Jan Guillou skriver i en krönika i Aftonbladet att det inte finns någon politiker, utom möjligen i SD, som faktiskt tror att hårdare straff leder till mindre brott. Att det finns politiker som trots detta gett uttryck för att de vill ha hårdare straff beror, enligt Guillou, på att de försöker tävla med SD om att vara så tuffa som möjligt.

Eftersom han själv har ett sådant behov av att verka tuff och hård att han inte bara skapat ett fiktivt alter ego i form av en jättetuff superduperagent utan dessutom entusiastiskt ägnat sig åt storviltjakt är det lite märkligt att han plötsligt verkar tycka att tuffhet är dumt. Men det beror kanske på vilken typ av tuffhet man menar. Att jaga lejon och andra djur med jättestora vapen kanske är tufft på ett särskilt manligt sätt, vad vet jag.

När det gäller att vara tuff mot brottslingar är det dock mjukislinjen som gäller. Han tar sig till och med för att håna dem som faktiskt bryr sig om vanligt, skötsamt folk genom att på sitt oefterhärmligt uppblåsta vis kalla dem för ”lag och ordning-högern”. Det är skrattretande, eftersom den vänster som han själv gärna bekänner sig till historiskt har varit minst lika benägen som ”högern” att dela ut straff till höger och vänster. Men det är lätt att missa bjälken i sitt eget öga när man letar efter flisan i den andres.

Jan Guillou påstår också att den ökande brottsligheten i vårt samhälle beror på att straffen successivt blivit hårdare. Jo, för ”all” forskning visar det, fortsätter han tvärsäkert. Men det stämmer inte. Det finns nämligen också forskning som visar att hårdare straff faktiskt minskar brottsligheten, något som bland andra Simon Westberg, fil kand i statsvetenskap, skrivit om.

1996 gjorde Steven D Levitt, ekonomiprofessor vid universitet i Chicago, en studie som visade att om antalet fängslade ökar med 10 procent så minskar brottsligheten med upp till 4,5 procent – och i synnerhet våldsbrotten.

En studie i Nederländerna visar att det stegvisa införandet av 2001 års Nederländska straffreform, som gjorde det möjligt för lokala domstolar att döma kända återfallsförbrytare till längre straff, visade det sig att antalet stölder minskade med i genomsnitt 25 procent. Studien visar också att brottsligheten föll mest där flest återfallsförbrytare fick hårdare straff.

Det finns många fler exempel på att hårdare straff leder till minskad brottslighet. Framför allt innebär ju hårdare straff att grova brottslingar sätts bakom lås och bom under längre tid, vilket i sig innebär att gatorna blir tryggare och lugnare. Att Jan Guillou, och andra med honom, ifrågasätter den allmänna nyttan av en sådan, för vanliga människor livsviktig sak, visar på ett direkt oanständigt förakt för medborgarna.

Ja, just förakt. För det handlar inte enbart om att Guillou och hans likar är fast i det flummiga 68-tänket och ”släpp fångarne loss-mentaliteten”, även om detta ligger någonstans i botten för det eviga ställningstagandet för brottslingar mot brottsoffer. Det handlar i ännu högre om att han helt enkelt har ett pockande behov av att ställa sig över alla trista ”vanlisar”. Om svennebananen tycker att det skulle vara en lättnad om grova brottslingar hamnar en längre tid bakom lås och bom så att gatorna blir tryggare så måste därför Jan Guillou, i all sin upphöjdhet, tycka tvärtom.

Hur en privilegierad och skyddad person kan utveckla en sådan inställning till vanligt folk är för mig en gåta, men brist på verklighetsförankring i kombination med en till synes obotlig uppblåsthet har sannolikt något med saken att göra.

Oavsett orsakerna är det dock ingen som behöver ta Jan Guillou på allvar. Jan Guillou har nämligen inget särskilt mandat för att kalla dig eller mig eller någon annan för ”lag och ordning-höger” bara för att vi värnar om människors trygghet och välfärd. Faktum är att Jan Guillou bara är en tyckare bland många, och att hans åsikter väger lätt som en fjäder i den verkliga världen, oavsett vad han själv tror om saken.