer E skriver:

        Globalism är inte antitesen till nationalismen, snarare internationalism.

        Om vi håller oss till Europa, som består av ett antal stater. En stat definieras av en gräns, dvs med helt öppna gränser försvinner begreppet stat. EU sägs ha öppna gränser, men det gäller ”bara” rörligheten, de fyra friheterna. Som svensk medborgare har jag rätt att flytta och bosätta mig var jag vill i Sverige, men som EU-medborgare är jag tvingad att kunna försörja mig själv, om jag vill flytta till ett annat EU-land (förutom de tre månaderna respittid). EU och Europa består alltså av ett antal stater med definierade gränser (låt vara att Ryssland egenmäktigt vill flytta Ukrainas gränser; det enda vi svenskar (dvs regeringen) kan säga är FY!).

        Globaliseringen innebär däremot varors och till viss del också tjänsters relativa frihet att röra sig över gränserna. Ett exempel är att många av USA:s industriprodukter rör sig över gränsen till Mexiko ett antal gånger i form av mer och mer förädlade halvfabrikat. Globaliseringen har alltså inget med människornas rörlighet över gränser att göra. Det handlar enbart om att optimera vinsten (egentligen snarare att minimera kostnaderna).

        För diskussionen är det viktigt att göra klart vad man menar med ”öppna gränser”, komplett öppna (staten upphör existera som begrepp), fri rörlighet enligt EU (de fyra friheterna) eller globaliseringens relativa frihet för varor (och till del tjänster).

        Gilla

  2. V för Vendetta skriver:

    All form av något som sammanbinder oss är idag tabu. Ve den som talar om forna dagars glans eller för fram något som ens skulle tyda på att vi varit ett enat folk en gång i i tiden. denne skall märkas för livet och framleva det som paria. Givetvis borde Karolinerna vara en obligatorisk bok i skolan, Vredens druvor var det en gång i tiden och alla elever fick läsa den, få fattade vad den handlade om. Tänk om den istället ersatts med Karolinerna, kanske skulle vi då haft ett annat samhälle…. ja vem vet.

    Gilla

    • Fredrik Östman skriver:

      Vredens druvor är högaktuell, eftersom den handlar om den enorma hettan och torkan under trettiotalet, som var mycket varmare än det är nu, trots lägre koldioxidhalt. Utan hetta inga vredens druvor.

      Gilla

      • uppstigersolen skriver:

        Värmerekorden i Sverige var 1933 i Ultuna samt 1947 i Målilla. Plus 38 grader. Enligt SMHI. Inte ett enda sommarvärmerekord på 2000-talet (april – november). Så blir det varmare? I alla fall inte i Sverige. Om man ska tro SMHI.

        Gillad av 1 person

  3. Fiskargubben skriver:

    Kung Karl fick ett fredsanbud efter Narva. Hans stora misstag var att inte anta det. Han var körd före slaget vid Poltava. En gammal skrift berättar hur det ena och det andra gick snett. Det jag minns bäst är att han var skadad på något sätt och inte kunde leda striden effektivt. Stormaktsväldet föll, vi kom under utländsk påverkan och landet delades i två delar ungefär hundra år senare. Ryssland fick också problem, men det är en annan historia.

    Varför har vi svenska och finska soldatbrev? Alla skulle kunna läsa och skriva. Soldatreglementet är mycket intressant och det läste soldaten jämte Bibeln. Han slogs för kung och fosterland, men inte med den nationalism som kom senare. Han slogs för Gud. Den tidens patriotism var sund. Det var inte skillnad på svensk och finne.

    Jag tror att Bender låg i Europa, inte i Turkiet. Turkarna var ju här och härjade.

    En fånge i Ryssland rymde hela vägen från Sibirien och skrev genast in sig i rullorna vid hemkomsten. Den tidens krigsfångar fick lida förfärligt. Båda Sverige och Ryssland hade en sorts Gulag med arbete till döds.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.